IVASOLOGY VI - The Gestetner Edition

Hösten 2002 kom vi på - vi och vi, mest Björn tror jag - att vi i arbetslaget skulle ge varandra en liten rolig julklapp i form av en unikt och individuellt blandad CD-skiva. De första stapplande stegen vad det gäller temat för blandningen var väl just... En Best-of-platta med tolv låtar helt enkelt. Men utmed åren har temat för plattan utvecklats. Teman såsom Absolute Prozac - låtar som gör en glad (2006), musik från de bästa filmerna man sett (2004) och, givetvis, de tolv bästa svenska (2003). Min absoluta favorit måste nog dock vara The Emotional Album (2005) - tolv låtar som präglat en känslomässigt. I just denna unika samling var det dessutom ålagt att man skulle skriva en kort historia om vad som ligger bakom låten. Vilka minnen och känslor som finns där.



I år var det inget undantag. I år beslutade vi oss om att vi skulle forma en CD-blandning med låtar som vi hatar att älska - eller kanske mer ogillar att gilla. Ni vet den där låten som du verkligen diggar - när du hör den blir du glad och känner att du vill sjunga med och kanske till och med dansa. Men problemet är... Låten är inte du... Du känner att låten helt och hållet "strider" mot vad du tror på... Eller rättare sagt: Vad du lyssnar på i vanliga fall. Så tolkade i varje fall jag uppgiften. Jag tog med låtar som jag vanligtvis inte lyssnar på, jag tog med låtar som jag - i vissa kretsar - inte skulle erkänna att jag diggar. Och diggar hårt. För ledordet är ju faktiskt älska. Man älskar låten - plain and simple. Även om mitt hårdrocksjag vrider sig i plågor.

Songs I hate to Love according to H.M.Hellberg

1. Bon Jovi - It´s my life
2. Patrik Isaksson - Hos dig är jag underbar
3. Kelly Clarkson - Breakaway
4. Trance Dance - You´re gonna get it
5. Backstreet Boys - Everybody (Backstreet´s Back)
6. Uno & Irma - GodMorgon
7. Hanna - Leave me alone
8. Carola - Mitt i ett Äventyr
9. Evanescence - Bring me to life
10. Coldplay - Clocks
11. Ronan Keating - Life is a Rollercoaster
12. Westlife - Mandy

Ett undantag finns dock... Trance Dance - You´re gonna get it - den låten avskyr jag. Jag älskar den enbart av den anledningen att jag inte kan sluta skratta när jag hör den - det är alltså skrattet jag älskar. Definitivt inte låten.

Vi ses.

Fotnot: Jag kom precis på att jag i ett tidigare inlägg svamlat om detta ämne och att jag aldrig mer skulle tala om saken. Vilket jag nu gjort... Igen... Kommer antagligen göra det fler gånger. En återfalls-det-här-gillar-jag-inte-fast-gillar-ändå-förbrytare.

Julafton 2007

Ja, som vi alla vet så präglas denna del av året av en hel massa listor. Dags- och aftonpress finner det otroligt kul att fylla sina sidor med allehanda denna företeelse. Och jag... Ja, jag tycker det är görskôj att läsa dessa. Bästa musiken, bästa boken, bästa filmen, bästa-låten-att-göra-KorvStroganoff-till etc, etc...

Nå, jag tänkte att jag skulle ge mig i kast med en lista som rullar runt rätt så frekvent i allehanda bloggar. Frågorna är redan ställda och man behöver bara fylla i svaret. Lätt som en plätt tänker man. Jaharu.... Första frågan... 1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Och där stötte man på patrull. Jag gjorde en hel massa prylar i år som jag aldrig gjort förut. Men det är speciellt en sak som jag gjort i år som jag ALDRIG gjort tidigare och det kände jag att man inte kan rapportera om med en ynkans mening. Något som jag alltså har gjort i år är att jag har firat julafton utan att en enda av mina släktingar varit närvarande.

Jag spenderade alltså en underbar julafton med Linda och hennes familj. Och jag var faktiskt nervös - jag har ju träffat Lindas mamma och hennes man tidigare och jag vet att de är görtrevliga människor. Och dessutom kände jag att det skulle bli jättespännande och trevligt att få träffa Lindas syster. Men ändå... Jag menar... Vi snackar ju om JULAFTON!


Och när vi plingat på dörren, klivit på och hälsat God Jul. Ja, då var all nervositet försvunnen. Vilket jag i princip visste redan från början. Men det verkar som det finns någon eller något som retar upp nerviskänslan i hjärnan utan att det egentligen finns fog för det. Nå... I vilket fall som helst blev det en underbar julafton - underbart god mat, en "tomte" som kom, såg och segrade och en avslutning med det otroligt prestigefyllda spelet Jenga. Inbakat i allt detta... Det goda samtalet och det hjärtliga skrattet och den härligt juliga känslan.

Vi ses.

Mellandagsrea

Det är snart dax nu. Min gamla gula Marmot-jacka sjunger på sista versen och är på väg in i de sälla skaljackemarkerna. Ja, i varje fall är det nog dax för den att förflytta sig in genom dörren till höger i hallen och hänga upp sig själv i klädkammaren. För om jag känner mig själv rätt (och hamster som man är - jag menar... kan man inte ens slänga en t-shirt så...) så kommer den befinna sig där ett bra tag innan den osynliggörs. Eller kastas. Vi får se vad som händer.

Men än kan vi inte ta steget - min jacka och jag. Först måste en ny fin jacka hittas. Och det är inte lätt har jag märkt. Var hittar man en GoreTex-jacka som håller för regn och rusk, som är fodrad - men inte blytung, en som är snygg som i partysnygg OCH dessutom ska ha en vardagsprägel?

Man vandrar till rean i stan och söker... Och hittar inget. Jag inser (återigen) att jag behöver experthjälp.

Vi ses.

Grattis mormor!!!

Mormor Lilly fyller nittio år idag. HippHipp Hurra Hurra Hurra Hurra!

Och sen upptäckte jag att bloggen fyller ett år idag. Det kan vi fira med ett... Ja, jag vet inte... Trodde faktiskt inte att man skulle vara så frekvent som man faktiskt varit. 208 inlägg har det blivit. Huvva!

Vi ses.

GOD JUL

Nu går vi i sakta mak mot ljusare tider. Årets mörkaste dag är förbi och solen kommer nu att gå upp i öster lite tidigare för varje dag. Underbart. Det firar vi genom att rikta våra blickar mot ett litet stall i Betlehem - där en liten parvel vid namn Jesus föddes för cirka 2000 år sedan. Denna parvel växte upp och kom med det speciella budskapet att man duger som man är och om man bara försöker göra gott så är det väl värt. Han tillade också det enkla budskapet att man skall vara schysst mot sin nästa. Enkla tankar - men det verkar vara så svårt att följa. Visst vore det väldigt kul om alla gjorde det. Se bara på Karl-Bertil Jonsson...

Man märker att det är julafton imorgon. Det är tomt på gatorna - bilarnas lyktor lyser med sin frånvaro - människorna har parkerat utmed trottoarerna. Ljusets högtid är här. Elljus och stearinljus.

Efter att ha avnjutit ett litet julbord med bl.a. lax och skinka och som avslutning en efterrätt bestående av apelsinklyftor och tomtegubbar som vi doppat i chokladfonduegrytan. En riktig höjdare!!!



Till sist vill jag återigen önska er en riktig God Jul. Så ses vi väl i mellandagarna, med årslistor, statuskollar och allt vad det nu kan bli.

Vi ses.

Jag blir så trött...

...när jag lägger ner energi och ödslar med min dyrbara tid på detta sätt. Men jag kan inte låta bli! Jag berättade i ett tidigare inlägg om att det var så förb. synd om Kiefer Sutherland när han skulle krypa in och avtjäna sitt rattfyllestraff. Kontentan av det inlägget var väl: Rätt åt dig, din jävla idiot.

Nu får man en rapport om att det är så väldans synd om denne person, då han är tvungen att tvätta hemlösas sängkläder. "Han måste ha på sig gummihandskar för att göra det, det är ingen vacker syn." Stackars Kiefan måste dessutom duscha TVÅ gånger. Så äckligt är det.

Men va fan!!!

Vi ses.

Julstatus III

Klockan är tjugo i ett och för cirka två timmar sedan gick man iväg på en efterlängtad julledighet. En hektiskt höst på jobbet - där allt bara svischat förbi - är nu över. Resultatet? Glada och goa elever som vandrade iväg med deras hjärtan fyllda med jul. Innan de avslutade sin hösttermin uttryckte de sin glädje över att den varit riktigt bra. Det gläder som sjutton.

Och jag har fått alla julklappar från jultomten. Så det är också klart - det är bara att förmedla vidare.

Vi ses.

