Född FAIKare...

Vi ses.

Lika som bär?

Fast sen visar Olle hans verkliga natur.





Vi ses.

En brynäsare i fiendeland

I slutet av 70-talet, när jag var en sisådär tio år, så fick jag följa med min kära idrottsförening till Göteborg för att se Västra Frölunda möta Brynäs i Scandinavium. Jag hade tidigt blivit (villigt) hjärntvättad av min norrbottniske kusin och redan då slog mitt hjärta en massa extraslag för hjältarna från Gävle. Att min storebrorsa höll på ärkerivalerna Leksand hade nog också en stor del i den kärleken vid den tiden. Jag hade lärt mig en del namn och spejade ner mot isen för att förhoppningsvis få en glimt av vad som stod på ryggen - Tord Lundström, Stig Salming (brorsa till Börje) eller "Krobbe" Lundberg.

Jag kände mig ensam i min kärlek där jag satt på läktaren i Scandinavium - alla de andra höll ju på Frölunda - men jag lät mig inte tryckas ned för det. Och vilken glädje det blev - när Brynäs gjorde mål så hördes min barnröst ropa "JAAAAAAA!" från läktaren, folk vände sig om och tittade surt (tror jag). Min första Brynäsmatch slutade i lycka och med en vinst med två mål mot ett. Och kärleken till den underbare snabbskrinnaren Mats Näslund tog sin början. Vilken kung på isen. I tankarna följde jag senare med honom över till NHL och Montreal Canadiens. Och gissa om man blev sur och bitter när han valde Malmö istället för Brynäs när han kom tillbaka till Sverige. Svikare var ett ord som låg väldigt nära till hands. Fast det gick över... Jag kom fram till att denne hockeylirare var alltför bra för att slösa negativ energi på.

1994 flyttade lille Magnus till fiendeland - Färjestadland - Håkan Loob-land - Surmulen-Tommy-Samuelsson-land. Folk frågade ibland vilken hockeyspelare man tyckte var bäst och om man svarade Teppo Kivelä så följde oftast ett meningsutbyte typ det här:

"Teppo Kivelä???"
"Ja... Forward i Brynäs!"
"Brynäs??? Gillar du Brynäs???"
"Det är väl självklart. Och du?"

Oftast slutade hockeysnacket där, såvida jag inte droppade namnet Håkan Loob, då brukade samtalspartnern skina upp och säga: "Såg du jämt dragningen han gjorde jämt mot Micke Renberg jämt då på sporten jämt igår?" "Jo...", harklade jag ur mig, "han är en riktig bra ishockeyspelare." "Guuuuuuuuuuuuuu´ va´ bra han är.", tyckte personen, "Jag bjur jämt på en läskeblask!"

Missförstå mig rätt. Jag tycker om Färjestad. Jag gillar deras spel och deras lirare - dåtida och nuvarande (eller ja - dåtida i varje fall) - spelare som Looben, Rundkvist, Errki Laine och Håkan Hermansson. Jag minns speciellt ett tillfälle då min nuvarande arbetskollega och dåvarande studiekompis Christer hade tagit med mig på hockey. Färjestad mötte Luleå och jag fann mig själv ståendes i Färjestadklacken. Riktigt, riktigt kul. Stämningen mellan Luleklacken och Färjestadklacken blev dock lite hätsk ett tag så polisen ställde sig emellan klackarna. Fast när det var pausvila så gick polisen och drack kaffe och då fick Färjestadklacken gå in till Luleklacken och köpa korv. Hur lugnt som helst.

Förresten såg jag aldrig slutet på matchen. När det var fem minuter kvar så stod det klart att Luleå skulle vinna. Då ville inte Christer vara där längre.

Nå... En Brynäsare i fiendeland... Det är väl rätt ok - fast man får stå ut med lite gliringar då och då. Det är därför, mina kära vänner, jag verkligen passar på att glira tillbaka när vi (äntligen) vinner.

Vi ses och då troligtvis inte i Färjestadklacken.

Förresten så måste jag berätta om den gången min gode granne kom och frågade om jag ville låna hans säsongskort. Brynäs skulle gästa Löfbergs Lila Arena och då tänkte han på lilla mig. Gladeligen tackade jag ja och gick dit. Efter tre minuter stod det tre noll. Jag funderade på att gå hem - men tänkte sen att sån är ju inte jag. Att stötta sitt lag i med- och motgångar är min paroll. Brynäs revanscherar sig, spelar bättre och reducerar. I pausvilan kommer grannen (som är matchvärd) och ger mig ett program och lite snask och bänkgrannen småsneglar lite smått. Då kan jag inte låta bli utan säger småleende: "Så är det när man håller på Brynäs - då får man grejer."

