Flipper

Alldeles nyss var jag inne och kollade in Peter A:s blogg och i sin text använde han termen flipperfingrar. En term som gjorde att minnet gav mig en riktig käftsmäll och samtidig en längtan... En längtan efter att få spela lite flipper.

För ett par år sedan var jag, mor och far på väg hem från ett besök hos släktingarna i Piteå. Vi hade stannat till vid ett öde fik sdtrax efter Gävle för att ta en kopp kaffe. Vi slöpratade lite om var jag skulle hoppa av bilen för att kunna ta tåget till Karlstad, samtidigt som man funderade lite på hur ett sådant öde låmngtradarfik kunde klara sig. En lätt uttråkad sommarjobbare bakom disken och några tungt rökande stammisar. Helt öde.

När vi reser oss för att gå ser jag det. Flippret med stort F. Det stod där och sken som den heliga graalen. Indiana Jones!!! Det bästa flippret - alla kategorier. Jag kollade snabbt fickorna, fiskade upp en femma, vände mig till mina föräldrar och frågade om det var okej att lira lite. Jajemen svarade de. Jag tror att spelet slutade med två lämnade frispel. Morsan började gäspa och farsan såg allmänt sur ut.

Vid ett annat tillfälle så stod jag och min polare Mackan stod och spelade Junk Yard på Kåren, så rann kulan så där perfekt ner mellan flipprarna och inte ens en magnet skulle kunna rädda spelet. Mackan blir förbannad och sparkar lätt på ena flipperbenet och utbrister i en harang av svordomar. En tjej som stått bakom och nyfiket tittat på säger lite försynt: ”Om ni nu blir så förbannade, varför spelar ni då?” Mackan och jag tittar på varandra, sedan på tjejen, sedan fortsätter vi spela. Det går inte att förklara flipper, man måste spela det. ”It´s a way of living.”

Jag har tidigare sagt att jag är en nörd och det står jag för. Men jag står också för att flipper är hårdrock. Rock'n Roll. Det verkar som att flippret aldrig tar slut - såvida inte kulfanskapet rinner förstås.

Ever since I was a young boy
I’ve played the silver ball.
From Soho down to Brighton
I must have played them all.

Vi ses.