Julstatus II

Nyss hemkommen efter en trevlig kväll med mina arbetskollegor. Nöjd efter en härlig julklappsutdelning där man fick julklappar i form av en härlig fleecefilt, boken 80 romaren för dig som har bråttom av Henrik Lange och den starka filmen Crash. Toner från Andrea Bocelli strömmar nu ut ur högtalarna och man känner sig allmänt julig. I nuläget är man lite smått glad i hatten efter lite glögg och några julöl och vill i detta nu jag passa på att önska alla en...

...synnerligen God Jul.

Vi ses.

Julstatus

Sitter och rimmar av bare den.
Undrar vad julpaketsöppnarna säger sen.
Antagligen: "Det var mig en nisse som inte rimma kunde.
Man kan ju undra om hans tankeverksamhet sund e´?"

Ja... Ni ser! Var är Tage Danielssons musa när man är i ett stort behov av nödrim och annan inspiration?

Vi ses.

The Christmas Show

När Christer Sjögren äntrar scenen och börjar sjunga med sin vibrerande basstämma blir jag helt hänförd. Men, men... Vilken jävla pipa!!! Hela Löfbergs Lila Arena vibrerar. Man har ju hört Christer Sjögren förr. Jag menar... Jag har hört honom när han lirat och sjungt i Vikingarna. Låtar såsom till exempel Djingis Khan

Djing- Djing- Djingis Khan
Dom hojtar, han hojtar
Dom hojtar, alla hojtar
Djing- Djing- Djingis Khan
Han rider, dom strider
Han rider hela tiden

Världsklass - ett givet asgarv.

Men hela min bild av Christer Sjögren förändras alltså. Jag vet naturligtvis att han är en sångare av högsta rang - man läser ju tidningar - men inte av den rang som vi bjuds på denna kväll. En av höjdarna (och det var många) var när Thomas Dileva och Christer Sjögren i duett sjunger Little Drummer Boy/Peace On Earth. Ståpäls... Kommer ihåg då jag hörde låten första gången - då med Bing Crosby och David Bowie. Det här var absolut lika bra, om inte bättre.

Tjejerna - Sarah Dawn Finer och Shirley Clamp - kom inte alls upp i samma höjder som "grabsen" - DiLeva, Sjögren och Anders Ekborg. Men när Sarah Dawn Finer och DiLeva sjunger Lennons Happy X-mas (War is over) tillsammans med en barnkör då var inte tårarna långt borta. Huuu, vad bra!

Detta var en magisk kväll - en underbart julig kväll. Jag ville inte att låtarna skulle sluta - underbara sånger som Ave Maria (DiLeva/Sjögren), Come Ye Be Faithful (Ekborg) och Helga Natt (Ekborg, Sjögren, DiLeva) för att nämna några.

Fyra julsångstummar av fem möjliga.

Vi ses.

Akut bronkit

I fredagskväll hamnade jag på vårdcentralen Gripen. Äntligen tog man tag i det och bokade en tid. Ända sedan jag var liten - alltså runt tre år gammal, då jag hamnade på akuten och fick sy tre stygn i pannan (jag hade släppt styret på trehjulingen, vilket medförde att pannan fick ett abrubt möte med trottoarkanten) - så har jag haft en mild sjukhusskräck. Jag har inte direkt varit überförtjust i att ränna till sjukan när det har varit sjukdomdom på gång. Hellre har jag suttit hemma och gnällt över min misär och samtidigt försökt dämpa det som nu varit fel på mig med olika medikamenter som kan hittas på de receptfria hyllorna på apoteket.

Men i fredags var det dags. Jag behövde tyngre droger. Den råhosta som kom på besök på natten tog musten ur mig och det receptfria Noskapinet eller hälsokuren Echinafort funkade inte ett dugg. Dags att kalla in det tunga kavalleriet... Cocciliana. Det är grejer det. Tid fixades och det var glada över att ta emot mig klockan kvart över nio en fredagkväll. Wow!!! Vilken service. Men när man kom till Gripen så möttes man av en känsla av overklighet. Vi satte oss ner i ett tomt väntrum. Bakom en liten receptionslucka satt en sjuksköterska och vände lite papper - men luckan öppnades inte så man satt vackert kvar och väntade. Efter ett tag tyckte Linda att jag skulle gå fram till luckan och väl där så satte jag mig ner på en stol. Som av någon konstig anledning stod på ett obekvämt avstånd från luckan. Det kändes som att man inte var vid luckan - utan fortfarande en bit ifrån... Som om man fortfarande var kvar i väntrummet. Kvinnan bakom luckan tog ingen notis av att jag satt där - hon tittade inte ens upp för att markera att hon sett mig. Efter en minut eller två så trycker hon på en knapp och luckan öppnas. Jag förklarar mitt ärende, betalar och hon kliver runt hörnet och öppnar en dörr och släpper in mig. Kvar därute sitter Linda. Jag tittar förvirrat på kvinnan och frågar om mitt sällskap får följa med in. Då ler hon!!! "Det går jättebra." säger hon. "Hon var inte gjord av sten." tänker jag.

Sedan får vi vänta... Och vänta... Och vänta... Sedan - äntligen - hör jag mitt namn och jag får komma in i ett undersökningsrum. Ett litet rum med en hel jädra massa maskiner i. Doktorsmaskiner. Och en säng. Och en vanlig stol (där jag sätter mig). Och en... Ja, en helkonstig undersökningstol, med en hel massa pryttlar och grejer på. "Ska jag sitta där är det tänkt?" Strax ovanför mig hör jag en klocka. Tick, tick, tick, tick... Min milda sjukhusskräck gör sig påmind. Jag gillar det inte. Jag gillar inte rummet. Jag gillar inte ljudet. Jag gillar inte läget. Och jag får vänta... Och vänta... Och vänta... En kall Kafkakänsla river i mig. Och jag får vänta...

Sedan dyker hon upp - doktorn - en gladlynt kvinna som bryter smått på polska. Hon har ett varmt stetoskop och genom sitt sätt att vara så bryter hon förtrollningen - känslan av overklighet. Hon ger mig diagnosen - luftrörskatarr (eller akut bronkit) - meddelar mig att jag kan hämta ut medicinen dagen efter och skickar därefter hem mig med ett krya på dig. (Fast innan diagnosen kom så var vi förstås tvungna att vänta lite till - men inte så länge.)

Men vad skönt det är att vi har en sån sjukhusservice som vi har.

Vi ses.

Ett paket

Jag fick ett paket från Bokus idag. Det var min julklapp till mig själv. Min nördjulklapp. Stephen Kings - vahettere nurå... - magnum opus The Dark Tower har kommit ut i serieform. Produktion? Jajemen - Marvel Comics. Företaget som ligger bakom serier såsom Spider Man och X-men.

Det var lite utav en högtid här uppe vid PigCreek då jag öppnade paketet och andaktsfullt slog upp de första sidorna i den inbundna serieboken. Fattar ni! Inbunden. Hur läckert som helst.


Vi ses.

Stulen humor

Ett prov på att klotter ibland kan visa sig vara ett tecken hög kreativitet och stor humor.

Den här bilden ramlade jag över i en stund av högkvalitativ slentriansurfning. Den fanns därute - på en blogg långt ute i cyberrymden. Jag kände mig lite som en tjuv då jag högerklickade och sparade bilden till mitt eget bibblo.

Men delad glädje är väl fortfarande dubbel glädje.

Vi ses.

Jaha. Honom är det då synd om...

Har en liten lugn torsdagkväll. Under ständigt återkommande hostattacker - där jag samtidigt passar på att tycka synd om mig själv - sitter jag och slötittar på Two and a half men och slentriansurfar. För att försöka besvara min tysta fråga om det är något schysst på teve ikväll så dansar jag in på tvplaneten.se och kollar dagens tablå. Jag hinner inte kolla vad som är på burken för min blick fångas istället upp av en nyhetslänk. En nöjesnyhetslänk... Nu sitter Kiefer i fängelse. Men va fasen... Har de förväxlat Kiefer Sutherlands rollkaraktär i 24 med den verklige Kiefer? Så tänker jag i varje fall - lite för snabbt.

Det visar sig att Kiefer - Julia Roberts gamle boyfriend - har åkt dit för rattfylla (rätt åt honom - jävla idiot) och på grund av att manusförfattarna i Hollywood strejkar så har de fått senarelägga inspelningen av den sjuttielfte säsongen av 24. Och eftersom Kiefer - som gjort en otrolig rollprestation som hockeyfrillebärande vampyr i The Lost Boys - då inte har något att göra så tidigarelägger han sin dom. 48 dagar i fängelse - han har alltså vandrat upp till fängelset och helt sonika checkat in. Som det vore ett jävla hotell. Inte sjutton har han funderat på att de kanske har någon form av planering kring internerna. Det som gör mig riktigt less i detta ärende är att artikeln verkar spruta ur sig någon form av "tyck-synd-om-honom-budskap". Kiefer kommer att få fira julafton, nyår och - hör och häpna - sin födelsedag i fängelset. "Ååååh, vad synd det är om dig... Skyll dig själv din jävel!" Men för att strö salt i såren kring hans hemska situation är att han får avtjäna sitt 48 dagar lååååååånga straff i egen cell. Och det förväntas faktiskt att han skall vara med och jobba i tvätten eller köket berättar hotellchef... Förlåt... Fängelsechefen. Förväntas? Förväntas... Inte skall... Utan förväntas.