(Färjestad vann matchen med 3-2 ifall ni undrar.)

Söndagstripp.

Jag är så fascinerad av Olle för varje gång han sitter i bilbarnstolen och tittar på den pandan som hänger på handtaget så ser han lika förvånad ut... Precis som om han tänker "- Nä, men herregud vad är det här nu då?! Spännande.." Så här ser han ut.


Vi hade lastat in hela familjen Hellberg/Carlsson för en picknick på ett riktigt skönt ställe. Framme. Ensamma. Ljuvligt.


Olle vaknade till lite då vi lade honom i vagnen, så det blev till att rotera en del . Det lustiga är att han blundade förutom en liten, liten springa i ena ögat. Sådär gör han ibland. Det känns som om han håller span på en..Och så kommer det ofta ett leende, precis som han tänker "Vad gött vi har det morsan.." "Mmmm, och jag är kaffesugen, ville jag säga då". Men det gjorde jag inte utan jag fortsatte att gå. Till slut blev jag andfådd, vilket jag inte tycker om att vara, så då fick Magnus ta över. Efter en stund somnade vårt lilla hjärta. Och han sov och han sov och han sov.


Vi drack kaffe, pratade, solade, njöt, läste bok...










Jag gick ner till klipporna och lade mig och
tittade på himlen. Som en tavla...




Till slut vaknade älsklingen och ville ha mat. Han låg inkurad i en filt och vi hade det så mysigt. Sen var det dax även för honom att se sig om lite vilket han gjorde med en väldigt drömmande blick. Jag tror han godkände smultronstället.









Eftermiddagen flöt iväg och innan vi satte oss i Opeln för att dra vidare tog Magnus och jag en bild på oss två, den blev sådär..


Vi åkte förbi Max och Annelie. Sen åkte vi hem jag och mina två älsklingar. /Linda.

Ett telefonsamtal

Pata ringde mig förra tisdagen...

- Tjena, det är jag.
- Tjena, hur är läget?
- Ja, det är bra... Du, jag har ett paket. Skulle jag få ställa det hemma hos er till på torsdag?
- ...

Alla gamla knarkrelaterade actionfilmer flimrade förbi i mitt inre. För mitt inre kändes det som att kompisen började förklara att det var lugnt och att det var schyssta grejer i paketet. "Inga olagligheter asså!"

- Vafan Pata, är det knark eller?
- Haha, nä det är Veronicas födelsedagspresent.

Så var det med den dramatiken.

Grattis Veronica.

Vi ses.

Into the great wide open

Vi sitter i en buss på väg från Geysir på Island. Man ser ut genom fönstret och det finns alltid något att titta på. Men det är inga saker - inga speciella landmärken - det bara finns... Plötsligt kommer den - låten som känns som ett Icelandic Soundtrack.

Into the great wide open,
Under them skies of blue
Out in the great wide open

Tom Petty... Fasen vad bra och fasen vad textraderna stämmer på det Island jag möter. En känsla av rymd och evinnerlighet. Klarblå himmel eller moln som snuddar marken. Det kvittar. Det är stort, det är rymd, det är evighet - det känns som man bara vill inhalera denna känsla och brista i ett... Ja... Leende. Into the great wide open.

Man får ibland en känsla av att vara barn på nytt. När jag satt på planet mot Reykjavik och kollade ut genom fönstret och fick ta del av landskapet. Jag stöter till kollegan Heidi och utbrister: "Kolla, kolla!!!" Vi flög över (tror vi) Islands största glaciär Vatnajökul och det är bara vitt. Vitt och vackert. Jag är som ett barn - jag märker att denna känsla överrumplar mig och rodnar nog lite. Men jag kan inte låta bli att fiska fram kameran och ta en bild... Och en till... Och en till... Under resans gång känns det lite som att jag blir en fotojunkie - jag kan inte sluta.

På flygbussen till hotellet kommer nästa hänförande utsikt - lavalandskapet. Så långt ögat kan se. Lava... Jag trodde att Island "bara" hade en sådär två vulkaner - Hekla och Katla - men vi får berättat för oss att det finns en typ sisådär 200 stycken. Jädrar i min lilla låda. Inte så konstigt att det finns stelnad lava överallt. Helt fantastiskt. Innan jag fattade att det vara lava vi pratade om och innan jag sett vilka formationer de hade så förundrades jag över att det inte fanns en endaste människa på hedarna (som jag då trodde det var). Men jag tror att man - om man har tur - kan kliva ut en fem meter på detta landskap utan att ha vrickat foten tre gånger.

