Det är hockey det!!!

Nio år gammal!!!



Vi ses.

Observation

Tycker att Darin gör en riktigt bra cover på Coldplays "Viva la Vida". Men frågan varför poppar ändå upp i huvudet?

Längtan går i vågor

I varje fall när det gäller musik. Tror jag i varje fall. För dryga fyra år sedan kom Pearl Jam ut med ett självbetitlat album. Givetvis sprang man benen av sig till närmaste skivkrängare (el. alt. typ cdon) och inhystade sitt exemplar. Man snabbade sig med att lägga in alstret i iPoden och sedan bara lyssna. Typ några gånger... Typ tre... Eller nåt... Jag vet inte... Det KAN bero på att på samma dag så släpptes TOOLs 10.000 Days och hjältarna från Seattles platta kanske glömdes bort - i varje fall så måste den hamnat lite i skymundan. Jo, så måste det vara. Så här i backspegeln (rearviewmirror) kan man kanske säga att jag då längtade mer på TOOLs platta.

Och nu. Ett sug efter Pearl Jam som man aldrig känt på mången dag bara infinner sig. Ny platta på gång och man bara längtar. Backspacer. Mumma. Den 21 september. Ställ klockan. Måste boka på nätet. Surfa nätet. Kolla förhandstankar. Avfärda skitsnacket och älska de goda recensionerna. "Åh, härligt! De har spelat in plattan på eget skivmärke..."

Och sen glömmer man boka på nätet. Va fasen!!!

Ok, jag får den några dagar senare än väntat. Jag kan ju lyssna på Spotify. Fast ändå inte. Man vill ju inte fuska. Man vill ju känna fokus.

Och sen så dimper den ner i lådan. Pearl Jams nya... Backspacer. Jag tar försiktigt upp plasten. Luktar lite på konvolutet. Det är något speciellt med nya plattor. Mmmm, luktar sådär fint... Snabbt, in med skivan i datorn, ladda in i iPoden och sedan lyssna...


En kompis skrev i ett mail att den har en lite brötig och punkig framtoning, men att den mot slutet doftar sympati. Eller mer riktigt, den blir sympatisk. (Lite taget ur sitt sammanhang och stämmer väl inte riktigt med kompisens andemening kring skivan i stort.) Men jag vet inte. En platta (eller kanske rättare - låtar) av Pearl Jam som är sympatisk? Sympatisk???

Hmmm - jag måste säga vacker. Även de brötigt punkiga låtarna är vackra. Som blå röken som slingrar upp från en cigarett - vackert och skitigt.

Sen fylls mina öron med "Just Breathe"... Och himlen öppnar sig. Oooh, vad vackert. En smäktande akustisk gitarr, Jeff Aments snygga basgång som äntrar scenen en bit in i låten, Eddie Vedders smäktande röst och en refräng som bara...

Fem hårdrockstummar av fem möjliga.

Vi ses.

Hittar som håller...

...eller nåt???

Ett erbjudande och en affärsidé. Sånger sjungna vid ett skötbord. (Säg det sju gånger...)

Texter skrivna av familjen Carlsson/Hellberg och musiken framlallande av H.M. Och då snackar vi originalmusik. Aldrig spelade förut. Inga rötna covers som man hittar på texter kring. The real deal.

På den kommande cd:n kommer du att finna sånger som...

"Det är okej att kissa nu"

"Olle och Gula Gubben"

"Snart är det dax för mat" (alt. "Nu är det dax för käk")

"Vilka coola blöjor"

och den blivande ultramegahitten "Här hänger kompisarna".

Vi ses.

Söndagstripp.

Jag är så fascinerad av Olle för varje gång han sitter i bilbarnstolen och tittar på den pandan som hänger på handtaget så ser han lika förvånad ut... Precis som om han tänker "- Nä, men herregud vad är det här nu då?! Spännande.." Så här ser han ut.


Vi hade lastat in hela familjen Hellberg/Carlsson för en picknick på ett riktigt skönt ställe. Framme. Ensamma. Ljuvligt.


Olle vaknade till lite då vi lade honom i vagnen, så det blev till att rotera en del . Det lustiga är att han blundade förutom en liten, liten springa i ena ögat. Sådär gör han ibland. Det känns som om han håller span på en..Och så kommer det ofta ett leende, precis som han tänker "Vad gött vi har det morsan.." "Mmmm, och jag är kaffesugen, ville jag säga då". Men det gjorde jag inte utan jag fortsatte att gå. Till slut blev jag andfådd, vilket jag inte tycker om att vara, så då fick Magnus ta över. Efter en stund somnade vårt lilla hjärta. Och han sov och han sov och han sov.


Vi drack kaffe, pratade, solade, njöt, läste bok...










Jag gick ner till klipporna och lade mig och
tittade på himlen. Som en tavla...