Och vad som gör mig riktigt riktigt riktigt förbannad är att jag ödslar tid på denne idiot. Och hosta har han säkert inte och röker gör han säkert och han får säkert sin medfångars efterrätt och massage på morgonen.

Fan, nu blev jag bitter.

Vi ses.

Varför ska det...

...vara så svårt att bli av med denna hemska hosta som jag har?

Och varför krossas det flaskor på gatorna? Två punkteringar på lika många veckor.

I-landsproblem - jag vet. Men ändå...

Vi ses.

Disappointed

Har precis läst ut Stephen Kings Cell. Det skulle vara en skräckis i riktig Stephen King-anda läste jag någonstans. Jovars. Öppningen är riktigt bra. Efter ett, par, tre sidor så har en massa zombies klivit in i handlingen och det verkar vara en bok i högt tempo och med lite nervkittling. Cell handlar om en dag då hela världen går åt - ja, helt enkelt - helvete. Det är dagen då alla mobiltelefoner sänder ut en puls som gör att människan blir till en aggressiv zombie. Inte en sån där slöis som man stött på i flertalet filmer. Utan en bärsärkazombie. Vi får följa Clay - som hatar mobiler - i hans strävan att hitta sin son innan denne svarar i mobilen. På sin väg träffar Clay på några andra personer som också har klarat sig från mobilernas effekt. De slår följe...

Konceptet var ju lite spännande. Vad skulle hända om någon bestämde sig för - och hade tekniken till - att sända ut en puls via mobilen till människan. En puls som skulle medföra att människan går tillbaka till ett stadium där bara våld finns. Ingen tanke, inga känslor, ingenting... Bara våld.

Ja, vad mer finns att säga annat än att boken inte var bra. Det känns som King har slentrianskrivit en halvschysst skräckis. Jag har länge tyckt att Kings signum har varit hans person- och miljöskildringar - man lär verkligen känna personerna han skriver om och man befinner sig verkligen mitt i scenariot. Men här har han inte lyckats alls. Vad synd.

Boken får två hårdrockstummar av fem möjliga. Lite besviken faktiskt.

Vi ses.

Första advent 2007

Vi var uppbjudna till Pata och Veronica på lite adventsfika idag. Otroligt trevligt - glögg och gudomliga pepparkakor med ädelost på, julgröt och julmacka och slutligen kaffe!!! Kaffe och en underbar cheesecake. Smaklökarna dansade av glädje. Riktigt gott och, som sagt, riktigt trevligt.

Den goda konversationen handlade mestadels om Sveriges chanser i fotbolls-EM nästa sommar och hur nära det var att vi skulle hamna i en grupp med Frankrike, Holland och Rumänien. Huvva, det var riktigt spännande. Nu blev det Grekland, Spanien och Ryssland istället - vilket känns lite mer överkomligt. "Vi kommer vinna gruppen!" sa Pata lite nonchalant. Ja, det kanske vi gör. Början till facit får vi om 188 dagar.

Vi ses.

The comeback of the Sickness

"Peace means reloading your guns" - detta cyniska citatet läste jag på en t-shirt en gång. Det måste också gälla vissa sjukdomar och förkylningar. Efter att ha varit sjukskriven i dagarna tre så gick jag glad i hågen iväg till jobbet i fredags. Fortfarande lite snörvlig, men på väg mot det bättre. Helt klart. Tog emot ett jättetrevligt studiebesök från Kavelbrogymnasiet i Skövde och allt var perfekt. Hostsnörvlade lite då och då - men jag hade ju ingen ledvärk, dåsighet eller huvudvärk.

Väl hemma hos Linda och fredagsvila - då började det. "Host, host!" Jag svepte lite hostmedicin vid läggdags och som Sir Väs beredde jag mig för vila. Då körde det igång. Hostattack efter hostattack. Sjukdomen hade bara laddat om och kom nu med förnyad attack - denna gång i form av hostattacker. Snabb omgruppering - uppbullning av kuddar och sovande i sittande läge. Somnar... Och väcks av en ynka hostning. Somnar... Och väcks av en ynka hostning. Som sedan följs av en hostattack. Man försöker hosta så tyst som möjligt så att man inte väcker den sovande skönheten bredvid. Jo, tjenare... In framåt natten och flertalet attacker senare föreslår Linda att koka lite vatten och ta i lite honung. Undrar om hon fått en blund överhuvudtaget? Honungsvattnet lenar för en stund, sen är det dags igen...

Fy fan för hosta. Ledbrutenhet, feber och dåsighet kan man sova bort. Hostfanskapet väcker ju en hela tiden. Samtidigt som det drar in oskyldiga i misären också.

Vi ses.

I övrigt måste det tilläggas att Brynäs slog Södertälje med 10-2. Hoppsan! Sen har min gode vän Bäckis fått fast tjänst. Grattis!

The Sickness Part two

Man fortsätter att vara sjuk. Influensa? Jag vet inte. Man får hoppas att det inte är det. Hosta, huvudvärk och allmänt ledbruten. Stretching? Jo, tjenare...

Man har i varje fall klarat av några enkla sysslor. Man har slagit ett slag för miljön och frostat av frysen. Nu slipper kylskåpet kämpa sig igenom isen i frysen för att generera kyla. Jag trodde i min enfald och i mitt teoretiska tänk att isen i frysen härbärgerade kyla. Men tydligen är det så att den då behövde bruka mer energi för att behålla kylan. Eller? Jag vet inte. Learning all the time. Jag hittade inte någon infrusen mammut i varje fall.

Sen har man fixat lite rättvisemärkt kaffe - Zoega Hacienda - ganska gott. Tyvärr vill mina smaklökar inte riktigt uppskatta kaffe i detta nu. Rättvisemärkt kaffe är ett kaffe där det garanterat är så att arbetarna på det kaffeplantage inte blir utnyttjade på olika sätt. Bland annat får de en lön och det förekommer definitivt inget barnarbete. Rättvisemärkta varor är markerade med loggan som syns här till vänster... Hrmm... Höger. (Tack Pata) I Sverige finns det idag cirka 50 varor som är rättvisemärkta. Bland annat kan man finna - förutom kaffe - choklad, te, bananer och glass, för att nämna några. Läs mer på deras hemsida - klicka på loggan.

I övrigt strömmar In Flames ur högtalarna och jag är sugen på att spela Texas Hold'em.

Vi ses.

Jaha... Då var man sjuk då!

Jag blir aldrig sjuk... Eller rättare sagt: Jag får aldrig feber - inte någon sån där som ligger på en 38.5 och man svettas i floder. Men jag får alla de andra symptomen - jag är allmänt borta, ledbruten, huvudvärk, dåsig och hostig. Men ingen feber. Termometern envisas med att stanna på 37,2 och man får det här meddelandet från den att man kan gå till jobbet. "Du är inte sjuk!" skriker den. Det är här det dåliga samvetet kommer in. I vår lutherska vardag sägs det i princip att om man inte har feber så kan man gå till jobbet. Eller? Och jag får dåligt samvete när jag inte går till jobbet och då inte har ett bevis på att jag är sjuk. Ett bevis som talar sitt tydliga språk: "DU HAR FEBER - DU KAN MEDDELA JOBBET ATT DU HAR 38 GRADERS FEBER. Det enda jag har att visa upp är trötta ögon, risig andedräkt, ett verbalt konstaterande att jag har ont i lederna och huvudvärk. Att jag är trött bortom det normala och att jag hostar. Men ingen feber.

Jag ringde jobbet och det dåliga samvetet knackade på fönstret och mimade: "Du är ju inte sjuk." Då uppbådade jag den största viljestyrka som jag kunde i mitt sjukliga tillstånd - visade fingret till mitt samvete och sade tjurigt: "Det är jag visst det - även om jag inte har feber!"

Som väl är har man ringt mamma och fått bekräftat att även hon aldrig får feber. Hon blir bara sjuk... Även Linda nämnde att människor har olika kroppstemperaturer - en del har inte de givna lutherska 37,2 grader som kroppstemperatur.

Nå! Nog om det.

Vi ses helt enkelt.

En helt underbar film

Vandrade stilla upp till biblioteket på Nobelgymnasiet i fredags. Kanske skulle man hitta några filmer som vi kunde titta på i helgen. I vanliga fall så har biblioteket ett digert utbud, men denna dag verkar det som varenda elev har nyttjat den härliga servicen att få låna en schysst rulle. Men det fanns några kvar. Med mig hem fick jag: Parfymen, Underbara älskade och...

