Lite kaffe och lite snack

Vid tolvtiden igår fick jag ett litet sms från Lilljohan, där han kallade samman trupperna till en fika på stan. Jag hoppade snabbt in i duschen, drog på mig några rena paltor, hoppade på hojen och swischade snabbt ner till stan.

Väl sittande där, med en välförtjänt kopp kaffe framför mig, frågar Lilljohans flickvän Anna varför vi kallar honom Lilljohan. Detta beror på att vännen Jeppe kände att det behövde skiljas på Johan och Johan (som båda också bär samma efternamn) och därav formade han namnet Lilljohan eftersom den andre Johan var först. (Att sedan Johan nr. 1 redan har ett väl fungerande smeknamn - Jolo - hindrade inte Jeppe från att mynta Lilljohan). Lilljohan tyckte nu att detta var fel. Den äldste torde inte få epitetet Lilljohan - varvid vi kom fram till att Lilljohan var just yngst. LJ är född den artonde maj och Jolo den sextonde maj - födelseåret detsamma. "Jamen, då är jag äldst!", utbrister Lilljohan "Om jag är född den 18 och Jolo den 16!!!" Det blev tyst kring bordet. Så epitetet Minijohan ligger nu inte långt bort. Fixa en eagle nu Lilljohan, annars...

Roligaste betraktelsen denna helg var nog när Hyss försökte öppna en dosa Lucky Strike - det gick inte.

"No, it is not dangerous to confuse children with angels."

Om du inte har den... Köp! Clutch - From Beale Street To Oblivion. Tack Matte för tipset!

Jag är, som ni kanske vet, lärare på ett gymnasium i den lilla staden Karlstad. Att vara en förebild och undervisa eleverna kan ibland vara smått lurigt. Man skall bl.a. ha fokus på gruppen och individen, substans i undervisningen och... ha på sig hela och rena kläder. När jag då är av den princip att ett par schyssta jeans skall användas och gärna så mycket som möjligt kan det uppstå problem. Särskilt efter jag insett att jag har ett hål i baken på mina favvojeans - ett hål som är lika stort som... Tidaholm... Jag måste införskaffa ett par nya!!! (Jag har faktiskt fler par, men det är alltid något som är fel på dem.)

Efter fikat går jag till stan tillsammans med Veronica och Pata och efter en lång kö på Systemet hamnade vi i Mitticity och MQ. Väl där börjar byxprovarpaniken sätta in och jag sa till Pata att detta fixar jag en annan dag. Förstår ni nu varför jag bara går runt på ett par jeans (kanske två - fast inte samtidigt). Jag hatar att prova brallor!!! Hata är ett starkt ord - men...

Den intressantaste betraktelsen denna helg var flirtpotentialen på ett fullsmockat Systembolag. Jädrar vad många söta flickor och alla är vårglada. "Ska vi dansa?"

Vi ses.

Rockmusikalen RENT

Denna kväll gick unge herr Hellberg åstad och såg rockmusikalen RENT på Scalateatern. RENT handlar om ett gäng ungdomar som bor i en rivningskåk i den sunkigare delen av New York. De lever i en härlig gemenskap - men verkligheten och vardagen är alltför påträngande. AIDS, droger, vräkning och kärlek(sproblem) präglar musikalen. Känslor och tankar som ges i yttryck med stormande energi!!! Otroligt bra sångprestationer som till och med ger ståpäls i skrivandes stund.

Värmlandsteatern har verkligen lyckats med uppförandet av denna hyllade musikal som uruppfördes på Broadway 1996. Ensemblen, musikerna, koreografin, scenbygget... allt är riktigt, riktigt bra. Har du chans - gå och se den.

Vi hade sedan länge planerat in denna kväll - musiklärare PAPP och jag - och våra musikelever skulle med. Jajemen! Eller? Fattade jag fel? Glad i hågen hade jag köpt in åtta plåtar med pengar från vår redan ansträngda kassa. Två till mig och PAPP och sex biljetter till eleverna. Hur många elever följde sedan med? Tre stycken... Och alla heder till dem. Och en av de eleverna som valde att stanna hemma hade redan innan aviserat att han nog inte skulle med. Så det var en chansning från mig. Men de andra två??? Känner mig lite blåst faktiskt.

Och de missade en för jävla bra musikal. Jag kommer vid första bästa tillfälle köpa DVDn från CDON.

Meanwhile... Färjestad fick storstryk hemma av Linköping. Sorry Färjestad.

