Jag hade en dröm i natt

Drömmen handlade inte om så väldigt mycket (vad jag kommer ihåg), men den sak jag kommer ihåg var en fotografering.

Jag drömde att jag körde en bil i det djupaste mörker. Vad jag har för mig så var inte ens strålkastarna på. Jo, förresten det var de. Den väg var hårt packad jord, skumpigt som fasen. Bilen var av någon form av Jeep. Vägen kantades av tät växtlighet - en sådan som man kan finna när man kör på en väg i en djungel. Tror jag i varje fall. Jag fick en känsla av Jack Kerouacs bok On the Road och det parti då Kerouacs sorglösa gäng är på väg till Mexiko och kör utan lyktor i en liknande miljö.

Det jag verkligen kommer ihåg från drömmen är att jag stannar - jag tar väl en rast eller nåt - och då släcker jag lyktorna på bilen. Det är då jag ser tre, fyra apelsiner cirka 30 centimeter från mig. På vänster sida framför framrutan. Allt är mörker. Inte becksvart utan jag har börjar skönja mönster och konturer från träd och väg. Men apelsinerna avger ett litet gult sken. Ett sken som blir en jättekontrast mot mörkret. Det är då jag tar fram kameran och börjar fotografera. Men det blir inget bra. Jag minns att jag funderar över slutartiden och har helt plötsligt fått för mig att slutartiden skall vara snabb. (Doh!) Jag inser rätt snabbt att det är fel för att bilderna på digital kameran är helmörka. Jag ändrar till lååång slutartid och resultatet blir skakigt och suddigt. Det är då jag kommer ihåg att jag köpt ett stativ.

Och där tog drömmen slut. Hoppas fotot blev bra.

Vi ses.

Semester part IV - kl. 11.02 - en torsdag

Jaha!!! Nu regnar det. Vad gör man nu då?

Semester part III - kl. 23.02 - en onsdag

Jag har haft semester i två dagar och börjar redan bli dagvill. När jag i lugnan ro cyklade hemåt denna kväll så funderade jag lite över varför det var så jämra mycket folk på stan. Det var då jag fattade att det var onsdag - lillördag. Dessutom så har jag förstått att Sommarplaza premiär idag. Det brukar ju vara en kioskvältare.

Nästa vecka drar jag iväg till Stockholm för att kolla in The Who i Globen. De var meningen att det skulle vara fyra gamla compadres som skulle få njuta av Pete Townsend och Roger Daltrey. Peter A. blev förövrigt lite förvånad när jag berättade det för honom igår. "The Who? Jag trodde de hade splittrats!" Då lyckades H.M. leverera en klockren kommentar (som han själv inte var medveten om att den var just klockren). "Nä, de har aldrig splittrats. De har bara dött." Då med tanke på att den ärade trummisen Keith Moon och den ärade bassisten John Entwistle inte längre vandrar på vår jord längre. Kommentaren lät mer cyniskt än vad det var meningen. För det ber jag om ursäkt. Nå... Greken klarade i varje fall att beställa en resa till Grekland samma dag som konserten går av stapeln. Och Jerker backar helt enkelt ut. Säkerligen har han ett bra skäl. Tråkigt dock. Jag och Petter får hålla fanan högt på egen hand.

Men har det hänt något? Jajemen...