Det levande slottet - En helt underbart vackert tecknad film. Jag tänkte så smått att den antagligen inte skulle vara något att ha. Men å andra sidan stod det på baksidan att den var älskad av... Ja, äldre folk. Det levande slottet handlar om Sofie - en ung tjej - som sköter om sin hattbutik i en liten stad. Det är på gång att bli krig i landet och när styrkorna mobiliseras så stöter Sofie på två soldater, som börjar antasta henne. Hon räddas av trollkarlen Hauru och blir förälskad. Sofie blir sedan förvandlad till en 80-årig gumma av Haurus dödsfiende Ödeshäxan och Sofie bestämmer att hon måste lämna staden för att söka hjälp. På sin resa efter hjälp och samtidigt förstå sitt öde så hamnar hon i Haurus levande slott.

Baserad på Diana Wynne Jones bok Trollkarlens slott.

Fem hårdrockstummar av fem möjliga.

Vi ses.

Söndagskoll

Trött som en... stork... (?) Jag var och tog ett par tre pilsner igår och har tydliga känningar idag. Trött som attans och en liten huvudvärk som man inte blir av med. Vad sjutton... Man börjar bli gamm... äldre... Eller beror det på att man på senare tid sovit otroligt gott, lagt sig i tid och så och att när man är ute och nattvakar får betala direkt för detta? Eller var det den där kvalitetstequilan som Max bjöd på som är boven i dramat?

För att bota tröttheten gick jag och en glad och pigg Linda till stan för att besöka skyltsöndagen. Och oj!!! Nu börjar det verkligen lacka mot jul. (Brukar förresten inte skyltsöndagen vara vid den första advent? Eller... Jag vet inte.) Nå... Det var knökatjockt på stan. Vid ett tillfälle travade vi in på Mitt i City och blir stående. Ingen av oss reagerar nämnvärt utan vi blir bara stående. När vi efter ett par sekunder börjar registrera att det bara är barnvagnar framför oss. Alltså - föräldrar med barnvagnar. Då inser vi att det är en kö. Och inte vilken kö som helst. Utan kön till tomten. En riktigt lång sådan. Huvva!

Dagens höjdare var i varje fall brunchen på Legends. Om man är lätt bakis och sugen på salt och fett så är det ett perfekt ställe att besöka. Äggröra, korv, ost och skinkpaj blev den primära måltavlan. Nyttigheterna på mittenbordet fick definitivt stå åt sidan. (Jag tog några gurkor och rödlök.) Som avslutning - plättar, sylt och grädde, chokladpudding, kaka och kaffe. Mumma.

Vi ses.

Nu måste jag läsa!

Tomas Tranströmers diktning har stått i min hylla och samlat damm alltför länge.

Nu är det fasen-i-mig dax!!!

Lyssna!

Dagsljuset träffade ansiktet på en som sov.
Han fick en livligare dröm
men vaknade ej.

Vi ses.

Moment 22 av Joseph Heller

Då var man äntligen klar med den...

Min vän Björn kom för en tid sedan med den briljanta idén att vi ska forma en bokklubb. Resten av gardet blev eld och lågor... Vi läser en bok och sedan samlas vi och samtalar kring den, avnjuter lite god mat och god dryck och trivs. Jajemen, en bländande idé. Efter lite mailande fram och åter så enades vi kring den gamla antikrigsklassikern Moment 22 av Joseph Heller. För egen del tyckte jag att det var ett gott val, då boken har legat på min "måste-läsa-lista" väldigt länge.

Öppningen är klockren - eller rättare sagt - de första två meningarna.

Det var kärlek vid första ögonkastet.
Första gången Yossarian fick se fältprästen blev han vilt förälskad i honom.

Härligt. Bra. Men sedan...

Moment 22 i boken handlar om att det enda sättet att bli frikallad från militärtjänst är att vara galen. För att slippa militärtjänstgöringen måste man ansöka om detta. Och när man ansöker om frikallelse så antas man vara livrädd och eftersom detta är en sund reaktion är man följaktligen inte galen. Och den som är galen... Ja, den ansöker ju inte. Det blir alltså ett typ av cirkelresonemang, som innebär att det är omöjligt att bli frikallad. En paradox... En motsägelsefull sanning...

De första 100-150 sidorna är en plåga. Ett virrvarr av personer susar förbi. Man har inte en chans att få grepp om dem - samtidigt som Heller driver det byråkratiska hårklyveriet till sin absoluta spets. När man tycker att det börjar likna lite sans och vett - eller rättare sagt - Heller börjar berätta en historia - då avslutas kapitlet och det hoppas över till nästa byråkratiska hårklyverimoment. Det är efter ca 150 sidor som båten slutar kränga och svänga och det börjar bli en viss linje i historien. Men den är inte intressant... Den blir aldrig det...

Kan det vara så att det cyniska i boken inte chockar oss längre. Vi möter så mycket cynism idag så att vi knappt märker den. Den har blivit en del i vår vardag. Kan det vara så? Vad synd i så fall. Vad hemskt.

Vi ses.

Våga vägra att inte vägra snooze

Ett av flera underbara ting. Att på morgonen få ligga kvar i sängen och morna sig... Larmsignalen på telefonen ringer - man trycker på snooze och ligger kvar. Sträcker lite på sig... Och somnar om.

Sen larmar telefonen igen.

"Vafan!" tänker man. Jag snoozade ju nyss. Det är något fel. Jag trycker på snooze och somnar om.

SEN LARMAR TELEFONEN IGEN!

Nu snackar vi konsekvens här. Orsak-verkan. Om man trycker på snooze, så kommer larmet att ljuda igen. Exakt nio minuter senare. (Varför nio?) Man är ju inte direkt en raketforskare på morgonen. Den logiska (och enkla) orsak-verkan-tanken slår en inte. Man drabbas av trafikstockning i hjärnan och har otroligt svårt att koppla ihop den ultimata tanken bakom telefonens agerande:

Larmet är till för att du skall gå upp och det är du själv som sagt till det att göra som det gör.

Vilken underbar uppfinning. Snoozen alltså... I varje fall nu... På kvällen. Timmar ifrån nästa världsmästerskap i snoozning.

Vi ses.

Stockholm var jädrigt kallt

För någon månad sen damp det ner en inbjudan i min brevlåda... Jag skulle få åka med Folkteatern Järnet till Stockholm och se på teater. Resa, kost och logi inkluderat. Jag blev jätteglad. Även om jag inte satt min fot på gjuteriet sedan sist då jag var med i Katarina Blums förlorade heder så var jag inte bortglömd. En misstanke dök dock upp i mitt huvud. En misstanke om att de skulle köra någon form av "operation övertalning" för att få mig att göra någon form av comeback. Jag slog tanken snabbt ut hågen - de tyckte att jag skulle vara kvar, men SÅ jädra bra var jag inte. Jag kollade snabbt upp om Hågge skulle med och försäkrade mig om att han och jag skulle bo ihop. Man vill ju vara trygg och känna att det inte är en vilt främmande människa man ska bo med. Huvva... Hemska tanke! Med det gjort så tackade jag gladeligen ja.

Nå... Teaterdags i Stockholm. Boende på Långholmen. Det gamla fängelset som nu är omgjort till vandrarhem. Tänk om dessa väggar kunde tala. Och förresten... Tydligen gjorde det. För en i sällskapet hade påhälsning på natten. Steg hördes och kedjor rasslade. Hur häftigt som helst. "En jädra ljudslinga!" menade hon som hade fått påhälsningen. "Inte då!" menade vi andra. Jag själv kände en viss besvikelse över att man inte fått en påhälsning. Jaja, tuff i efterhand kan man ju vara.


Don Juan i Soho var målet för vår resa. En pjäs där Björn Kjellman spelar DJ - en kvinnoälskande rikemansunge. När en kvinna är avklarad ger han sig snabbt på nästa. Där jakten i sig är häftigare än målet. En ganska OK pjäs. Kvällens överraskning var när Björn Kjellmans DJ står helt naken med ryggen mot oss. Man hann att tänka att han snart skulle gå av scen. Då vänder han sig om. Där står han - barfota över hela kroppen - i kanske trettio sekunder. Björn Kjellman... Pelle Svanslös!

På hemresedagen så kommer man på idén att vandra över Västerbron till Kungsholmen. Plinga på Petters dörr och köra en riktig överraskning. Då var han i Uppsala. Sicken flopp. För jädra synd.

I övrigt var Stockholm jädrigt kallt. En annan hade bara mäktat med att ta på sig sin golfjacka och glömt den tjocka tröjan. Brrrr.

Vi ses.

Klockan är 07.10...

...det är måndagmorgon.

Jag tittar ut genom fönstret och av någon anledning tänker jag på Irma Schultz då hon sjunger om en stad som vaknat.

Vi ses.

Det har varit paus i landet höst...

Det har varit lov - höstlov... Det kom perfekt - klockren timing - som ett brev på posten. Vila, vila, vila... Jaså? Inte? Jaha, fortbildningsresa till Stockholm. Jamen varför inte. Stockholm är ju trevligt. Alla andra dagar om året. Missförstå mig rätt. Jag gillar Stockholm... Men staden lider av en åkomma som jag inte riktigt orkar med. Staden lider av stress. Och stress och höst fungerar inte riktigt för mig. Det var intressant och trevligt, men...

