Minus en timme och 20 minuter

Jag var faktiskt lite spänd i morse. Det är jag i och för sig alltid när det är något formellt på gång. Men den här gången kändes det verkligen i magen. Både påfågel- och citronfjärilarna var på gång. Idag skulle mina studenter få uppleva den den bästa dagen i deras liv... Och den lyckligaste... Och jag tänkte inte vara den som skulle förstöra den genom en halvtaskig start. Birgitta hade fixat Pommac i magnumbuteljer, jordgubbar och kakor. Och efter en snabb bedömning av vädret bestämde vi oss för att köra frukosten inomhus Vid halv nio började de komma och vilken glädje de utstrålade. Ren och pur glädje.

Studentlunchen på Nobekgymnasiet går till historien som en av det mest gråtmilda. En elev äntrar scenen och sjunger Lionel Richies Hello. Återigen ser jag lyckan hos studenterna - inte bara mina - alla studenter. Jag reser mig upp för att ta några minnesvärda foton och en av mina elever ser kameran och sänder iväg ett bländande leende. Då bryter det ut - tårarna kommer.

Hello!
Is it me you're looking for?
I can see it in your eyes
I can see it in your smile

I en värld av känslointryck så är nog den här dagen som är mest tudelad. Glädje och sorg. Lyckan vinner dock lätt över sorgen. Den sorg och saknad över att till hösten så kommer inte studenterna tillbaka får stå tillbaka mot att de nu tar ett nytt spännande steg på sin levnads väg. Glädje och lycka - och lite pirr. Jag fixade det! känner jag att flera tänker. Fy fan vad vackert.

Nu sitter jag här. Med min blogg. Solen har tittat fram igen. Jag har faktiskt öppnat en öl. Jag ler och är glad. Glad för mina studenter. Lite glad för mig själv också. (Nåja - VÄLDIGT glad för mig själv - på flera plan.) Oh Happy Days!

Vi ses.