• En kaffe och en öl med Peter A. under den tidiga tisdagkvällen.
• Golfträning på Bryngfjorden under den sena tisdagkvällen, samt en cykeltur dit och hem.
• Besök av lilla Moa och hennes stolta föräldrar Johan och Pernilla.
• När jag skulle hämta ut mina biljetter till Stockholm denna kväll så såg jag något väldigt underligt. När jag klev in på stationen såg jag en ung grabb som klättrade på bagageskåpen. "Letar väl efter något ovanpå skåpet." tänker jag. När jag plockat ut biljetterna ser jag att grabben krupit in i ett av skåpen och försöker stänga efter sig. Vad sjutton är detta tänker jag och funderar vidare på om jag ska stanna och kolla vad han håller på med. Men jag kommer fram till att jag inte riktigt har med det att göra. Han kanske ska sova där. Stackarn.
• En av eftermiddagens solklara höjdare var när jag och Linda var inne i en butik i MittiCity och hör ljuva toner strömma ut ur högtalarna. Båda två tittar på varann och uttrycker direkt sitt gillande. Jag vandrar fram till disken och frågar vad de spelar. Britta Phillips och Dean Wareham får jag veta efter en stund. Jag vänder mig om...
• ...för att berätta det för Linda. Det är då jag upptäcker att hon är försvunnen. Jag letar i hela affären och hittar henne inte. Jag prövar att ringa henne och kommer på att jag inte har någon täckning i MittiCity. Jag får alltså gå ut ur gallerian för att ringa och då får jag reda på att hon är i en provhytt. "Var fasen hade de gömt den." tänker jag. Nåväl, slutet gott... Måste dock sett rätt kul ut att se en lätt förvirrad pojkvän irra omkring i en klädbutik där merparten av kunderna är av det kvinnliga könet.
• Ett givande besök på Kau har man hunnit med oxå.
• En ny sadel till cykeln är inköpt
• Jag har fått reda på att min beställning från Pearl Jams Ten Club är på väg
• Och det är nu dags att sälla sig till resten av Sverige och börja läsa Stieg Larssons Män som hatar kvinnor.

En annan sak som är väldigt kul är att X-men har börjat ges ut i Sverige igen.

Vi ses.

Semester part II - kl. 13.49

Vad gör man när man har semester, när ingen annan har det. Igår var jag på jobbet för att vara med på några anställningsintervjuer. Vi behöver en person som tar över efter CFT. För information så hittade vi en riktigt bra kandidat (alla tre var bra i och för sig) och hon tackade ja. Nu måste vi ta en funderare kring hur vi ska välkomna henne in i arbetslaget så att hon känner sig som hemma. En kick-off helt enkelt.

Som sagt... Jag jobbade igår och det har känts som om semestern inte började förrän idag. Man är fortfarande överspeedad efter en givande, men arbetsam, vårtermin och rastlösheten pumpar igenom mitt blodomlopp och upp i hjärnan. Till råga på allt så har jag låst fast mig vid en tvättid och vill inte ge mig ut på något långtidsprojekt. (Jag må vara rastlös - men jag är lat också.)

Så vad är det jag gjort denna dag:

• Rensat i mitt iTunesbibliotek
• Druckit kaffe
• Uppdaterat min iPod
• Surfat in på IKEA och letat efter (och funnit) en hallbyrå. Jag hittade dessutom en sovrumsbyrå som verkade schysst.
• Fixat lite Rush till iTunes-biblioteket och var därmed tvungen att...
• ...uppdatera iPoden igen.
• Ringt mamma. De har det bra. De - till skillnad från andra - hade haft en solig midsommarafton i Rättvik. De hade dessutom kollat in Dalhalla - det verkar görhäftigt.
• Tagit en påtår.
• Städat toan. Fick ett tips om klorin häromdan - det är nog dags nu.
• Läst bloggar.
• Kollat priser och varianter på tvättmaskiner - det visar sig vara en riktig djungel. Vilka är bra? Den ena maskinen har det ena, men inte det andra och viceversa. Priserna är dessutom marginella. Va fasiken! Jag ska ju bara tvätta. Måste man gå en tiopoängskurs på universitet eller?
• Dammtorkat - jag har en otroligt skön vardagsrumsoffa - men jädrar vad den dammar.
• Ringt till Petter och sjungt "Selling England by the Pound" på hans mobilsvar. Det gick väl sådär.
• Messat Peter A. och halvbokat en fika.
• Skrivit i bloggen.

Vad borde jag göra?
- Lära mig det där spelet golf - alltså: åka ut till Bryngfjorden och träna.

Vi ses.

Black House

Nu har jag äntligen läst ut Black House av Stephen King och Peter Straub... Igen... För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men vilken bok det är.

I Black House tas läsaren med till den på ytan idylliska staden French Landing i Wisconsin. Där härjar en seriemördare som pressen döper till The Fisherman och han förgriper sig på barn, dödar dem och äter deras kött. Polisen är desperat och kallar in den pensionerade kriminalaren Jack Sawyer. Jack är inte vilken polis som helst. Redan i The Talisman (1984) var han den trettonårige pojken som fick som uppdrag att ta sig från USAs östkust till västkusten och till det svarta huset (inte samma) för att hämta den magiska talismanen som inte bara kunde rädda hans döende mor men också hennes dubbelgångare i parallellvärlden Territorierna.