Tilläggas bör att en polare till mig somnade under den tredje låten när Dylan spelade i Stockholm. Hur stort är inte det?

Hyss till Karlstad!!! Dock bara över helgen... Och han vill ha kaffe!

Vi ses.

Denna dag - ett liv...

Vårens fåglar kvittrar. Ti ti tiii Ti ti tiii. Solen skiner och alla människor är glada. Det finns värme i deras leenden och man kan konstatera att våren alltså är här. Gudskelov!!! Inte en dag för tidigt. Jag älskar våren - den tid på året där livet reser sig igen efter att ha varit neddäckad sedan hösten klev in i våra liv. Nu väntar jag på ett samtal från min mor där hon berättar att det är jättemånga tranor vid Hornborgasjön. Ett kassaskåpssäkert vårtecken. Hennes samtal alltså - faktum är att det funnits tranor vid Hornborgasjön sedan början av mars.

I morse ringde telefonen klockan halv nio. "Vem fasen ringer vid denna okristeliga tid?", tänkte jag och kom sedan snabbt ihåg två saker: Sommartid och golf. Jeppe och jag skulle ut till drivingrangen och slå lite. Jeppe skulle bekräfta sitt underbara slag och jag... Jag skulle träna på att träffa bollen. Bäckis hade aviserat ett intresse att åka med och jag ringer honom. "Golfdax." säger jag. "Men klockan är ju för fan bara halv nio!!!", utbrister han. "Sommartid." svarar jag glatt och smått nöjd.

Väl därute möter även Dana och Lilljohan upp. Lilljohan som för övrigt kommer att få byta namn till Storjohan (el. likn.) om han fixar en eagle. Ett gott och överskådligt krav. En härlig förmiddag där vi stod och slog med solen i ögonen och glada leenden. Vår... Vi avslutade vår träningssession med en kopp kaffe på Bryngfjordens terass. Perfa. Och snart har vi ett underbart vackert riktigt klubbhus också. Jag hoppas att de kommer att sätta upp en komradio vid artonde håls tee så att man kan beställa en schysst Murphy´s Red. Eller ännu bättre... En klocka man kan klämta i... Tre slag - tre pilsner. Det vore helt perfekt.

Vi ses på banan.

GLÄDJE!!!

De små tingen som betyder så mycket.

Min iPod fungerar igen!!!

Våga vägra smajlisar

Jag satt och funderade lite just idag (!!!). Vad är det för en värld vi vill leva i egentligen? Är det en värld av smajlisar? Jag kommer ihåg en gång när jag satt och snackade med en kompis och han kom på att han glömt sms:a en bekant. "Hur ber man om ursäkt på ett bra sätt via sms?" frågade han retoriskt. "Ja, jag vet. Jag slänger in en smajlis." säger han vidare - nöjd och glad över sin uppfinningsrikedom. Under tiden tänker jag något i typ med att: "Vad är det för fel på att ringa?". Men jag säger inget. Ska det vara så att vi ska skydda oss bakom en massa artificiella känslomässiga yttringar? Jag vet själv att jag sänt iväg en och annan smajli via sms - men som ursäkt? Fungerar det? Jag vet inte det. Jag tror inte det faktiskt.

För att verkligen se till så att jag inte har kastat en massa stenar i glashuset så har kollat min egen blogg och till min glädje så förekommer det faktiskt inga slentrianmässiga smajlisar här (inte vad jag sett vid min snabbgenomgång i varje fall). Alltså...

En smajlifri zon.

Fast jag kommer nog att fortsätta använda mig av smajlisar i sms:en - de funkar ju och förmedlar en relativt tydlig sinnesstämning. Bara det inte gäller ursäkter alltså.

Vi ses.

Känslostämning vs. hockey

Jag hamnade på K6 i Karlstad idag. Jag och Bäckis satt och tog ett par lugna pilsner och såg på semifinalen mellan Färjestad och Linköping. Till min glädje vinner Linköping i sudden efter att ha legat under med 2-0. Varför? Jo, för att jag tycker så väldigt mycket om hockey och tycker att matchserien borde vara så lång som möjligt. Alltså - helst sju matcher. Naturligtvis vill jag att Färjestad skall vinna. Vem fan vill se Linköping i final? Man är ju lokalpatriot. Speciellt då Brynäs inte är med i matchen längre.

Lycka till Färjestad.

Vi ses.

P.S. Inte så väl genomtänkt som intentionerna var från början, men... D.S.