Vi ses - och då men fler foton och en bredare rapport.

Bra tv?

De olympiska spelen i all ära - härligt och spännande - men det samtidigt har det dykt upp något som helt enkelt har fjättrat mig. I det här avseendet är jag helt enkelt förvånad över mitt intresse. Jag snackar om Project Runway - ett gäng designers som syr kläder och tävlar som bare den. Jag är helt såld och kommer definitivt sitta bänkad framför burken på onsdag då finalen går av stapeln.

Bra tv? Ja, jag tycker faktiskt det.

Vi ses.

Kan en tår skönjas...

...i ögonvrån månne?

Vi var hemma hos Lilljohan och hans väna fru Anna igår. Lite samvaro med marschmallows (lite för många för min del), pilsner, snack och koll foton från bröllopet. Helt plötsligt dyker Anna upp med en Brynäs-matchtröja. "Fasen va snygg du är." utbrister jag. Sen blir allt svart. Eller rättare sagt jag kommer inte riktigt ihåg vad som sades mer än att jag efter en stund fattade att det var min 40-årspresent från dem. Det var då man kunde skönja en tår i mitt öga. Denna vackra tröja var till mig. Fasen vad glad jag blev. Och paff.

TACK!

Status kl. 20.56 - måndagen den 14 juli

Två avkastade medresenärer medför att H.M.Hellberg helt plötsligt har en egen sovvagnskupé. Tankarna går osökt till den sketchen med Martin Ljung, dock med den skillnad att jag lugnt satt i en annan kupé, läste Ian Rankins Svarta sinnen, lyssnade på Alter Bridge och märkte ingenting och hade alltså ingen aktiv del i dramat.

Lång historia kort... När jag kliver på vid Älvsbyn möter jag en kvinna och hennes man som menar att de hade beställt en egen kupé varvid hon då vägrar att låta mig komma in i kupén. Hon kräver att konduktören löser detta, varvid han lugnt försöker förklara att det finns inga platser där jag kan stuvas in. Han tittar trött på mig och säger att jag får sitta i en annan kupé medan han försöker lösa problemet.

Efter en trekvart kommer han tillbaka och säger att det har ordnats. Jag kommer in i kupén och ser att den är tom och frågar vart de tagit vägen. "Hon ville ringa polisen, så det gjorde jag. De fick kliva av vid förra stationen."

Vi ses.

Ett vårtecken!

Klockan sju i morse ringde min väckarklocka. Den första tanken - som är en fråga - som slår mig är ju naturligtvis den om varför i hela hälsingland jag ställt klockan. Jag har ju lov! Sen kommer jag på det. Golf! Jag och Lilljohan har bestämt att vi ska ut till Sommarro och spela deras Pay and Play-bana. Man får lira där - mitt i vintern. Den 25 februari 2008 är det alltså så milt att man kan sticka ut och lira golf. Ska man bli lite skrämd kanske?

Nå!!! Med det faktum att golfpremiären gick av stapeln så infernaliskt tidigt medförde nog att H.M. inte hann att bli nervös. Ett gott humör och lite gott kaffe gör underverk. Och vilket väder! Lite kyligt - men ack så friskt!

Lilljohan slår ut först... Ett glimrande slag. Jag tror det blev en greenträff. Sen är det H.M:s tur - jag plockar fram klubban för dagen - järnsjuan - och peggar upp... Först ett provslag och kliver sedan fram till bollen... kollar balansen (och en jädra massa annat) - lugn bakåtsving och sedan... Missar jag bollen... Sväljer lite ilska - biter ihop och gör om hela proceduren och sedan... Klonk (eller nåt). En bra första träff även om den drar en vid sväng åt höger - en slice tror jag det kallas. Resten av rundorna gick enbart i dur faktiskt. Bra bollträffar avlöste varandra. Schyssta inspel - mindre bra puttar. Men va sjutton gör det. Golfpremiär den 25 februari! Rackarns kul!

Vi ses.

Ingenting är omöjligt

Efter bara tre dagar på läkarlinjen blev cp-skadade Victoria Webster uppmanad att sluta. Men hon vägrade att göra avkall på sin dröm. DN Söndag träffade Sveriges första legitimerade akutläkare.

Saxat ur Dagens Nyheter den 27 januari 2008

Vi ses.

Julafton 2007

Ja, som vi alla vet så präglas denna del av året av en hel massa listor. Dags- och aftonpress finner det otroligt kul att fylla sina sidor med allehanda denna företeelse. Och jag... Ja, jag tycker det är görskôj att läsa dessa. Bästa musiken, bästa boken, bästa filmen, bästa-låten-att-göra-KorvStroganoff-till etc, etc...