Nu är hans uppdrag minst lika riskabelt. The Fisherman ger sig tillkänna genom att skicka honom ett paket med en avskuren barnfot i en sko. Jack Sawyer - som försöker leva en skyddad tillvaro, fri från brott - ger sig av till Territorierna på en oförsonlig mördarjakt och inser snart att bakom The Fisherman finns en än ondskefullare figur: The Crimson King.

Svarta huset är en rik och mångbottnad fantasyroman med skräckinslag och referenser till så "udda" storheter som Charles Dickens, Edgar Allen Poe, jazz, baseball och Kings egen romansvit The Dark Tower. Som vanligt - när det gäller både Straub och King - så får läsaren ta del av ett väl genomarbetat persongalleri - ett persongalleri som man VERKLIGEN lär känna. Ta bara personer som den ultracoole Henry Leyden - en musik- och litteraturdiggande radiopratare. Och ej att förglömma en jäkel på att klä sig snyggt, addera till detta faktumet att han är blind. Eller mc-gänget The Thunder Five - ett ölbryggande, öldrickande och högintellektuellt gäng med Beezer S:t Pierre som ledare. Bara för att nämna några av karaktärerna.

Två andra lästips från coachen är också Peter Straubs Ghosts och, naturligtvis, Stephen Kings The Shining (en bok som jag till en början inte vågade läsa - men den som väntar på något gott...).

Vi ses.

Jaha - mina look-a-likes

Jag är tydligen lik Sarah Michel Gellar. Men är inte hon tjej??? Hon är ju snygg så... Ja, jag vet inte... Men vem fasen är Aki Hakala??? Och så är jag lik Elton. Det var som fan!

Och man var ju tvungen att kolla om de var konsekventa. Så ett nytt foto och naturligtvis nya namn. Sarah har åkt bort. Så också Magic. Aki är kvar. Istället dyker Morten "Take On Me" Harkett upp och James Spader - han är cool. Och Elvis Costello! Och Phillip Seymor Hoffman!!!



Vi ses.

Vad säger vi...

...VÄRLDSKLASS. Vi hade ett underbart midsommarfirande igår. Det regnade i princip hela dagen och det kändes som allt skulle regna bort... Picknicken ute i det fria och grillandet på kvällen. Det var då team C&H visade sin absolut bästa sida och sa till varandra att det ska fan till att regnet ska förstöra vår midsommar. Aldrig!

Vi for till Borgvik för att kolla läget. Ingen i teamet hade en aning om var Borgvik låg - det enda vi visste var att det låg åt Grums till. Vi sätter oss i bilen och efter cirka 100 meter frågar den ene teammedlemmen om vi behöver karta. "Den ligger hemma i så fall." Teamet bestämmer sig att det inte behövs någon karta. Vi ser det som en utmaning. Och å andra sidan finns det väl vägskyltar. Strax innan Grums började vi fundera. Vi har ju för sjuttsingen inte sett en skylt som visar en tillstymmelse till att Borgvik överhuvudtaget finns. Då får teamet syn på en skylt med ett stort I på - I som i information. Men fanns det någon skylt? Nope. In i bilen och nästa vänster. Vi chansade helt enkelt.

Och då kom den. Borgvik 14. Målet på vår resa var nära och vi hade fått en fingervisning. Väl framme så känner vi att vi måste reka lite innan picknicken dukas fram. Men ack vad det regnar. Paraply fälldes upp och regnjackor togs på. Vi vandrar runt lite grand - vi får dels ta del av en jädra massa människor som petar med sin paraplyn både till höger och vänster, vi lyssnar på bandet som spelar midsommarmusik (Små grodorna och gammal svensk country - det visade sig sedan att det var en inspelning - inget band här) och promenerar förbi Borgviks kvarn. I skydd av regnet sitter ett par som antagligen precis förlovat sig. Flickan hade i varje fall ett etui i handen. Hur gulligt som helst.