Den berömda ketchupeffekten

Som jag berättade tidigare så har jag varit borta en tag (en vecka - jo, det är ju länge) och det verkar lite som den berömda ketchupeffekten gör sig påmind.

"Man har ju så mycket att berätta! Så många intryck att förmedla!" Jo, tjenare...

Fast det är min blogg och jag skriver i princip va fan... ja, ni kan kanske resten. Jag var i Lidköping i helgen. Det eminenta sällskapet Fröding Stones hade sitt halvårsmässiga (heter det det? - halvårsmässig - ja, det kör vi på) möte. Vi är ett gäng exstudenter från Högskolan i Karlstad som träffas och minns vad som varit... Jäger - två för en - jobb - burgerfika - vanlig fika - barn - pilsner - brudar (vi är ju bara grabbar - kvinnor ÄR ett stort intresse) - pilsner - Pearl Jam - brudar... Men det bästa (eller sötaste (eller bägge)) av allt var nog att träffa Mackan och Saras lilla charmtroll Ebba, två år. Hade jag haft äggstockar så hade nog de börjar rista (eller vad det nu var hon på Robinson sa).

Men det var inte därför jag loggade in och började svamla. Jag hade faktiskt ett större syfte. The Master plan.

Jag sitter och kollar på den genomusla Master and Commander med Russel Crowe och... Ja, den är helt enkelt genomusel - finns inget mer att säga. Kolla istället in A Beautiful Mind med den gode Crowe. Denna film har jag tänkt att hyra ett flertal gånger, men det är alltid någon annan film som kommit emellan. Typ X-men eller liknande. Men äntligen fick jag se den. Och vilken underbar film. Om du inte har sett den, så...

Nå! Var var jag? Under filmen som jag ser nu så kom jag att tänka på Röyksopp och deras video till låten "What else is there?". Jag styrde mina nätsteg direkt in på YouTube och där fanns den. Se, hör och njut. Och vilka ögon hon har. Vackert blå.



Vi ses.

Nu är det konstaterat!!!

Smarta ungar lyssnar på metal

Ett påstående som jag fann i dagens Aftonbladet. Man kan ju inte vara annat än smart om man lyssnar på hårdrock. Ett gäng genialiskt briljanta ungar helt enkelt. Att artikeln och studien senare pekade mot en helt annan målgrupp än den jag tillhör (ungar och ovanligt begåvade) har inget med detta att göra. Jag skriver vad fan jag vill!!! Artikelrubriken ger i varje fall hopp inför framtiden.

Jag är dock lite purken. Det svenska hårdrocksbandet In Flames spelar i Karlstad på söndag. Har jag biljett? Nope! Sen verkar det som att Pearl Jam har glömt av att Sverige finns. Köpenhamn är den närmaste staden. Har jag biljett? Nope! Hann man ens reagera på att det vid ett tillfälle fanns biljetter? Nope! Biljetterna gick upp i rök lika snabbt som när Mackan och Greken drack Long Island Ice Tea.

Vi ses.

He drew a deep breath. 'Well, I´m back again,' he said.

Det känns nästan så... Precis som Sam Gamgi i Lord of the Rings. Fast hans resa var lite längre än min. Men det är faktiskt rätt fantastiskt att upptäcka att man varit saknad - speciellt på denna blogg. Jag sänder ett glatt och tacksamt leende till dig Petter - min för evigt gode vän och broder.

Dessutom upptäckte jag att världen faktiskt inte har avstannat under min frånvaro - en tid som präglats av nätfri existens. Jag har varit i Sälen. Swosch, swosch, swosch nedför backarna. Fyra dagar tillsammans med mina gymnasieelever. Fyra dagar tillsammans med mina excentriska gymnasieelever. Fyra dagar tillsammans med mina exekutivhandikappade gymnasieelever. Fyra dagar med mina goa och härliga gymnasieelever. Två dagar skidåkning blev det och vi prickade in det härliga vädret perfekt. Jag är till och med lite röd om kinderna. Skönt att vara på väg ut ur denna bleka vinterhudfärg man legat inne med ett bra tag nu. Lite rock'n roll i backen och lite nybörjarlärarroll. Alltid kul att se människor som aldrig stått på ett par skidor visa ett sådant mod och vilja. Tyvärr så förekom också ovilja - men det är negativ energi så det har jag glömt... Nu.

På tal om nätfri existens... Jag hade 80 (åttio) olästa mail. Varav 90 % var skräpmail. Fy fasen.

Sen har min iPod lagt av. Jävlar.