Nå, jag tänkte att jag skulle ge mig i kast med en lista som rullar runt rätt så frekvent i allehanda bloggar. Frågorna är redan ställda och man behöver bara fylla i svaret. Lätt som en plätt tänker man. Jaharu.... Första frågan... 1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Och där stötte man på patrull. Jag gjorde en hel massa prylar i år som jag aldrig gjort förut. Men det är speciellt en sak som jag gjort i år som jag ALDRIG gjort tidigare och det kände jag att man inte kan rapportera om med en ynkans mening. Något som jag alltså har gjort i år är att jag har firat julafton utan att en enda av mina släktingar varit närvarande.

Jag spenderade alltså en underbar julafton med Linda och hennes familj. Och jag var faktiskt nervös - jag har ju träffat Lindas mamma och hennes man tidigare och jag vet att de är görtrevliga människor. Och dessutom kände jag att det skulle bli jättespännande och trevligt att få träffa Lindas syster. Men ändå... Jag menar... Vi snackar ju om JULAFTON!


Och när vi plingat på dörren, klivit på och hälsat God Jul. Ja, då var all nervositet försvunnen. Vilket jag i princip visste redan från början. Men det verkar som det finns någon eller något som retar upp nerviskänslan i hjärnan utan att det egentligen finns fog för det. Nå... I vilket fall som helst blev det en underbar julafton - underbart god mat, en "tomte" som kom, såg och segrade och en avslutning med det otroligt prestigefyllda spelet Jenga. Inbakat i allt detta... Det goda samtalet och det hjärtliga skrattet och den härligt juliga känslan.

Vi ses.

Grattis mormor!!!

Mormor Lilly fyller nittio år idag. HippHipp Hurra Hurra Hurra Hurra!

Och sen upptäckte jag att bloggen fyller ett år idag. Det kan vi fira med ett... Ja, jag vet inte... Trodde faktiskt inte att man skulle vara så frekvent som man faktiskt varit. 208 inlägg har det blivit. Huvva!

Vi ses.

GOD JUL

Nu går vi i sakta mak mot ljusare tider. Årets mörkaste dag är förbi och solen kommer nu att gå upp i öster lite tidigare för varje dag. Underbart. Det firar vi genom att rikta våra blickar mot ett litet stall i Betlehem - där en liten parvel vid namn Jesus föddes för cirka 2000 år sedan. Denna parvel växte upp och kom med det speciella budskapet att man duger som man är och om man bara försöker göra gott så är det väl värt. Han tillade också det enkla budskapet att man skall vara schysst mot sin nästa. Enkla tankar - men det verkar vara så svårt att följa. Visst vore det väldigt kul om alla gjorde det. Se bara på Karl-Bertil Jonsson...

Man märker att det är julafton imorgon. Det är tomt på gatorna - bilarnas lyktor lyser med sin frånvaro - människorna har parkerat utmed trottoarerna. Ljusets högtid är här. Elljus och stearinljus.

Efter att ha avnjutit ett litet julbord med bl.a. lax och skinka och som avslutning en efterrätt bestående av apelsinklyftor och tomtegubbar som vi doppat i chokladfonduegrytan. En riktig höjdare!!!



Till sist vill jag återigen önska er en riktig God Jul. Så ses vi väl i mellandagarna, med årslistor, statuskollar och allt vad det nu kan bli.

Vi ses.

Första advent 2007

Vi var uppbjudna till Pata och Veronica på lite adventsfika idag. Otroligt trevligt - glögg och gudomliga pepparkakor med ädelost på, julgröt och julmacka och slutligen kaffe!!! Kaffe och en underbar cheesecake. Smaklökarna dansade av glädje. Riktigt gott och, som sagt, riktigt trevligt.

Den goda konversationen handlade mestadels om Sveriges chanser i fotbolls-EM nästa sommar och hur nära det var att vi skulle hamna i en grupp med Frankrike, Holland och Rumänien. Huvva, det var riktigt spännande. Nu blev det Grekland, Spanien och Ryssland istället - vilket känns lite mer överkomligt. "Vi kommer vinna gruppen!" sa Pata lite nonchalant. Ja, det kanske vi gör. Början till facit får vi om 188 dagar.

Vi ses.

Klockan är 07.10...

...det är måndagmorgon.

Jag tittar ut genom fönstret och av någon anledning tänker jag på Irma Schultz då hon sjunger om en stad som vaknat.

Vi ses.