Men vi hittar inget torrt picknickställe. Vi vandrar runt i någon timme - sedan sätter vi oss i bilen med målet att hitta ett torrt ställe. Vilket vi finner. Midsommarlunchen avnjöts under ett regnskydd med en vy över ett regndränkt landskap. Lunchen var god och sällskapet var vackert. Sill, potäter, gräddfil med ägg i och jorgubbar med grädde. Perfekt.

Grillandet fick dock stå tillbaka. Istället ägnades kvällen åt Mord i sinnet och chips. Vackert.

Vi ses.

Det hade jag glömt...

...eller förträngt. Jag ska ju för sjuttsingen jobba på måndag!!! Ergo, min semester har inte börjat än. Jag ska till jobbet och vara med på tre anställningsintervjuer. Spännande och intressant, men... Min semester har inte börjat än. Sniff.

Semester!!!

Jaha, go vänner. Nu lär man inte se mig i närheten av jobbet förrän den 20 augusti. Gud vad skönt! Det firade jag med att ta ut min nuservade cykel på en åktur. Kommungränsen åt Forshagahållet och tillbaka vore perfekt. Sagt och gjort. På med den nya Karlstad kommun-tröjan (den jag fick när jag skulle löpa Stadsloppet) och iväg. När jag cyklar norrut går det bra, riktigt bra. Det nästan känns som att cykeln längtat efter att få sträcka ut lite.

Men sen ska man hem. Det visar sig att jag har haft vind i ryggen. Alltså... Motvind hem. Jag svär och blir sur. Inte ens solgasset gör mig glad. Sen händer det. Jag är riktigt trött och jag kämpar mig förbi Edsgatan och när det är cirka 5 km kvar så känner jag att bakhjulet beter sig konstigt. Jag hoppar av och ser problemet. Punktering. Det var bara att gå resterande bit. Fem jävla kilometer. Jag går direkt till cykelhandlaren - som jag börjar bli tjenis med - pekar på bakhjulet. Han säger: "Kom förbi imorgon."

Vi ses.

Flipper

Alldeles nyss var jag inne och kollade in Peter A:s blogg och i sin text använde han termen flipperfingrar. En term som gjorde att minnet gav mig en riktig käftsmäll och samtidig en längtan... En längtan efter att få spela lite flipper.

För ett par år sedan var jag, mor och far på väg hem från ett besök hos släktingarna i Piteå. Vi hade stannat till vid ett öde fik sdtrax efter Gävle för att ta en kopp kaffe. Vi slöpratade lite om var jag skulle hoppa av bilen för att kunna ta tåget till Karlstad, samtidigt som man funderade lite på hur ett sådant öde låmngtradarfik kunde klara sig. En lätt uttråkad sommarjobbare bakom disken och några tungt rökande stammisar. Helt öde.

När vi reser oss för att gå ser jag det. Flippret med stort F. Det stod där och sken som den heliga graalen. Indiana Jones!!! Det bästa flippret - alla kategorier. Jag kollade snabbt fickorna, fiskade upp en femma, vände mig till mina föräldrar och frågade om det var okej att lira lite. Jajemen svarade de. Jag tror att spelet slutade med två lämnade frispel. Morsan började gäspa och farsan såg allmänt sur ut.

Vid ett annat tillfälle så stod jag och min polare Mackan stod och spelade Junk Yard på Kåren, så rann kulan så där perfekt ner mellan flipprarna och inte ens en magnet skulle kunna rädda spelet. Mackan blir förbannad och sparkar lätt på ena flipperbenet och utbrister i en harang av svordomar. En tjej som stått bakom och nyfiket tittat på säger lite försynt: ”Om ni nu blir så förbannade, varför spelar ni då?” Mackan och jag tittar på varandra, sedan på tjejen, sedan fortsätter vi spela. Det går inte att förklara flipper, man måste spela det. ”It´s a way of living.”

Jag har tidigare sagt att jag är en nörd och det står jag för. Men jag står också för att flipper är hårdrock. Rock'n Roll. Det verkar som att flippret aldrig tar slut - såvida inte kulfanskapet rinner förstås.

Ever since I was a young boy
I’ve played the silver ball.
From Soho down to Brighton
I must have played them all.

Vi ses.