Istället så kan jag berätta om en annan resa.

Det är rätt fantastiskt faktiskt. Alltså... Då man reser söderöver ner till det vackra Skaraborg med målet Falköping för ögonen. Och ser hur olika saker och ting som man möter när man passerat kommungränsen i ett ögonblick förändras... Hur landskapet förändras... Hur den lilla staden förändras...

Min käresta sitter i passagerarsätet bredvid mig och hennes frågor, kommentarer och åsikter förändrar staden jag vuxit upp i. Helt underbart. Att få visa Falköping för henne fyllde mig med en viss stolthet. "Kan vi kolla Breidablick?" frågar hon. Jag tar en snabb sväng till höger och far uppför Scheelegatan och struntar helt och hållet i mitt primärmål - Ströget. Det får vänta. Väl däruppe får vi naturligtvis ta del av en underbar utsikt. En utsikt som jag inte sett på länge. Jag menar... Jag har sett utsikten - men jag har inte SETT den...

Falköping förändrades. Vecklades ut som en origamifigur - blev annorlunda, fast ändå samma. Varje gata vi körde på, varje krök vi svängde runt förändrades. Fantastiskt.

Vi ses.

En helt vanlig kväll på Paris Metro

Glädjens tid...

i det backlösa Karlstad. Brynäs har nu tagit sin andra raka vinst på sin väg mot SM-guld. Härligt, härligt. Nu hoppas jag verkligen att moralen har höjts i laget och därmed också självförtroendet. Det var skönt att de tvålade till Leksand-kopian Mora - en sämre sådan dessutom, de har ju faktiskt inga snygga dräkter.

Hörde en rolig historia idag. Bäckis hade stått och tagit emot bokningar på Värmlandsoperan igår. Då hade en person kommit fram och lagt sin beställning om fyra person. "Namnet?" hade Bäckis frågat och tittat upp. "Roger." hade beställaren sagt. "Ja... Och efternamnet?" sa Bäckis. "Johansson!!!" sade beställaren surt.

Färjestads BK 0 poäng - Bäckis 1 poäng.

Vi ses.

Brynäs hej hej!!!

Tack!!! En seger på väg mot SM-guld.

Vi ses.

Onsdag...

Vilken härlig dag det har varit!

Men det var inte en så rolig början. När jag har stigit upp efter att ha snoozat femtielva gånger så möts jag av en total gråhet. Dimman ligger tät utanför mitt fönster och modet sjunker och jag känner att jag vill hoppa i säng igen och dra täcket över huvudet. Men jag biter ihop – grejar frukost, käkar och hoppar in i duschen. På med kläderna och sedan avverkar jag snabbt de 72 trappstegen ner till entréplan, in i förrådet för att hämta cykeln och sedan ut…

Och då hade det klarnat.

Och modet lyftes och man blev glad.

Vi ses.

En liten observation

Jag var iväg och tränade på Nautilus idag. Ja, jag vet - kors i taket. Och det ÄR så tråkigt. Man kommer dit och sätter sig på en cykel - höjer volymen på iPoden för att slippa skvalet från den kommersiella radiokanalen - och hojjar på. Under den lilla cykelturen så sitter man och tittar sig omkring. Höger, vänster, upp och ner. Idag fick jag syn på något som fick mig att småle - en fråga dyker upp i mitt inre...

Varför är kaklet på botten av barnbassängen gult?

Vi ses.

Lite trist faktiskt...

Boorken - denna gigant - har lämnat Brynässkutan. Riktigt trist. Grabben var nog för smart för sitt eget (och lagets) bästa. Ingen förstod nog vad han pratade om. Jaja... Nu ligger grabbarna under med 5-0 mot Frölunda. Brynäs hej hej!

Vi ses.

Nämen tjenare Uffe...

... länge sen sist.

Häromdagen blev vi inbjudna till ett 40-årskalas i Falköping. Malla fyller år och det ska ju naturligtvis firas på bästa sätt och då han ringer så säger han att han hade hört en låt av Lundell och då tänkt på mig. Efter samtalet funderade jag lite på herr Lundell och vart han egentligen tog vägen. I mitten av 90-talet så var han en av de artister som jag lyssnade mest på och var dag vandrade mjukt förbi med Lundell som sällskap. Ulf Lundell, tillsammans med Pearl Jam, The Cure och R.E.M. var de stora. Jag skrev till och med en b-uppsats kring grabben. Ulf Lundell - rocklyriker och författare Men idag... Tystnad.

Jag var konsekvent i min avsky kring Lundell. Som en tjurig barnunge vägrade jag lyssna på hans alster och tyckte med en dåres envishet att hans böcker var skit och Kerouac-plagiat. Att jag inte hade läst en bok av Lundell bekymrade mig inte nämnvärt. Så såg det ut fram till vintern 1989, jag hade ryckt in i det militära och hade det allmänt tråkigt på bataljon af Trolle i Karlskrona. Vi hade i allmänhet inga pengar och om vi hade det så gick de åt till cigaretter och kaffe. En dag fann jag en riktig skatt på förläggningen - biblioteket. En hel drös med böcker som bara stod och väntade på mig. Och skivor... En jädra massa skivor. Och en möjlighet att spela in dessa också. (På denna tid nyttjades kassettband.) Underbart.

Till slut kom jag fram till L i skivlistan och där fan jag Ulf Lundell och hans senaste alster Evangeline. Jag tänkte att det kanske var dags nu. Jag kanske måste ge mannen som komponerat en låt som "nästan" blev en nationalsång en ynka liten chans i varje fall. Jag tar ut skivan ur fodralet. Lägger plattan på skivtallriken, tar på mig hörlurarna och placerar nålen på plattan...

Jag hörde en historia
om en man som var på driv
Han visste inte längre
vad han gjorde med sitt liv
Och han kom till ett vägskäl
och han stannade där
och han tvekade länge
Han sa: Vem vet vart vägarna bär
Då kom där en kvinna
på väg in mot stan
Hon hade trasiga kläder
och i handen höll hon ett barn

Denna historia strömmar in i min öron och jag var räddningslöst förlorad. Men det gjorde inget. Helt plötsligt hade jag ett hav av Lundells alster att ösa ur. En hel massa minnen som jag kan förknippa med denne herre poppade upp i mitt huvud efter samtalet med Malla. Som när jag och min granne Daniel satt på min yttertrappa i Falköping och lyssnade på nya Lundell-skivan Måne över Haväng på högsta volym. Lite visste vi att grannen stod och hoppade och ville att vi skulle sänka. "Varför kom du inte ner?" frågade jag dagen efter. "Jag orkade inte..." sade grannen uppgivet. Eller de Lundell-sittningar jag, Kalle, Jeppe och Leffe anordnade på Kåren. Ett sånghäfte, ett band och resten ordnade sig ypperligt. Golvet gungade. Eller i Skara då vi drack vin och käkade ost i museiparken och två polare tränade handbollsfinter... Nakna...

Vi ses.

Oj! Vilken härlig överraskning

Zappade in på Kanal 8 igår. Kanal 8 är en kanal som man inte direkt brukar kolla på - utan dess funktion har väl i princip bara varit att den finns där på vägen mot Idol på fyran när man har startat från Simpsons som ligger på nian. Eller vice versa - ni fattar principen (det behöver nödvändigtvis inte vara Idol...). Igår landade jag på åttan och fick se ett riktigt vackert konstverk och en person som snackar lite om det. Tummen tvekar... Och slappnar av... Ett klipp och det nästa man får se är ett hav med härliga vågor och några surfare. Ytterligare klipp och man möter en ljushårig kille som snackar surfning - Laird Hamilton (lite forskning och nätet berättar för mig att han är ett surfgeni). Kameran vänder över till den han samtalar med... Men... Men... Det är ju Eddie... Vedder... "I´m not worthy!"



Här visar det sig att åttan visar en dokumentärserie som går ut på att man i varje avsnitt får träffa några av världens största kändisar och där få en unik inblick i deras yrken. Kanal 8 är tydligen kanalen med riktigt schyssta och överraskande program. Med min vanliga otur så slutade programmet tio minuter senare, men jädrar vad jag ska hålla utkik efter reprisen. Om det nu blir någon.

Vi ses.

Hur roligt som helst

Vi ses.

Daft Punk - Harder, Better, Faster, Stronger

En riktigt bra musikvideo...



Vi ses.

Igen...

Jag var på The Wedding Singer på Värmlandsoperan igår. Jag, min mentorskollega och våra elever. Härligt - teater, musik, Christer Nerfont... Skitkul - helt enkelt. I slutet av musikalen - när säcken ska knytas ihop - när pojken möter (och får) flickan han håller kär - så ser jag mig omkring. Och ser... En av mina mest introverta elever ler!!! Ler och klappar med i musiken... Underbart! Jag var tvungen att titta bort - för hade jag sett mer hade jag nog börjat lipa.