Det har varit paus i landet höst...

Det har varit lov - höstlov... Det kom perfekt - klockren timing - som ett brev på posten. Vila, vila, vila... Jaså? Inte? Jaha, fortbildningsresa till Stockholm. Jamen varför inte. Stockholm är ju trevligt. Alla andra dagar om året. Missförstå mig rätt. Jag gillar Stockholm... Men staden lider av en åkomma som jag inte riktigt orkar med. Staden lider av stress. Och stress och höst fungerar inte riktigt för mig. Det var intressant och trevligt, men...

Istället så kan jag berätta om en annan resa.

Det är rätt fantastiskt faktiskt. Alltså... Då man reser söderöver ner till det vackra Skaraborg med målet Falköping för ögonen. Och ser hur olika saker och ting som man möter när man passerat kommungränsen i ett ögonblick förändras... Hur landskapet förändras... Hur den lilla staden förändras...

Min käresta sitter i passagerarsätet bredvid mig och hennes frågor, kommentarer och åsikter förändrar staden jag vuxit upp i. Helt underbart. Att få visa Falköping för henne fyllde mig med en viss stolthet. "Kan vi kolla Breidablick?" frågar hon. Jag tar en snabb sväng till höger och far uppför Scheelegatan och struntar helt och hållet i mitt primärmål - Ströget. Det får vänta. Väl däruppe får vi naturligtvis ta del av en underbar utsikt. En utsikt som jag inte sett på länge. Jag menar... Jag har sett utsikten - men jag har inte SETT den...

Falköping förändrades. Vecklades ut som en origamifigur - blev annorlunda, fast ändå samma. Varje gata vi körde på, varje krök vi svängde runt förändrades. Fantastiskt.

Vi ses.

Åh vilken underbar dag

Det är härligt när man vaknar och känner sig helt utvilad. Klockan är nio och man är pigg som en mört. Man ligger kvar och gottar sig i sängen och ser till att man mornar sig ordentligt. En röst frågar om man vill ha gröt till frukost och hur många mackor. Köksbestyr hörs och man kliver upp för att hjälpa till. Jag fixade kaffe...

Att möta hösten utan en tillstymmelse av regn är helt fantastiskt. Linda upptäckte att hon hade lite halvgammalt bröd och föreslog att vi skulle vandra ner till Mariebergsviken och mata änderna. När vi möter dem - änderna - så är de bara fyra stycken. När vi lämnar strandkanten så har cirka femton stycken slutit upp. Vad man smått observerade var att en av änderna (en hona) var lite utanför. Inte alls på topp och sugen på brödbitar. Underligt. Hennes kompisar flög omkring och jagade brödbitar. Hon - å andra sidan - paddlade slött omkring. Efter en stunds analyserande kom vi fram till att hon förhoppningsvis var mätt.

Men vilken höstdag!

Vi promenerar in i Mariebergsskogen och möter temalekträdgårdarna - speciellt kul var musikträdgården där man får pröva på klockspel, trianglar och "konferens". "Konferens" är ett pratrör som sträcker sig från ena änden av lekträdgården till den andra. Under vår utforskningsräd i lekparken så insåg vi dock inte detta. En vandring in på nätet rätade dock ut frågetecknet. Trianglarna gav oss en minnesblänk från mellanstadietiden. Linda menade att triangeln var det tråkigaste instrumentet som man kunde välja från instrumentlådan. Jag röstade däremot på träblocken. Men tänk att få vara barn igen - om bara för en liten stund - och få "laja" där hur mycket man vill - utan att folk börjar höja på ögonbrynen alltså. Mest fascinerad blev man av den hypnotiska snurran - urhäftig.

Och vilken höstdag!

Ett besök på Naturum och en tidig lunch - hur mysigt som helst. Och sedan en vandring till fågeltornet och njuta av vädret och utsikten. Den klara luften och den härliga doften och det underbara sällskapet.

Vi hann till och med att avsluta dagen på Värmlands Museum och utställning om Alfons Åberg. Jädrar vilka coola leksaker han har. Dessutom måste jag tillägga att Alfons pappa alltid har sett så snäll ut. Sympatisk.

Vi ses.

Att möta kärlek

Jag lever i en dröm just nu. Det känns som det i varje fall. Jag upptäckte nu på morgonen när jag cyklade hem att jag nynnade på en Carolalåt. Med ett leende på läpparna... Livet är underbart. Jag är lycklig.

Mitt i ett äventyr
Du tänder en eld som aldrig kan försvinna
Brinnande av livslust hissar jag segel
Och reser på främmande hav

Vi ses.