Böljan den blå

Det kom ett mörkt litet moln inseglande över vårt jobb och en oro lägrade sig över oss. En person dyker då upp - en person vi inte träffat på länge - han säger fem ord och faran kan blåsas av. Ni behöver inte oroa er sa han. Fem vackra ord. Tack.

Som belöning for vi ut i Hammarö skärgård med Björns båt. Vädret är vackert, vinden blåser en smekande bris, sallad är inköpt på Lilla Saluhallen, kaffe och jordgubbar finns i picnickorgen. Perfekt. Vi lägger ut från en brygga vid Sommarro och H.M. sitter som ett barn i båten. Han ler och ser kollegorna le lika mycket. En vacker syn. Sen bär det iväg. Jag njuter i fulla drag och ser den vackra omgivningen glida förbi. De ståtliga kåkarna utmed Romstad - en vy som senare går över till grönska. Sommargrönska. Vi tar vägen genom Dingle kanal (tror jag den heter) och man får en känsla av Amazonas djungler. Inte för att jag varit där - men Björn har varit i Brasilien och han tycker att känslan faktiskt är likvärdig så... Plötsligt möter vi Vänern. En ståtlig sjö breder ut sig. Skönhetsfläcken i utsikten är väl Skoghallsverken - men man kan ju inte få allt. Längt borta vid horisonten ser vi, vad som det ser ut som i varje fall - två master. Men vi tror sedan att det är de nya vindkraftsverken som de bygger.

Vilken natur vi har - vilken omgivning.

Jag vill ha en båt.

Vi ses.

Det är tyst

Lugnet har sänkt sig över mitt jobb. Mitt skrivbord är städat och relativt snyggt (om nu ett skrivbord kan vara snyggt). Klassrummen är städade och kommer snart vara förberedda för höstens nya elever och med dessa... nya utmaningar. Det är snart dax för dem att kliva upp ett pinnhål på åldersstegen. Tvåorna blir treor, ettorna blir tvåor och niorna blir ettor. Detta viktiga och spännande steg. Särskilt Från grundskolan till gymnasiet. Förväntningar och tankar kommer att segla igenom deras hjärnor lite då och då under sommaren kan jag tänka.

Det är tyst. Fast inte helt och hållet. Ett lågmält samtal från några kollegor hörs och från ett angränsande rum kan man höra en kollega som pratar i telefon. Det är bara eleverna som har försvunnit ut på sommarlov. Men på onsdag är det dags för en annan. Klockan tolv på onsdag går H.M.Hellberg ut på byggården och inmundigar en grillunch och sen... Sen är det hopp och lek.

Ja. om man bortser från att man på måndag ska sätta sig och intervjua ett gäng arbetssökande angående tjänsten den ärade CFT lämnade. Men det är ju bara kul. Vad som inte är kul är att ett gammalt sår har rivits upp i vårt arbetslag. Gamla kollegor kommer och stökar upp det konfliktdamm som lagt sig och - som vi trott - länge varit uppstädat av skolledningen och slängts. Eller i varje fall åtgärdats på bästa sätt - både för arbetslaget och personen som det gäller. Men icke... Verkar det som i varje fall. To be continued.

Men jag är glad ändå!!!

Och för att visa hur glad jag är så bjuder jag på ett underbart klipp från YouTube. Detta är helt klart bättre än Exterminatorklippet. Eller vad säger du?



Vi ses.

Minus en timme och 20 minuter

Jag var faktiskt lite spänd i morse. Det är jag i och för sig alltid när det är något formellt på gång. Men den här gången kändes det verkligen i magen. Både påfågel- och citronfjärilarna var på gång. Idag skulle mina studenter få uppleva den den bästa dagen i deras liv... Och den lyckligaste... Och jag tänkte inte vara den som skulle förstöra den genom en halvtaskig start. Birgitta hade fixat Pommac i magnumbuteljer, jordgubbar och kakor. Och efter en snabb bedömning av vädret bestämde vi oss för att köra frukosten inomhus Vid halv nio började de komma och vilken glädje de utstrålade. Ren och pur glädje.

Studentlunchen på Nobekgymnasiet går till historien som en av det mest gråtmilda. En elev äntrar scenen och sjunger Lionel Richies Hello. Återigen ser jag lyckan hos studenterna - inte bara mina - alla studenter. Jag reser mig upp för att ta några minnesvärda foton och en av mina elever ser kameran och sänder iväg ett bländande leende. Då bryter det ut - tårarna kommer.

