Nämen tjenare Uffe...

... länge sen sist.

Häromdagen blev vi inbjudna till ett 40-årskalas i Falköping. Malla fyller år och det ska ju naturligtvis firas på bästa sätt och då han ringer så säger han att han hade hört en låt av Lundell och då tänkt på mig. Efter samtalet funderade jag lite på herr Lundell och vart han egentligen tog vägen. I mitten av 90-talet så var han en av de artister som jag lyssnade mest på och var dag vandrade mjukt förbi med Lundell som sällskap. Ulf Lundell, tillsammans med Pearl Jam, The Cure och R.E.M. var de stora. Jag skrev till och med en b-uppsats kring grabben. Ulf Lundell - rocklyriker och författare Men idag... Tystnad.

Jag var konsekvent i min avsky kring Lundell. Som en tjurig barnunge vägrade jag lyssna på hans alster och tyckte med en dåres envishet att hans böcker var skit och Kerouac-plagiat. Att jag inte hade läst en bok av Lundell bekymrade mig inte nämnvärt. Så såg det ut fram till vintern 1989, jag hade ryckt in i det militära och hade det allmänt tråkigt på bataljon af Trolle i Karlskrona. Vi hade i allmänhet inga pengar och om vi hade det så gick de åt till cigaretter och kaffe. En dag fann jag en riktig skatt på förläggningen - biblioteket. En hel drös med böcker som bara stod och väntade på mig. Och skivor... En jädra massa skivor. Och en möjlighet att spela in dessa också. (På denna tid nyttjades kassettband.) Underbart.

Till slut kom jag fram till L i skivlistan och där fan jag Ulf Lundell och hans senaste alster Evangeline. Jag tänkte att det kanske var dags nu. Jag kanske måste ge mannen som komponerat en låt som "nästan" blev en nationalsång en ynka liten chans i varje fall. Jag tar ut skivan ur fodralet. Lägger plattan på skivtallriken, tar på mig hörlurarna och placerar nålen på plattan...

Jag hörde en historia
om en man som var på driv
Han visste inte längre
vad han gjorde med sitt liv
Och han kom till ett vägskäl
och han stannade där
och han tvekade länge
Han sa: Vem vet vart vägarna bär
Då kom där en kvinna
på väg in mot stan
Hon hade trasiga kläder
och i handen höll hon ett barn

Denna historia strömmar in i min öron och jag var räddningslöst förlorad. Men det gjorde inget. Helt plötsligt hade jag ett hav av Lundells alster att ösa ur. En hel massa minnen som jag kan förknippa med denne herre poppade upp i mitt huvud efter samtalet med Malla. Som när jag och min granne Daniel satt på min yttertrappa i Falköping och lyssnade på nya Lundell-skivan Måne över Haväng på högsta volym. Lite visste vi att grannen stod och hoppade och ville att vi skulle sänka. "Varför kom du inte ner?" frågade jag dagen efter. "Jag orkade inte..." sade grannen uppgivet. Eller de Lundell-sittningar jag, Kalle, Jeppe och Leffe anordnade på Kåren. Ett sånghäfte, ett band och resten ordnade sig ypperligt. Golvet gungade. Eller i Skara då vi drack vin och käkade ost i museiparken och två polare tränade handbollsfinter... Nakna...

Vi ses.