Det är kväll! Sitter nere på Rovfågelsvägen... Min kära sitter bredvid mig och allt är toppen. Då vi efter en kvalitativ zappingrunda fastnar vid TV4:s program Hitta hem - ni kanske vet, programmet om hemlösa hundar och katter - där får vi möta fyra urgulliga kattungar i en låda. De har inget hem och förhoppningen är att de genom programmet ska få ett. Eller i varje fall i framtiden. I slutet av programmet får vi möta en hund som lider av allergi - veterinär och personal har med ljus och lykta sökt efter husse eller matte, men misslyckats. Hunden har sådan svår allergi att de tror att han en dag kommer att klia sönder sig. P.g.a. att de inte funnit ett hem till vovven så är de tvungna att ta den av daga. De lägger honom på golvet - ger honom en spruta och han dör. Stilla... Älskad av personalen... Inte ensam...

Då faller tårarna

Vi ses.

Då började Magnus lipa

Så otroligt vackert!!! Paul Potts sjunger Puccinis aria Nessun Dorma från Turandot på Idol-uttagningen i England. Jag hade faktiskt avfärdat grabben lite smått p.g.a. det otroligt olyckliga namnet - men när Linda spelade upp detta för mig... Ja, då kom tårarna.

1974

Vi ses.

Citat från DN 2007-09-30

Bloggarna ropar högt: "Här är jag!"

Wikipedianerna viskar försiktigt: "Det här kanske kan vara av intresse."

Hela artikeln

1987

Fest i gillestugan hemma hos bröderna Hellberg. Vi var vi detta tillfälle totalt insnöade på femtitalsmusik och Fats Domino och Chuck Berry var två av de stora... Musiken hördes över nejderna och vid ett tillfälle så ringde grannen på andra sidan parken och klagade. Lite retligt tyckte både jag och brorsan dagen efter, då vi fick veta att de ringt. Den som svarade i telefon då de ringde hade inte bekymrat sig nämnvärt över att han inte berättade det för oss. Vad han istället menade var att grannarna inte kunde klaga. Grannarna var ju på festen - alltså han själv - och kunde därför inte klaga. Härligt. Man kan inte gräla med sådan logik.


Med de viktigaste accessoarerna - RayBan Wayfarer - på plats så dansades det ofta och gärna. Tilläggas bör att vi aldrig sågs dansa på lokal. Där hängde vi lite smått coolt i ett hörn, med en pilsner i handen och solbrillorna på. Att folk skakade på huvudet och ansåg att vi var totalt ute och passé struntade vi fullkomligt i.


Jag minns det tillfälle då vi åkte iväg till Bert Karlssons diskotek Malibu utanför Skara. Då Findus fick för sig att han blivit utkastad och bestämde sig för att planka tillbaka in på stället. Vad han då inte visste var att han - då han upptäckte att han blivit utkastad - befann sig på innergården på stället. Så istället för att planka in - så plankade han ut. Efter att ha tagit sig igenom en snårskog, trott att han var hemma (Skara ligger tre mil från Falköping), tappat ena skon och insett att han inte var hemma, bitit ihop och kämpat sig vidare... Jaja... Efter en massa vedermödor kommer han fram till landsvägen. Stoppar en bil och det visar sig att det är ett gäng tjejer från Falköping. Han är så skitig så de vägrar ta in honom i bilen och lägger honom i bagaget. Och där hör de honom... Gnälla... Över att han tappat sina solbrillor...

Vi ses hälsar en som är glad över att han ibland är den som fotograferar.

Hösttider - sporttider

Ja!!! Då kör vi igång... Handboll, alpint och hockey... Bland annat...

Brynäs IF kommer att dominera i år. I detta nu leder de med 6-0 mot fjolårsfinalisterna - och tillika uddlöst - Linköping. Mumma.

Falköpings AIK handboll - laget i mitt hjärta - har vunnit två matcher av två möjliga i division två västra. En schysst skalp togs i och med segern mot Skövde HK - elitserielaget IFK Skövdes farmarlag. Det tycker jag är stort i varje fall. Kör FAIK!

Vi ses.

Visst är det vackert...

...när allt fungerar. Uppgifterna rullar på och allt pumpar på som ett väloljat maskineri. Man känner att allt går ens väg och man kan dansa omkring på ulliga rosa bomulltussar, där fjärilar försiktigt flyger omkring. Man dansar och är glad. Ser ni bilden? Den bilden fick jag när jag läste Hyssens senaste blogginlägg.

På mitt jobb är det inte så. Den senaste veckan har det gnisslat i maskineriet för att en människa strött sand i det. En utomstående har uppmanat oss till en dialog om en viss sak och när vi inbjuder till denna så ser sig personen för upptagen för att komma. Va fasen blir det då för dialog frågar sig vän av ordning. "Vi måste lösa detta problem?" säger personen. Det var inget problem förrän hon/han klampade in. Nu har man suttit hela eftermiddagen och utformat strategier för henne/honom för att han/hon ska känna sig nöjd.

Vi ses då va!

The story of my golfachievements

I princip så kan man applicera nästan alla klipp i denna video på mina prestationer på golfbanan.

Klicka här.

Vi ses.

Åh vilken underbar dag

Det är härligt när man vaknar och känner sig helt utvilad. Klockan är nio och man är pigg som en mört. Man ligger kvar och gottar sig i sängen och ser till att man mornar sig ordentligt. En röst frågar om man vill ha gröt till frukost och hur många mackor. Köksbestyr hörs och man kliver upp för att hjälpa till. Jag fixade kaffe...

Att möta hösten utan en tillstymmelse av regn är helt fantastiskt. Linda upptäckte att hon hade lite halvgammalt bröd och föreslog att vi skulle vandra ner till Mariebergsviken och mata änderna. När vi möter dem - änderna - så är de bara fyra stycken. När vi lämnar strandkanten så har cirka femton stycken slutit upp. Vad man smått observerade var att en av änderna (en hona) var lite utanför. Inte alls på topp och sugen på brödbitar. Underligt. Hennes kompisar flög omkring och jagade brödbitar. Hon - å andra sidan - paddlade slött omkring. Efter en stunds analyserande kom vi fram till att hon förhoppningsvis var mätt.

Men vilken höstdag!

Vi promenerar in i Mariebergsskogen och möter temalekträdgårdarna - speciellt kul var musikträdgården där man får pröva på klockspel, trianglar och "konferens". "Konferens" är ett pratrör som sträcker sig från ena änden av lekträdgården till den andra. Under vår utforskningsräd i lekparken så insåg vi dock inte detta. En vandring in på nätet rätade dock ut frågetecknet. Trianglarna gav oss en minnesblänk från mellanstadietiden. Linda menade att triangeln var det tråkigaste instrumentet som man kunde välja från instrumentlådan. Jag röstade däremot på träblocken. Men tänk att få vara barn igen - om bara för en liten stund - och få "laja" där hur mycket man vill - utan att folk börjar höja på ögonbrynen alltså. Mest fascinerad blev man av den hypnotiska snurran - urhäftig.

Och vilken höstdag!

Ett besök på Naturum och en tidig lunch - hur mysigt som helst. Och sedan en vandring till fågeltornet och njuta av vädret och utsikten. Den klara luften och den härliga doften och det underbara sällskapet.

Vi hann till och med att avsluta dagen på Värmlands Museum och utställning om Alfons Åberg. Jädrar vilka coola leksaker han har. Dessutom måste jag tillägga att Alfons pappa alltid har sett så snäll ut. Sympatisk.

Vi ses.

Tips från coachen

Igår var jag och Peter ute och tog en pilsner och samtalade om livet, universum och allting. Det handlade om dået, nuet och frammet. Minnen från vår gemensamma tid på ICA är en standard. En annat ämne som allt som oftast dyker upp är musik. Till min förvåning och lycka ville Peter ha lite låttips kring Pearl Jam. "Jag vill ha tio tips... Minst!" Ett önskemål som jag gladeligen tillmötesgår.

Alltså kör vi femton tips...

Dead man - Finns på Live at Benaroya Hall.
Black - Från debutplattan Ten.
Thumbing my Way - Riot Act
Nothingman - Vitalogy
Long Road - Merkinball
Better Man - Vitalogy
Given to Fly - Yield
Yellow Ledbetter - Rearviewmirror
In My Tree - No Code
Nothing as it Seems - Binaural
Inside Job - Pearl Jam
Wishlist - Yield
Off He Goes - No Code
Release - Ten
Elderly woman behind a counter in a small town - V.S.

Ett hav att ösa ur. Om det är någon läsare som också vill tipsa så är du varmt välkommen.

Vi ses.

Jag är...

trött som en smurf som smurfat för mycket på smurfet. Så trött är jag, så att jag till och med drar iväg en mening som inte har någon logik alls. I varje fall inte för mig. Troligtvis för en smurf... Och möjligen Johan och Pellevin. Ändå så sitter man och kollar fotbollen. Att gå och lägga sig är tydligen ett alltför stort projekt.

Vi ses.

