Att be en låt om ursäkt

Det är rätt fantastiskt faktiskt. Hur en låt kan förändras på ett sätt som gör att man tappar andan. En sång som man tidigare hört en hel massa gånger, en sång som man (ursäkta uttrycket) nästan kräks över. Man tycker den är usel, kitchig och… ja, fast ändå lite trallvänlig och kul, men likväl dålig. Sen får man höra en cover - en lågmäld version av låten där man helt plötsligt lyssnar på texten. Man ser låten. Den växer upp framför en och blir en mogen, individuell varelse. Låten jag talar om är ”We´re not gonna take it” av Twisted Sister. Ni kommer kanske ihåg den – ni som minns 80-talet alltså (ni andra får youtuba den) – fem spacklade pudelrockare med Dee Snyder i spetsen, som producerade fram en rätt kul musikvideo.

Vi skrattade, headbangade lite, smygrökte och återgick till den mer mogna (läs: pretentiösa) symfonrocken - och då handlade det naturligtvis om gamla Genesis med Peter Gabriel bakom micken. Inte det nya med Phil Collins – han skulle sköta trummorna hävdade vi förnuftigt och bestämt. Plattor som Wind and Wuthering och A trick of the tail kunde dock singla igenom vår sovringsprocess, men där gick gränsen. Jojo, noga var det.

Nå! ”We´re not gonna take it”… Jag sitter och arbetar (läs: kollar OS) och plötsligt får jag höra en vän stämma sjunga: “We´ve got the right to choose and there ain´t no way we´ll lose it. This is our life, this is our song.” Låten blir till. Den svenska gruppen Hellsongs har gjort en otroligt vacker platta med hårdrockscovers och man bara smälter. Och att få vara med om att be en gammal söndermobbad pudelrockslåt om ursäkt är inte varje dag. All respekt till Dee och grabbarna. Jag lovar, jag kanske köper en t-shirt.

Vi ses.