Hello!
Is it me you're looking for?
I can see it in your eyes
I can see it in your smile

I en värld av känslointryck så är nog den här dagen som är mest tudelad. Glädje och sorg. Lyckan vinner dock lätt över sorgen. Den sorg och saknad över att till hösten så kommer inte studenterna tillbaka får stå tillbaka mot att de nu tar ett nytt spännande steg på sin levnads väg. Glädje och lycka - och lite pirr. Jag fixade det! känner jag att flera tänker. Fy fan vad vackert.

Nu sitter jag här. Med min blogg. Solen har tittat fram igen. Jag har faktiskt öppnat en öl. Jag ler och är glad. Glad för mina studenter. Lite glad för mig själv också. (Nåja - VÄLDIGT glad för mig själv - på flera plan.) Oh Happy Days!

Vi ses.

25 timmar kvar

Det pysslas lite i hemmet denna kväll. Bord skall torkas. Golv skall dammsugas. Skjortan skall strykas. Ansiktet skall rakas. BildCD:s skall brännas. De finaste (nåja) glasen skall ställas fram. Klockan halv nio kommer mina studenter hem till mig för en liten Champisfrukost (alkoholfritt alternativ för Champagnefrukost). Lite Champis och jordgubbar är dem väl förunnat. Sedan kommer allt gå av bara farten. Och klockan två kommer jag att stå utanför Nobelgymnasiet och lipa.

Årets gladaste och lyckligaste dag är bara en dag bort.

Vi ses.

Afrikansk dans

För en vecka sedan frågade Linda mig om jag hade lust att följa med på Afrikansk dans i Mariebergsskogen. "Det är jättekul och bra träning." "Ja. Varför inte." sa jag. En vecka senare - d.v.s. igår - så var det dags. Vi går till Mariebergsskogen lite tidigare för att kolla in trumträningen som är i full gång. Härliga rytmer fyller skogen - men jag börjar faktiskt bli nervös. Dansa!!! Jag???

Jag kommer ihåg den gången då vårt fotbollslag i Falköping testade på aerobics. Då såg jag min bror och skrattade så att jag grät. Nu är jag lite ädre och insett att taktkänsla och koordination ligger i blodet. Eller hur var det nu?

Vi samlas i en ring. Vi är drygt trettio personer och en glad kvinna träder in i ringen och berättar kort vad vi skall göra. Vi börjar med att röra på våra lemmar i en uppvärmningsrond. Allt i takt till trummorna som ljuder riktigt häftigt. Efter ett tag så säger ledaren att det är dags att göra några enkla övningar. Enkla!!! I takt med musiken skall vi köra någon form av dans som har cirka fem-sex olika moment i en åttondelstakt. Det går försvinnande fort. Jag hinner inte med. Jag är tvungen att hoppa över en, kanske två moment för att komma ikapp. Jag vilar i att en grabb mittemot mig måste vara stelare och mer okoordinerad än mig. Han MÅSTE vara det.

Hela tiden ser jag den leende och glada kvinnan i mitten av ringen. Jag inser att jag själv är glad och skrattar med i vår dans. Hur kul som helst. Jag märker att det inte finns en bekymrad min någonstans. Underbart! Linda dansar strax till vänster om mig och jag ser att hon rör sig fjäderlätt. Graciös.

Efter 45 minuter är det slut och jag är genomsur. Svetten droppar från mina ögonbryn och jag känner att jag verkligen fått en ordentlig genomkörare. Ett dopp i Mariebergsviken är en efterlängtad belöning.

Tips alltså. Kl. 19.30 på tisdagar i Mariebergsskogen.

Vi ses då.

Värmen

Kommer ni ihåg den där filmen av Spike Lee? Vad hette den? Do the right thing. En film som handlade om en svart kille som arbetade som pizzabud för en italienare. Filmen skildrar den varmaste dagen i stadsdelen Brooklyn och det är så förbannat varmt att spänningen hos människorna som bor där bara stiger och stiger. En spänning och stämning som till slut exploderar i ett upplopp.