Det är tisdag...

Det är tvättdag och medans tvätten torkar sitter HansMagnus och lirar Texas Hold'em på Facebook. Man kunde ju haft det roligare. Även om man vinner.

En promenad kanske? Eller kaffe?

Vi ses.

Puh!

Det var inte direkt något fel på min uppmärksamhet. Fontänen hade inte varit där så länge. Den invigdes i torsdags eller nåt och är till för att röra upp tjärnen och minska algblomningen. Samtidigt som det är en skönhetsupplevelse.

Vi ses.

Uppmärksamhet?

Jag tror att jag har cyklat förbi Sundstatjärn en så där hundra gånger denna sommar...

Inte förräns idag upptäckte jag att de har satt en fontän mitt i sjön. Och det såg jag när jag tränade på Nautilus.

Vi ses.

Motsatsen till fan!

Jag var inne på Apple Store i stan och kollade upp vad de kunde göra åt min iPod. Svaret blev att jag skulle återställa iPoden till grundinställningarna. Då berättade jag att det hade jag försökt och menade på att de kunde kolla upp den. Nja, tyckte killen i butiken, det kan bli ganska dyrt så det kan nog vara bättre att "chacka" en ny. (Ja, de sa "chacka".) Helt plötsligt stod jag där och kollade på olika iPods som - det måste jag erkänna - verkade vara helläckra. Men dyra...

Jag sa att jag skulle fundera på det och begav mig hemåt. Och min stackars iPod uppvisade samma symptom som tidigare - en tuggat äpple och sedan info om att gå in på supporten på nätet. Och helt omöjligt att återställa den till fabriksinställningarna. Den svarade inte på något.

Det är då jag applicerade en relativt kontroversiell behandlingsmetod. Jag slog den i bordet. Och voila...

It´s alive.

Vi ses eller?

FAN!

När man precis satt tänderna i sitt nya musikprojekt så hände det fasansfulla. Min kära iPod är tydligen på väg till de sälla musikmarkerna. Den är i varje fall dödligt sjuk - så mycket kan jag se. Den lämnar ideligen små ljud ifrån sig och försöker trösta mig med att ideligen visa mig en kärleksfull bild på ett äpple som någon har tagit en tugga av. Efter en stund så ändras bilden och han meddelar mig att jag ska ta kontakt med iPods support. Alla mina försök har hittills varit fruktlösa.

Vi ses.

Projekt musik

Mumma! Det är alltid kul att få ta del av en bränd (hmmm) cd fullsmäckad med musik man tidigare satt på väntelistan och inte direkt orkat (?) ta tag i eller helt enkelt inte ens hört talas om. Men nu äntligen. Kollegan gav mig en cd med bl.a. Jeff Buckley, Interpol, Wolfmother (huh?) och Queens of the Stoneage. In med det på iPoden och lyssnardax. Jag tänkte börja med Buckley. Fasen va skoj det ska bli med all denna "nya" musik.

Vi ses.

Ett telefonsamtal

- Tjena Mange.
- Tjenare - hur är läget?
- Det är bra. Lugnt och skönt. Du då?
- Samma här. Samma här.
- Du - jag tänkte... Har vi några speciella möten i veckan?
- Näe... APT på torsdag, sen ska du på kurs på tisdag. Det är typ det jag vet.
- Onsdag då? Är det något efter gemfikat?
- Inte vad jag vet. Men...
- Jo, jag ska till IKEA och vill hinna innan de flesta hunnit dit och köerna blivit för långa.

It´s IKEA baby!!! Definitely in a neighbourhood near you.

Den inre resan

Man får syn på livet först från fönstret i en tågvagn som susar fram genom landskapet. Och med "Throw your Hatred Down" i hörlurarna. Jag tänker på åren som har gått, vad jag har framför mig, på mina nära, och på alla frågor jag aldrig kunnat svara på. Bästa partiet i "Throw..." är sista refrängen. Kram P

Det är så vackert så man gråter. Den inre resan - a journey into your inner self. Man minns SJs reklam där man ser en man titta ut genom fönstret. Vagnarna dunkar mot spåret. DunkDunk - DunkDunk - DunkDunk - man passerar förbi en vägbom - plingplingpling. Man förlorar sig ut i tankarnas värld då man ser det (oftast) vackra landskapet susa förbi. Man ser träd, kor och hus. Hus som är vackra och idylliska. Sådär vackert svenskt - rödmålade med vita knutar. Kossor som är på väg till lagårn för sin kvällsmjölkning. Små nedlagda stationshus och en ensam korvmoj - med en massa människor framför. Man ser ljus i fönstret långt bort. Snön kan ligga vit och mörkret har sedan länge fallit och man ser det där ljuset i fönstret där människor lever. Lagar mat, ser på tv, samtalar. Som Petter säger i sitt SMS: Man tänker på vart man är på väg, vart man varit och de frågor man aldrig kunnat besvara... Man lyssnar på det sånger man tycker om och tänker på de man älskar...

Boden 2006. Snart kommer konduktören för att meddela att man blir själv i sovkupén ända till Stockholm. Oooh vad härligt. Ensam med sina tankar, sin bok, Pearl Jam och Tool. Och det ljuvliga landskapet som kommer att segla förbi... Den inre resan.

Vi ses.

Facebook

För ett tag sedan blev jag tipsad av min vän Ekberg i Bryssel om att jag borde bli medlem i Facebook. En gemenskap där man kan träffa gamla vänner och återknyta gamla vänskapsband. "Jaha." tänkte jag och gick med. Till en början så hade jag bara en kompis och min tanke blev då att det inte var så jädra kul. Man kan ju lika gärna maila till varandra.

Facebook blev alltså vilande - jag var aldrig inne och kollade vad det gick ut på och glömde bort det. Tills en dag då jag började få en jädra massa meddelande på mailen om att den och den gamle vännen hade tagit kontakt. Det var bara att gå in och mingla.

Idag hittade en gammal klasskompis mig och jag vandrade oförskräckt in och kollade hennes fotoalbum och fann...



Japp det är jag - chickt iförd en denimjacka av modernt snitt - som ståtar (och sitter) till höger på bilderna. Skolavslutning 1975 tror jag att det var.

Vi ses.

Some kind of wonderful

Det är lite speciellt det här med hösten. Man har svårt för att greppa den sanning som finns i det att vi går mot mörkare tider. Som igår till exempel... Jag och Bäckis fick en möjlighet att sticka iväg till Bryngfjorden en liten sväng och slå ett par slag. Vi parkerade vid det sjätte hålet och klev ut ur bilen och välkomnades av ett lugn. En liten bris fläktade och den nedåtgående solen gav oss det ljus vi behövde. Det var lite kallt - men inte sådär så man frös - och det var klart och friskt. Helt perfekt. Tyst och lugnt. Dessutom kan jag tillägga att de flesta slagen gick bra. Det är då man känner att hösten är rätt schysst ändå.

Dessutom så finns den en viss doft i luften. Det luktar otroligt gott. Jag gick ut på en liten promenad för en stund sedan och då kände jag ett visst sug efter... Ja, det måste vara äpple och äppelmos. Vackert! Och gott!

Vi ses.

Fantastiskt

Nu har Karlstad blivit en storstad. Nu har Karlstad fått en schysst prick på kartan. En prick - eller rättare sagt fyra bokstäver - som betyder... Wow!!! Pricken stavas IKEA. Hur stort som helst. När man tidigare begett sig ut mot Bergvik så har man egentligen inte tyckt att det varit så speciellt. Ungefär samma affärer som i stan - ungefär samma utbud. Nåja, lite bättre kanske och på ett område där det känns som det vore lite närmare mellan affärerna. Men nu... Wow! It´s IKEA baby!!!


När jag och Linda var ute och drog en vända med bilen så bestämde vi oss för att åka ut och kolla. Klockan var typ tjugo i sex och det var snart stängningsdax, men vi tänkte att vi i varje fall kunde kolla lite grann. Ta en snabbvända igenom kåken typ. Och ärligt talat... Att kliva in i stället kändes nästan som om man var liten igen. Man var så förväntansfull så man nästan sprack. Att tomten skulle dyka upp bakom nästa hörn med julklappar bara till en annan. Hela känslan var... Exotisk... Exotiskt och spännande. Det kanske låter dumt kan man tycka. Men så var känslan. "IKEA är äntligen här!" Hur stort som helst...

Det riktigt underliga var att det kändes som man inte var i Karlstad längre. Att man - om man skulle stöta på någon man kände - skulle bete sig precis som när man stöter på någon på IKEA i Örebro eller Stockholm. "Är NI här också! Vad trevligt! Vad ska ni handla?"

Vi ses - troligtvis på IKEA.

Norrland 2007

Lillstugan - mitt lilla krypin under besöket hos min härliga släkt uppe i det ljuvliga och myggfria Pitsund. Fotot är förresten taget under ett av de få tillfällen då det var fint väder - tydligen så kom jag till Piteå med regnet och när jag for hem till Karlstad igen så var det strålande solsken.