Vi ses.

Det pratlösa samhället

Jag måste först och främst göra en tummen upp mot den som myntade ovanstående begrepp. Min goda vän Saras mentor ifrån Karlstads universitet Arne Omsén berättade under whiskyprovningen på K6 ikväll att det var ett projekt som han vill arbeta med.

Det pratlösa samhället... Ett riktigt bra namn på den företeelse som man stött på allt som oftast i arbetet med åttiotalister. Jag har ofta funderat på om mina elever pratar med varandra - verbalt alltså. Det de gör är att de kommunicerar med varandra via chat, sms eller mail. Jag frågade en elev en gång om han hade pratat med en av sina skolkamrater någon gång. Javisst berättade han och menade att de talas vid i princip varje dag. Jag blir ju lite förvånad då jag aldrig sett dem tillsammans och frågar om de då umgås på fritiden. "Närå! säger han då. Vi chattar!" Han fortsätter med att berätta att han aldrig vet vad han ska säga i en direktkommunikation (mitt ord). "Det går mycket bättre på nätet. Tryggast så."

Jag blir nyfiken och till min förskräckelse visar det sig att flera att mina elever pratar inte med varandra. Och med pratar menar jag verkligen pratar. Ett verbalt samtal där man står öga mot öga och för en kommunikation som har en viss substans. Jag roade mig med att lyssna lite smått på kommunikationen i klassrummet och det visade sig att det i princip inte fanns något vettigt. Områden de pratade om var olika påståenden om att datorerna var kassa och att skolmaten är äcklig. Inget snack om hur läget är eller hur det gick på provet eller att Bush är en tölp.

Ställer jag kanske för stora krav på eleverna av idag? Med tanke på att mina elever har diagnosen Asperger syndrom så tänkte jag att det kanske helt enkelt är så. Asperger syndrom är ju faktiskt ett funktionshinder där det kan förekomma problem med den sociala funktionen. Så jag frågade runt lite och det visade sig att mer och mer kommunikation förekommer via sms, chat eller mail. Vart är vi på väg? Som grädde på moset kommer då en till mig oberoende aktör - Arne Omsén - och uttrycker samma tankar. Slump? Tror inte det va!

Ska det gå så långt att människan tappar talspråket? Att den verbala kommunikationen försvinner och chatsvenskan kommer att råda? Att männsikan blir skraj för en riktig person och det tryggaste är en tvådimensionell bild i högra hörnet på en chatsida?

Fortsättning följer helt klart. Funderar på att sammanställa en enkät och skicka ut på Nobelgymnasiet. Jag hoppas att mina farhågor inte besannas.

Vi ses.

I väntan på en ny Brynäsvinst...

...så kan man ju göra en liten lista. I slutet av förra året så gjorde jag en lista över de mest spelade låtarna på iPoden. Då det var ett omåttligt populärt inslag där kommentarerna haglade så tänkte jag kolla hur det låg till efter dryga två månader.

1. TOOL - Pushit - 153 spelningar (4-103)

2. TOOL - 10.000 Days - 152 (5-102)
3. The Cure - Disintegration - 138 (3-103)
4. Anna Ternheim - Girl Laying Down - 136 (8-98)
5. Depeche Mode - Blasphemous Rumours - 135 (7-99)
6. Foo Fighters - My Hero - 135 (9-98)
7. Anna Ternheim - Tribute to Linn - 133 (oplac.)
8. The Cure - A Strange Day - 133 (6-100)
9. Kent - Kräm (så nära får ingen gå) - 131 (10-96)
10. Alanis Morissette - Utopia - 130 (1-128)

Inte direkt en överraskning att TOOL sticker upp på första respektive andra plats. För mig alltså. Detta beror mångt och mycket på att de är så jävla bra, samt att de finns med på min "alarmklockeplaylist". Morissette, som var mest spelad vid årslutet, har spelats färre och färre gånger. Beror mycket på att jag tröttnat på låten - som var så jädra bra ett tag - samt att den är borttagen från "alarmklockeplaylistan"

Det jag är lite besviken över är att Pearl Jam fortfarande inte är med på listan. Även om jag ständigt har med flera låtar på "alarmklockeplaylistan". Konstigt. Man skulle faktiskt kunna fuska, men jag anser att grabbarna måste ta sig dit på egen hand. Medan alla nagelbitarväntar så får ni ta del av en Pearl Jams-bästa-just-nu-lista. Håll till godo...

