Nobelfestivalen 2007

Att man aldrig lär sig!!! I morse - strax innan jag skulle iväg till jobbet - kände jag det. Ett gurgel i magen och ett akut illamående. Jag satte mig tungt ner på toastolen och väntade ut det. Jag visste precis vad det var. Nervositet beroende på en scenskräck som tydligen inte vet några gränser och inte har några skrupler alls.

Varför utsätter jag mig för detta? Finner jag en viss glädje i att tortera mig på detta sätt? Är jag lagd åt det sadomasochistiska hållet? Jag går igenom låten i mitt huvud. F-C-D-G-F-C-D-G-F-C-D-G-A-G-D-A-A-G-D-A-A-G-D-A-A-G-D-A-A-G-D-A... etc... Jag kan ju det här - jag lugnar mig - tar hissen ner till hojen (för säkerhets skull - hissen kan ju stanna och då slipper jag lira). Väl på skolan hoppar jag snabbt ner i jobbhögen och överöser mig med det. Då slipper jag tänka på det som komma skall.

Ok, showtime!!! Jag går upp på scenen. Sätter mig på en förstärkare - då slipper jag det nervösa-knät-syndromet. Jag är blind för allt. Ler matt till Daniel som säger något åt mig - vad vet jag inte. Bandet börjar lira. Jag har inte basentré förrän refrängen. Och jag missar det nästan. F...C...D...Miss...F... Sen går det bättre. Sen är låten plötsligt slut och jag har till och med rest mig upp. Nu är jag glad igen.

Vi ses.