Det är nästan så att vi är där snart. I varje fall har jag så smått studerat människor (inklusive mig) och hur man reagerar i olika situationer. Jag var bl.a. nere hos cykelhandlaren idag och lämnade in hojen på 500-mila-service. Och det blev en väntan. En lååång väntan. Tyckte jag i varje fall. Föreståndaren tog hand om ett par som skulle köpa cykel och jag kom på mig själv med att störa mig på deras otroligt dumma frågor. Det är en cykel - hur svårt kan det vara. Som sagt... Tyckte jag i varje fall. Men med en snabb eftertanke insåg jag att jag var "lite" orättvis och insåg att det faktiskt var en rätt dyr cykel. Man vill ju inte köpa grisen i säcken och det är faktiskt viktigt att veta om barnstolen kan monteras på cykeln i åtanke. "Men va fan - man köper väl inte barnstolen först." tänkte jag. "Den kanske sitter på den gamla cykeln." sa mitt samvete. Jag bad tyst om ursäkt för mina arga tankar.

Sedan kom det ett äldre par. Det kändes som att mannen tittade fientligt på mig. Jag rörde på lite grann för att bevaka min plats i kön. Paret gick in i affären och det verkade som att hans rygg så åt mig att om föreståndaren kommer in i butiken så är vi först. Svetten rann utmed min rygg och jag funderade över hur jag skulle lägga upp min strategi. Då blir föreståndaren klar och kommer fram till mig. Jag förklarar vad jag behöver hjälp med och allt går jättesmidigt. Jag ber återigen om ursäkt för mina arga och varma tankar och vandrar visslande därifrån.

Slutet gott. Vilket härligt väder vi har.

Vi ses.

Årets badkruka 2006

Årets badkruka 2006 har dragit sig ur årets tävling. Mestadels på grund av att han redan har badat tre gånger detta år och hälsar via sin agent att han inte längre känner sig motiverad att sikta på Årets badkruka 2007. "Det tar allt för lång tid att få in badkrukefokuset igen." säger han och tillägger "Det är härligt att bada och jag kommer nog aldrig mer ställa upp i Årets badkruka." De få fans som följer tävlingen bryr sig inte ett dugg och därför så har de inte ens funderat på om han ställer upp i Årets vintervaksbadkruka.

Vi ses - troligen i vattnet.

Nobelfestivalen 2007

Att man aldrig lär sig!!! I morse - strax innan jag skulle iväg till jobbet - kände jag det. Ett gurgel i magen och ett akut illamående. Jag satte mig tungt ner på toastolen och väntade ut det. Jag visste precis vad det var. Nervositet beroende på en scenskräck som tydligen inte vet några gränser och inte har några skrupler alls.

Varför utsätter jag mig för detta? Finner jag en viss glädje i att tortera mig på detta sätt? Är jag lagd åt det sadomasochistiska hållet? Jag går igenom låten i mitt huvud. F-C-D-G-F-C-D-G-F-C-D-G-A-G-D-A-A-G-D-A-A-G-D-A-A-G-D-A-A-G-D-A... etc... Jag kan ju det här - jag lugnar mig - tar hissen ner till hojen (för säkerhets skull - hissen kan ju stanna och då slipper jag lira). Väl på skolan hoppar jag snabbt ner i jobbhögen och överöser mig med det. Då slipper jag tänka på det som komma skall.

Ok, showtime!!! Jag går upp på scenen. Sätter mig på en förstärkare - då slipper jag det nervösa-knät-syndromet. Jag är blind för allt. Ler matt till Daniel som säger något åt mig - vad vet jag inte. Bandet börjar lira. Jag har inte basentré förrän refrängen. Och jag missar det nästan. F...C...D...Miss...F... Sen går det bättre. Sen är låten plötsligt slut och jag har till och med rest mig upp. Nu är jag glad igen.

Vi ses.

Sveriges Nationaldag

Ja egentligen började ju firandet av denna dag redan igår. Vår norska kollega hade bakat äppelkaka - snyggt pyntad med svenska flaggor - och bjöd både lärare och personal på detta strax innan lektionerna avslutats för dagen. Vår norska kollega initierade ett nationalsångsjungande och hon fick med sig ett litet gäng som stämde upp i sång. Det enda vi svenskar verkligen klarade av var slutklämmen "Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.". Det fick mig att fundera lite på vår lite halvmesiga inställning till nationaldagsfirandet. Kan det bero på att vi - Sverige - faktiskt är lite smått historielösa?

