Moment 22 av Joseph Heller

Då var man äntligen klar med den...

Min vän Björn kom för en tid sedan med den briljanta idén att vi ska forma en bokklubb. Resten av gardet blev eld och lågor... Vi läser en bok och sedan samlas vi och samtalar kring den, avnjuter lite god mat och god dryck och trivs. Jajemen, en bländande idé. Efter lite mailande fram och åter så enades vi kring den gamla antikrigsklassikern Moment 22 av Joseph Heller. För egen del tyckte jag att det var ett gott val, då boken har legat på min "måste-läsa-lista" väldigt länge.

Öppningen är klockren - eller rättare sagt - de första två meningarna.

Det var kärlek vid första ögonkastet.
Första gången Yossarian fick se fältprästen blev han vilt förälskad i honom.

Härligt. Bra. Men sedan...

Moment 22 i boken handlar om att det enda sättet att bli frikallad från militärtjänst är att vara galen. För att slippa militärtjänstgöringen måste man ansöka om detta. Och när man ansöker om frikallelse så antas man vara livrädd och eftersom detta är en sund reaktion är man följaktligen inte galen. Och den som är galen... Ja, den ansöker ju inte. Det blir alltså ett typ av cirkelresonemang, som innebär att det är omöjligt att bli frikallad. En paradox... En motsägelsefull sanning...

De första 100-150 sidorna är en plåga. Ett virrvarr av personer susar förbi. Man har inte en chans att få grepp om dem - samtidigt som Heller driver det byråkratiska hårklyveriet till sin absoluta spets. När man tycker att det börjar likna lite sans och vett - eller rättare sagt - Heller börjar berätta en historia - då avslutas kapitlet och det hoppas över till nästa byråkratiska hårklyverimoment. Det är efter ca 150 sidor som båten slutar kränga och svänga och det börjar bli en viss linje i historien. Men den är inte intressant... Den blir aldrig det...

Kan det vara så att det cyniska i boken inte chockar oss längre. Vi möter så mycket cynism idag så att vi knappt märker den. Den har blivit en del i vår vardag. Kan det vara så? Vad synd i så fall. Vad hemskt.

Vi ses.