Project Runway

För att använda ett verb som Peter A brukar då han pratar om Radiohead (eller kanske mer riktigt Thom Yorke).

Toklinjerar!!! Project Runway totalt toklinjerar!!!

Vi ses.

Chuck Norris

I sin strävan att göra något vettigt på en måndagkväll medför oftast att man slösurfar och kollar in ett axplock av alla de olika bloggarna som bara ligger ett dubbelklick bort.

På en sida fick jag ett tips om att skriva find Chuck Norris i Googles sökmotor och sedan klicka på knappen "Jag har tur". Resultatet här.

Apropå Chuck Norris...



Vi ses.

SJ - hur tänker de egentligen?

På lördag sticker jag iväg till Falköping för att fira tre 40-åringar. Jag svingar in mig på SJ för att boka en biljett. Väl där så upptäcker jag att första klass är billigare än andra klass. Taget! Men hur tänker de egentligen. Underligt.

Vi ses.

Bra tv?

De olympiska spelen i all ära - härligt och spännande - men det samtidigt har det dykt upp något som helt enkelt har fjättrat mig. I det här avseendet är jag helt enkelt förvånad över mitt intresse. Jag snackar om Project Runway - ett gäng designers som syr kläder och tävlar som bare den. Jag är helt såld och kommer definitivt sitta bänkad framför burken på onsdag då finalen går av stapeln.

Bra tv? Ja, jag tycker faktiskt det.

Vi ses.

Att be en låt om ursäkt

Det är rätt fantastiskt faktiskt. Hur en låt kan förändras på ett sätt som gör att man tappar andan. En sång som man tidigare hört en hel massa gånger, en sång som man (ursäkta uttrycket) nästan kräks över. Man tycker den är usel, kitchig och… ja, fast ändå lite trallvänlig och kul, men likväl dålig. Sen får man höra en cover - en lågmäld version av låten där man helt plötsligt lyssnar på texten. Man ser låten. Den växer upp framför en och blir en mogen, individuell varelse. Låten jag talar om är ”We´re not gonna take it” av Twisted Sister. Ni kommer kanske ihåg den – ni som minns 80-talet alltså (ni andra får youtuba den) – fem spacklade pudelrockare med Dee Snyder i spetsen, som producerade fram en rätt kul musikvideo.

Vi skrattade, headbangade lite, smygrökte och återgick till den mer mogna (läs: pretentiösa) symfonrocken - och då handlade det naturligtvis om gamla Genesis med Peter Gabriel bakom micken. Inte det nya med Phil Collins – han skulle sköta trummorna hävdade vi förnuftigt och bestämt. Plattor som Wind and Wuthering och A trick of the tail kunde dock singla igenom vår sovringsprocess, men där gick gränsen. Jojo, noga var det.

Nå! ”We´re not gonna take it”… Jag sitter och arbetar (läs: kollar OS) och plötsligt får jag höra en vän stämma sjunga: “We´ve got the right to choose and there ain´t no way we´ll lose it. This is our life, this is our song.” Låten blir till. Den svenska gruppen Hellsongs har gjort en otroligt vacker platta med hårdrockscovers och man bara smälter. Och att få vara med om att be en gammal söndermobbad pudelrockslåt om ursäkt är inte varje dag. All respekt till Dee och grabbarna. Jag lovar, jag kanske köper en t-shirt.

Vi ses.

Cynism!!!

"Grymt!", sa Bill. "Grymt!", sa Bull.

En referens till ett inlägg av Hyssen

Min gode vän och vapenbroder Pär Hyss skrev ett inlägg för ett år sedan som handlade om cykling och vad man egentligen funderar på när man ligger där på vägen i till exempel 32.5 km/h... Han berättade att han bl.a. kunde fundera på vad som skulle hända om man körde rakt in i en taggtråd i denna hastighet. Skulle man:

• stanna upp och bli hängande i taggtråden?

• rulla runt i taggtråden av farten och slita sönder sig?

• taggtråden går av?

Plötsligt blir jag tolv år igen och befinner jag på Skaftö (Fiskebäckskil). Jag hojjar på en gammal damcykel i en sisådär 15 km/h och är på väg mot Grundsund för att bada. Fazzes lillebrorsa cyklar framför mig och jag roar mig med att slå mitt framhjul mot hans bakhjul. Ni vet vad som händer när man får in ett bra slag och den framförvarande gör ett ryck. Så svaret till Pär är att i 15 km/h blir man hängande. Jädrar vad jag lipade. Och ärret finns kvar... Tillsammans med minnet.