Till slut vaknade älsklingen och ville ha mat. Han låg inkurad i en filt och vi hade det så mysigt. Sen var det dax även för honom att se sig om lite vilket han gjorde med en väldigt drömmande blick. Jag tror han godkände smultronstället.









Eftermiddagen flöt iväg och innan vi satte oss i Opeln för att dra vidare tog Magnus och jag en bild på oss två, den blev sådär..


Vi åkte förbi Max och Annelie. Sen åkte vi hem jag och mina två älsklingar. /Linda.

Att ta sig själv på ett alldeles för stort allvar

Vi ses.

Det finns inga ord...

...det finns siffror

Usain Bolt

9.58

Och kom inte och snacka om tekningar.

Vi ses.

The Simpsons

Om man finge vara med i The Simpsons skulle man troligtvis se ut så här.

En riktigt snygg bild ihopfnulad av Matte.

Vi ses.

Ett telefonsamtal

Pata ringde mig förra tisdagen...

- Tjena, det är jag.
- Tjena, hur är läget?
- Ja, det är bra... Du, jag har ett paket. Skulle jag få ställa det hemma hos er till på torsdag?
- ...

Alla gamla knarkrelaterade actionfilmer flimrade förbi i mitt inre. För mitt inre kändes det som att kompisen började förklara att det var lugnt och att det var schyssta grejer i paketet. "Inga olagligheter asså!"

- Vafan Pata, är det knark eller?
- Haha, nä det är Veronicas födelsedagspresent.

Så var det med den dramatiken.

Grattis Veronica.

Vi ses.

På förekommen anledning

Igår så var vi på grillfest hos Jeppe, Ullis, Holger och Agnes. Väl där så upptäckte vi att vi glömt köttet. Jag hoppar in i bilen och skall åka hem och hämta det. Då backar jag in i Jolos bil. Så j-vla klumpigt. (Ingen skada dock.)

Givetvis var det mitt fel och ingen annans. Så...

Nu pratar vi inte mer om saken och som ni alla vet:

Tesagt är tesagt och tesagt gäller.

Vi ses.

Olle Hellberg - 2 månader idag

Den 19 maj föddes Olle - en guldklimp och ögonfröjd utan dess like. Idag fyller han två månader och man känner att det gått fort. 150 knyck... Minst... Var dag är en gåva. Var dag är en steg i utvecklingen. Jag måste berätta att han igår försökte härma mitt nonsenslalala. Då smälter man.

Och när han ler...

allas eder egen H.M.Hellberg

Bilder från vår vardag anno 2009

En bil berättar en historia var det någon som sade en gång. En bild säger mer än tusen ord. Jajemen, jag håller med.

Idag satt jag på torget och väntade på bussen då den lilla blåa bilen på bilden hade bestämt sig för att gena över torget via bussgatan. Låter väl sådär lite sunt. Lite civil olydnad kan man väl kosta på sig. Vad föraren i bilen inte hade räknat med var att alla bussar var på gång vid detta tillfälle. Det backades, det kryptes framåt, det snävsvängdes, det stods still... Lite kul var det, ett litet guldkorn i vardagen. Det coola var passageraren - en sådär 80+ som lugnt satt bredvid och smålog.


Och vill man åka i en karusell som har denna nalle som emblem på lastbilen? Brrrr. Som hämtad ur en King-roman.


Vi ses.

Ett scenario

- Tjena.
- Hejhej.
- Jaha, va gör du här?
- Jo, jag gör en volta för väpnat rån och bilstöld. Du då?
- Knarkaffärer. Bylingen högg mig på plattan.
- Du då, du där, du i brillorna!
- Vem? Jag?
- Ja, vad sitter du här för?
- Jo, jag laddade hem Barbapapa och de högg mig direkt.


P.S. Det är fult att stjäla och Barbapapa laddades hem för att filmerna inte går att köpa längre. Sådeså. D.S.

Visst håller vi med...

Vadnudå?

Här har man legat!!! Ofrivilligt isolerad från omvärlden. Ynklig och svag! Vinterkräksjukan gjorde inträde i mitt liv i måndags och jädrar vad man fick... Sjukskrivning och borta från jobbet. Surt som fanders och Luther stod brevid och skakade på huvudet. "Så sjuk är du väl inte?" sade han. Men jag tittade uppfrån hinken och gav honom fingret.

Nå... Det har varit underbart vårväder i Karlstad denna vecka. Det har jag märkt då jag stapplat ut till brevlådan och hämtat posten, samt en gång då jag sp**de i diskhon och tittade ut genom fönstret med febertrötta ögon. Jag minns det så väl för att jag funderade på om någon såg mig - nu i efterhand berättar minnet att det inte bara vara tomt, utan att det också var fint väder.