Gammeln - stugan i Pitsund. Denna stuga har varit med sedan... Ja, sedan urminnes tider. Känns som det vore igår vi stod på altanen och morgonpissade ut i det fria, höga gräset. Något kusinerna senare inte fick göra för våra morsor och farsor. Hmmm, kan det bero på att vi blev äldre och inte... Typ... fyra år.

Det har även morbror Lars båtmotor varit. Ett flertal gäddor har lurats med hjälp av denna motor, samt ett gäng wobblers förstås. Det kanske roligaste minnet är nog då bröderna Hellberg (var brorsan med i båten förresten?) och kusinen ropade runda ord ute på älven. Lite visste vi om att det hördes... Ja, väldigt bra.

De två kusinerna - några (hrmm) år äldre.

Det var bröllopsdax och en bild på det ljuva bröllopsparet kan man ju inte vara utan. Otroligt romantiskt foto om ni frågar mig.















Inget bröllop utan hångel. Och brudparet verkade helnöjda...


Senare på kvällen var vi... Ja, vi var glada...

Slutligen en bild på Pite älvens utlopp. Taget 17 meter upp i luften - alltså taget från bron som går över älven. Förr så fick Pitsundsborna åka färja över för att ta sig till Pite havsbad. På en sån där charmig gul färja ni vet. Det är andra tider nu.

Till exempel exploateras det som fasen i Pitsund. Vilken jädra ful kåk! De hade till och med slängt upp sådana där otroligt fula trädgårdsstatyer i form av två skära flamingos. Helgerån!

Vi ses.

Carolina Klüft 2007

Min kärlek och tro till människan...

...minskade lite idag.

I kölvattnet till Klüfts framgångar under VM tänkte jag försöka bättra på mina möjligheter till idrottsliga prestationer genom att ta cykeln och hojja ut till Max på Hammarö. Väl fokuserad och ombytt i kläder som jag verkligen kan svettas i går jag ner till min goa, nypumpade cykel. Jag låser upp och tittar ner. Då ser jag att sadeln är snodd - inklusive sadelstång. Jag blir helt perplex och handlingsförlamad. Jag tittar mig omkring - jag tittar på cykeln - för att liksom försäkra mig om att jag inte sett fel. Sadeljäveln är borta.

Det är söndag och inte en enda butik är öppen. Ingen som kan fixa en ny sadel. För hur gör jag. Ska jag välja att bli ett offer och bli ledsen och förbannad. Eller ska jag dra till en affär och köpa en ny sadel och gilla läget. Men va fan - jag kan inte gilla läget. Jag KAN inte acceptera att respekten för andras prylar är noll och intet hos vissa människor.

Jag är hyperberoende av min cykel. Jag använder den jämt - ser du mig på stan så är cykeln någonstans i närheten. Det finns undantag, men de är få.

Va fan är det för jävla människor som har snott min sadel. Mina möjligheter till att ge mig ut på äventyr är begränsat till nästan noll och intet. Jävla skit! Ser jag en stång med lite Pellvikstejp på då jävlar...

En otroligt sur och besviken Magnus säger vi ses.

En söndag

Igår tackade jag nej till allt vad krogen heter. Och Gud vad skönt det är i detta nu. Ingen tungrodd hjärna som man måste dras med... Jag har precis käkat frukost - tagit en snus och står i begrepp att brygga lite kaffe. Sätta mig skönt i soffan och kolla eftersändningarna från friidrotts-VM i Osaka och då speciellt Carolina Klüft. Det snackas om Europarekord-serie. Spännande. Nu kommer jag inte sätta på text-tv och förstöra det roliga.

Vi ses.

Ja!!! Då var den första skoldagen över

Det är alltid lite nervöst när man ska träffa de nya eleverna. Eller nervöst och nervöst... Man är lite spänd - både av förväntan och av... ja, det får bli nervositet. Kommer eleverna att känna sig trygga och lugna? Hur reagerar de på mitt skitsnack (nåja) och torra humor? Men det är väl inte utan att man kan säga att man blivit lite rutinerad och luttrad. Jag har ju trots allt spökat runt i korridorerna i fem och ett halvt år - man har väl lärt sig något. (host, host)

Men det var riktigt skönt att se dem le. Skratta lite. Säga några ord. Se dem trivas. Och till och med på den första dagen som är den i särklass tråkigaste. Det är papper som man ska gå igenom, sedan är det lite papper, som sedan avslutas med lite... papper. Och där står vi. Käcka (nja) och glada och försöker peppa upp det tråkiga med att säga att från och med nu kan det bara bli roligare. "Kan du lova det, Magnus?" frågar då min snabbtänkta kollega. Det är då man snällt får bekänna för eleverna att jag inte kan det. Varvid eleverna brister ut i ett härligt och ärligt garv.

Vi ses.

...och iPoden spelar på

Senast jag lade in en tio-i-topp-lista på vad som snurrade mest i min iPod var i början av mars. Man har ju känt sig lite ängslig över resultatet då Pearl Jam har lyst med sin frånvaro på denna. Men!!! Oh, happy days och finally! Nu har de gjort sin entré. Annars är det dock inte så mycket förändringar. TOOL sitter fortfarande tryggt på första resp. andra platsen. Men PJs Dead Man kommer snabbt.

1. TOOL - 10.000 Days - 201 spelningar (1-153)
2. TOOL - Pushit - 198 (2-152)
3. Hootie and the Blowfish - I Go Blind - 181 (oplac.)
4. Depeche Mode - Blasphemous Rumours - 177 (5-135)
5. Pearl Jam - Dead Man - 175 (oplac.)
6. The Cure - Disintegration - 174 (3-138)
7. Foo Fighters - My Hero - 167 (6- 135)
8. Elton John - Someone saved my life tonight - 166 (oplac.)
9. Temple of the Dog - Hunger Strike - 157 (oplac.)
10. Anna Ternheim - Tribute to Linn - 155 (7-133)

Det är även kul att se att Hootie and the Blowfish och gamle goe Elton har tagit sig in på listan. Men det absolut roligaste - näst efter PJ - är dock Temple of the Dog och deras underbara Hunger Strike. En låt av och med Chris Cornell och gästartisterna är - ja, ni gissade rätt - Pearl Jam.

Vi ses.

Sommaren 2007

En liten hyllning till Lisbeth Salander

För en tid sedan kämpade jag mig igenom Stieg Larssons andra bok om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander - Flickan som lekte med elden. Boken handlar om trafficking och prostitution och om hur tidskriften Millenium planerar att publicera en bok om nämnda handlingar och i denna då rätteligen hänga ut flera personer som varit delaktiga i dessa brottsliga, vidriga och avskyvärda gärningar.

Flickan som lekte med elden är som sådan en ögonbrynshöjare. Stieg Larsson har haft en möjlighet att driva jakten mot sexförbrytarna en snäpp högre. Men istället stannar han vid huvudpersonernas problem och hur de försöker lösa olika gåtor - eller mysterier. Mycket energi och kraft lägger Stieg Larsson ner på att beskriva sökandet efter Lisbeth Salander. Ett sökande (eller jakt om man så vill) som engagerar de flesta - polisen, Mikael Blomkvist och brottslingarna. Men det är Lisbeth Salander man längtar efter. Det är Lisbeth som man vill träffa och få ta del av hennes göranden. Hur tänker hon? Hur kommer hon handla? Man (jag) struntade högaktningsfullt i hur de andra lade upp sökandet. Detta doppar Larsson i en 600-sidig seg sörja som inte blir bra förrän de sista 100 sidorna då alla trådar knyts ihop. Och till och med där har han knutit ihop dem så snabbt så att man knappt fattade vad som hände. Fick han slut på papper månne? De enda två skäl till att jag tog mig igenom boken var:

1. Jag ville faktiskt veta hur det gick - tro det eller ej.
2. LISBETH SALANDER

Redan i den första boken - Män som hatar kvinnor - så tyckte jag att tjejen var riktigt speciell. Hon var udda - fast på ett härligt och normalt sätt tyckte jag. Hon brydde sig inte - men ändå så fanns hon där när det gällde. Hon brydde sig - fast hon tyckte själv att det var underligt beteende. Hon besitter ett otroligt rättspatos - fast hon tolkar rätt och fel i enlighet med sig själv och hennes tankar. Hon är en paradox helt enkelt - eller? I den andra boken är hon jagad. Men tror ni hon blir panik och rädd? Nähedu - på ett underbart analytisk, effektivt och lugnt sätt tar hon sig an problemen. Bara hur hon tar sig an två tuffa HD-killar är världsklass. Jag skulle kunna nämna hur många händelser som helst, men det skulle väl förstöra läsupplevelsen helt och hållet (om det jag skrivit inte redan har gjort det - sorry i så fall). I Lisbeth har Larsson målat upp en otroligt intressant karaktär.
Två dansbandstummar går till boken Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson.
Fem hårdrockstummar går till protagonisten Lisbeth Salander.
Vi ses.