Vi ses.

(Vad som händer i trettitvå knyck vill jag inte ens veta. Även om jag är en hängiven anhängare av Learning by doing.)

En lyx...

...man ibland glömmer av att man har.

Vid elvatiden igår kväll bestämde jag mig att det var dags att knyta sig. Med den tråkiga romanen Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl... En roman som jag tycker är ett plagiat av Donna Tartts Den hemliga historien med den skillnaden att Pessl använder en massa prettoreferenser för att visa hur beläst hon är (vilken får mig att fundera i den riktningen att jag kanske är lite avundssjuk på detta faktum - återkommer nog i detta)...

Nå! Var var jag? Jo, med Pessl i näven ska jag dra ner rullgardinen... Och plötsligt ligger den vid mina fötter. Tur att Ida, min granne, hör lite dåligt för det var en hög och ljudlig svordom som undslapp mina läppar.

Nästa tanke är: Hur gör jag nu? Ska jag fixa rullgardinen nu? Då upptäcker jag att mina vanliga gardiner räcker gott och väl. Trygghet och omslutenhet blir snabbt återställt i det lilla sovrummet. Och ingen kan se in i sovrummet och se vilken tråkig bok jag läser. Problem solved - för nu. Men ändå... Varför ska jag alltid ha bekymmer med mina fönster och dess tillbehör?

Vi ses.

Kan en tår skönjas...

...i ögonvrån månne?

Vi var hemma hos Lilljohan och hans väna fru Anna igår. Lite samvaro med marschmallows (lite för många för min del), pilsner, snack och koll foton från bröllopet. Helt plötsligt dyker Anna upp med en Brynäs-matchtröja. "Fasen va snygg du är." utbrister jag. Sen blir allt svart. Eller rättare sagt jag kommer inte riktigt ihåg vad som sades mer än att jag efter en stund fattade att det var min 40-årspresent från dem. Det var då man kunde skönja en tår i mitt öga. Denna vackra tröja var till mig. Fasen vad glad jag blev. Och paff.

TACK!

En splajdans iPod

Min gamla iPod har nu för evigt valsat in i de sälla mp3spelarjaktmarkerna. Upprepade försök att få liv i den genom att applicera den mot en hård yta visade sig vara fruktlösa. När jag lyssnade på den stackarn arbeta fick man bara några swischswisch-ljud och sedan... Tystnad.

Så en ny är införskaffad för de små slantarna man sparat i en whiskeyburk. Liten, smäcker och tungt svart. Och klart mycket bättre batteri...

Detta måste vi fira!!! Och varför inte med en de-tio-bästa-låtarna-just-nu-lista (ingen ranking).

Pearl Jam - Dead Man - En av världens bästa låtar som avslutar en av världens bästa filmer.
Slipknot - Psychosocial - Nytt och blytungt från de maskerade grabbarna från Iowa.
Lars Winnerbäck - Söndermarken - Killen berättar en historia som leder mig tillbaka till Falköping och smygrökandet i kröken.
Incubus - Here in my room
Alter Bridge - Blackbird
Clutch - Gullah
Machine Head - A farewell to arms
Thin Lizzy - Cowboy Song
RENT - Life Support
The Himalayans - Round Here

Fasen vad pretto jag känner mig.

Vi ses.

En kaffe och lite Slipknot

Till min glädje upptäckte jag att Slipknot i dagarna släppt en ny schysst låt - "Psychosocial". Metal av den riktigt tunga divisionen. Mumma. Vandrade glatt in på youtube och kollade in musikvideon - maskerade rockare - som tagna ur en Stephen King-bok - ger uttryck för sin vrede (tror jag). Farliga killar... "Och det är ju det du gillar" som Cona sa, "lite rädsla..."


Tankarna går lite sökt till de häringa SAW-filmerna. Jag har nu kollat ettan - riktigt mysigt hemsk. Smart som attans. Fylld av självförtroende började jag kolla tvåan. Stängde av efter typ tre minuter. TRE MINUTER. Under dessa minuter fick man se en kille som har en form av björnsax runt halsen. Man får veta att om han inte klarar sin uppgift så kommer denna björnsax slå igen. Med den insikten hittade jag stoppknappen rätt snabbt.

Vad är det för sjuka människor som kommer på detta? Och varför är jag så nyfiken? Vill jag bli så skrämd?

Vi ses.