1. "Black" från albumet Ten (1991)- Jag kommer ihåg den gången jag var på Breidablick i Falköping och coverbandet precis hade spelat Jeremy (PJ). Euforisk av denna lycka och lite rusig av vin stod jag och gapade "Black. Spela Black!!!" Sångaren svarade snällt att den låten kunde de inte, varvid jag svarade: "Det är ju Pearl Jam för fan!!! Black, snääääälla!!!"
2. "Dead man" (1996) - När jag såg den otroligt starka filmen Dead Man Walking med Sean Penn och Susan Sarandon och hörde sången de spelade när filmen var slut (Ja ja, LeMarc-referens) så tänkte jag: "Detta är ju Eddie!!!". Och vilken vacker låt. Perfekt avslutning till en av de bästa filmer som finns. Låten finns inte på något av Pearl Jams studioalbum - men versionen på Live at Benaroya Hall är härligt bra.
3. "Thumbing My Way" från albumet Riot Act (2002) - Den inre resan - vacker, vacker, vacker.

I princip alla andra låtar av Pearl Jam kommer på en fjärde plats. Förutom "Hey Foxymophandlemama, That´s Me" från Vitalogy (1994) - den kan jag inte med.

Vi ses.

Dagens i-landsproblem

Trött var jag när jag kom hem från jobbet idag. Riktigt trött. En macka, lite mjölk och sedan en stund i soffan med en god bok, schysst musik och kanske en lur. Och vad upptäcker jag? Jag har glömt min iPod på jobbet!!! Jag kan alltså inte sätta in den i min dockningstation och kan alltså inte lyssna på Isobel Campells ljuva stämma i duett med Mark Lanegans lite mer dovare "Nick Cave-röst". Istället får det bli den gamla minidiscen och Slipknot och HIM. Tja, varför inte... Somnade gjorde jag i varje fall.

Och så var det lilla Lisa som kom inrusande till sin mamma som satt och drack kaffe i köket. Hon ropade: "Mamma, mamma!" Mamman tittade förskräckt upp och utbrast: "Vad har hänt!" Lisa svarade högt sin mamma: "Mamma, Pelle säger att han har hittat ett 24 megabytes nätverkskort som är kompatibelt med både PC och Mac på en veranda... Mamma! Vad är en veranda?"

Vi ses

En vandring i min stad

Jag var hemma i Falköping och firade min dyre fader som nu fyllt hedervärda 70 år. Tiden går fort när man har roligt... I tisdags var jag ute på en promenad och upptäckte till min glädje - och lite till min förskräckelse - att det blir en vandring längs minnenas stig. En spaning efter den tid som flytt helt enkelt. Jag vandrade längs St Sigfridsgatan och fick i princip vid varje hus en deja-vú-känsla, skithäftigt. Jag gick förbi gamla vänners hus, gamla förfestställen och f.d. flickvänners och detta bara på en gata (en lång sådan dock)!

Jag var på väg till min gode vän Jakob och på vägen skulle jag gå förbi Falköpings sjuttonåringars tempel - Medis - Medborgarhuset. Jag gick försiktigt upp för de snöiga trapporna mot stället och skrattade åt minnet då Martin (eller var det Cona?) - lite småfull efter en förfest bakom något skjul - halkade till längst upp på trappan och ruschade ner för den. Otroligt kul. Eftersom det var lika snöigt i tisdags som då så höll en annan på att göra om bedriften.

Väl hemma hos Jakob möttes jag av en 38-åring!!! Fem minuter tidigare hade Jakob varit sjutton år och stått utanför Medis med oss alla andra finniga, hångellystna pojkar. Där vi då, allt som oftast, försökte övertyga vakten att Mille inte var full, han hade astmabesvär. Som sagt 38 år!!! That makes me??? (Se tidigare blogg) En Jakob som står och lagar mat - handrullade köttbullar - och har en urgullig Ella klängande runt benen. Ellas storebror Elias befinner sig i tv-rummet - fullt upptagen med sitt projekt att stöka ner.

Allt började gå tillbaka till det normala för mig och jag avbröt mitt tidsresande. Jag och Jakob började istället prata om vuxensaker istället. Ni vet... Oddset, poker, nätverk och golf. Det är då jag berättar för honom att jag har en blogg och han får dessutom veta att jag lagt in ett 21 år gammalt kort på oss. Jakob blir eld och lågor och vill se fotot direkt och gissa att han blev besviken då han såg att just han inte var med på fotot. Det misstaget reparerar vi nu.

Vi ses.