Så idag då jädrar. En tillfriskande H.M. i konvalescens ut på promenad. Eller?


Nähä, trodde väl inte det!

Vi ses.

Into the great wide open

Vi sitter i en buss på väg från Geysir på Island. Man ser ut genom fönstret och det finns alltid något att titta på. Men det är inga saker - inga speciella landmärken - det bara finns... Plötsligt kommer den - låten som känns som ett Icelandic Soundtrack.

Into the great wide open,
Under them skies of blue
Out in the great wide open

Tom Petty... Fasen vad bra och fasen vad textraderna stämmer på det Island jag möter. En känsla av rymd och evinnerlighet. Klarblå himmel eller moln som snuddar marken. Det kvittar. Det är stort, det är rymd, det är evighet - det känns som man bara vill inhalera denna känsla och brista i ett... Ja... Leende. Into the great wide open.

Man får ibland en känsla av att vara barn på nytt. När jag satt på planet mot Reykjavik och kollade ut genom fönstret och fick ta del av landskapet. Jag stöter till kollegan Heidi och utbrister: "Kolla, kolla!!!" Vi flög över (tror vi) Islands största glaciär Vatnajökul och det är bara vitt. Vitt och vackert. Jag är som ett barn - jag märker att denna känsla överrumplar mig och rodnar nog lite. Men jag kan inte låta bli att fiska fram kameran och ta en bild... Och en till... Och en till... Under resans gång känns det lite som att jag blir en fotojunkie - jag kan inte sluta.

På flygbussen till hotellet kommer nästa hänförande utsikt - lavalandskapet. Så långt ögat kan se. Lava... Jag trodde att Island "bara" hade en sådär två vulkaner - Hekla och Katla - men vi får berättat för oss att det finns en typ sisådär 200 stycken. Jädrar i min lilla låda. Inte så konstigt att det finns stelnad lava överallt. Helt fantastiskt. Innan jag fattade att det vara lava vi pratade om och innan jag sett vilka formationer de hade så förundrades jag över att det inte fanns en endaste människa på hedarna (som jag då trodde det var). Men jag tror att man - om man har tur - kan kliva ut en fem meter på detta landskap utan att ha vrickat foten tre gånger.

Vi ses - och då men fler foton och en bredare rapport.

Island

Japp, nu var det dax. A once in a lifetime opportunity. Island... Det är ju inte direkt så att det är Island man tänker på när man börjar planera resor. Tankarna brukar väl istället vandra mot de soligare breddgraderna - typ Kreta eller Rhodos - eller kanske en europeisk huvudstad - Prag, London eller Paris.

Men jag, jag skall till Island. Fy fasen vad häftigt! Varför? frågar väl sig vän av ordning. Jo, för att försöka få igång ett samarbete med en skola i Reykjavik med detsamma elevunderlag som vi har på IVAS. Att vi i detta kan börja utbyta kulturella och sociala hänseenden. We are the same, but then again not. Så agendan är full av möten och diskussioner och studiebesök. Fast en dag har vi spikat där vi har möjlighet att få kolla in lite geysrar och vulkanlandskap. Häftigt, häftig, häftigt...

Och jag har lovat CFT (en kollega) att INTE säga "tungur knifur". Han trodde mig inte. "En gång tvångskomiker, alltid tvångskomiker." var hans respons.

Vi ses.

Smått nervös faktiskt

Om exakt en timme och tjugosju minuter är det samlingsdax. Det inofficiella kommunmästerskapet i Texas Hold'em. Nitton grabbar som tampas om äran att var The Champ. Senaste gången jag lirade vann jag som sjutton (samt en andra plats). Nu är jag nervös.

Huuuu, vad kul det ska bli.

Vi ses.

Karlstadbuss

Jag har gått in i någon form av vardagslunk, där jag var morgon finner mig själv åkandes buss. Helt plötsligt har jag blivit latare än någonsin tidigare. Men, men...

Jag kliver på bussen i vanlig ordning. Man är lite sådär i sömnkoma och registrerar egentligen ingenting. Folk kliver på och folk kliver av. Inga direkta nyheter. Men sen händer det! Min buss har stannat för att släppa på lite folk - jag ser en bil komma i maklig takt från vänster i korningen framför bussen. Min buss kör iväg - rakt ut i korsningen. Den lilla bilen tvärnitar och får backa för att inte bli påkörd av bussen. Vad sjuttsingen hände?

Mina tankar klev bakåt i tiden och jag mindes då bussen igår drog iväg från torghållplatsen i typ 100 knyck (nåja, axade upp till en hög fart i varje fall). På vägen höll han på att plocka två små töser och en medelålders man.

Min fråga är nu: "Tror varenda busschaffis att de är rallyförare och tror de dessutom att gatorna tillhör dem och bara dem?"

Vi ses.

Återkommer...

Vi ses.