Jag måste få berätta om när jag idag var på KappAhl. Ett klädesinstitut här i vårt avlånga land som krängevar med min sambo... Ja, just kläder. Inga kläder som en annan skulle springa benen av sig för att inhandla, men ändå - ett klädföretag.
Nåväl, till sak.
Jag var där med min sambo och jag fungerade mestadels som sällskap. Vi hade kommit fram till kassan (som man dessutom måste ta en nummerlapp till) och vi möttes av en otroligt käck expedit. EN OTROLIGT KÄCK EXPEDIT. En sådan som går upp i falsett vid ungefär vartannat ord. "Ja MEN va FIIINA. Och ni har TJUFEM procents RABATT." Wow!!! Hur trevlig får man vara.
Vi handlar klart och går därifrån. Vi tittar lite på varann och utbyter leenden. Sambon stannar upp och kollar några kläder och jag släntrar vidare mot utgången.
OIOIOIOIII!!!
Larmet kickar igång och snabbt kollar jag höger - vänster och inser att det är jag. Jag vänder mig om och... Sträcker upp händerna.
Jag sträcker upp händerna!!!
Hands up!!!
Vad är det jag tror ska hända? Att ett helt jämrans SWAT-team ska komma och sätta handklovar på mig? Snubbar till höger och vänster och upp och ner som snackar i skjortärmen.
Jag sträcker upp händerna!!! Var fasen tror jag att jag är? I Fort Knox och råkat få med mig en guldtacka och jag känner laserpekarna på min bringa. Och vad händer? Jo, den klämkäcka expediten kommer fram med ett leende som skulle splitta huvudet om inte öronen fanns där för att stoppa. "Ja, DU har inget DU. Det måste VARA något som GLÖMTS avmagnetiseras nånANNANSTANS." "Jo, hmm, så är det nog." säger jag.
Inga SWATare. Bara jag som sträcker upp händerna när stöldlarmet går på, En käck expedit och en asgarvande sambo.
allas eder egen H.M.Hellberg