Nationaldagen kom och en annan satte sig på hojen och cyklade ner till Yttre Hamn i Karlstad och satte mig i en båt och drack kaffe med två vänner. Solen gassade och vi pratade om både ditt och datt. Men inte Nationaldagen. Varför firar vi Nationaldagen egentligen och varför den 6 juni. Jo, för att vår landsfader Gustaf Vasa valdes till konung denna dag år 1523, vilket definitivt avslutade unionen med Danmark. Samt att ett gäng regeringsreformer utfärdades då (1809 och 1974).

Det var inte förrän vi cyklade in till stan och fick se alla människor - stora som små - som samlats i Museiparken för att lyssna på skönsång och se på uppträde som det gick upp för oss att detta kan i framtiden bli en riktig höjdardag och folkfest.

Men det är samtidigt rätt roligt och intressant att se en norska fixa fram ett nationaldagsfirande på jobbet - ett svenskt sådant.

Vi ses.

Studentbalen 2007

Jag är lite smått stressad - fasen vad jag är sen. Jag hade varit hos en kollega och tagit ett glas vin i solskenet innan det var dags att gå och det drog ut på tiden. Jag gillar inte att vara sen. Jag ska möta upp en av våra elever och en lärarkollega och jag är sen. Jag kommer runt hörnet på Sandgrund och möts av en vacker bild. Välklädda pojkar - som snart kommer att bli män. De står där i sina kostymer och de vet att de är snygga. Jag borde veta - jag har min kostym på mig och jag tycker till och med att jag är snygg. Men vackrast av allt. Alla flickor i sina balklänningar. Deras färger på klänningarna, deras håruppsättningar, deras accessoarer och deras leenden. Dessa leenden kan få vilken studentgrabb som helst på fall. Och jag tror de vet om det...

Det var också riktigt roligt att se att de blivande studenterna skötte sig riktigt bra. Inte jättefulla - utan mer av den lilla luriga sorten. Glada... Lyckliga...

Det är inte utan att man sladdar tillbaka på sin egen student. När vi stod där på Odenhallens trappa och gapade "Vi är E3, Vi är E3, E3B" för full hals. Då vi anslöt till studentkortegen (jo, Falköping hade en sån också) med vår klassis väl inslagen i wellpapp och med några kvistar nedstoppade vid halsen. Han skulle föreställa en palm nämligen. Nu undrar jag i förbigående om någon hjälpte honom ut ur kreationen när vi väl var nere på torget?

Men studentfesten då? Jag och Fazze hade bestämt oss för att hyra smoking, så vi drog iväg till Skövde och väl där så insåg vi att alla smokingar var uthyrda. Det damen kunde erbjuda var brallor som var gjorda till pygméer. Så är det när man vill ha något dagen innan. Fazze och jag tittade på varandra och skrattade. "Som vanligt då." kunde man höra i det skrattet.

Själva festen minns jag faktiskt inte så mycket av. Inte för att jag var packad som en sill utan mer för att man hade kul, men inget minnesvärt. Det jag verkligen minns var efterfesten. Då en kille kör hem mig och Fazze för att jag ska hämta lite gin (tror jag - lemongin). Morsan står i hallen och tror inte att det är sant. Men hon kollar på mig och bedömer att jag inte är för påverkad. Bara lurig. På efterfesten var det knökat. Alla var där - till och med idrottsläraren och studierektorn. Hur kul som helst. Jag tror faktiskt jag aldrig dansat så mycket sedan dess.

Nå! Gårdagen då? Så många vackra människor på samma ställe. Tyvärr så var det bara en elev från vårt program som var intresserad av att gå på balen. Men det räckte. Att se hennes glädje räckte till. När sedan klockan började gå mot halv elva var det dags för vals. H.M. bjuder upp sin (stackars) elev och vi beger oss in i dansens virvlar. Det var lite stapplande i början, då hon envisades med att föra. Men sen gick det som en... dans. När klockan var runt halv tolv var det dags för H.M. att tappa sin glassko och bege sig hemåt. Alltid lika glad...

Betraktelse: Var var Nobels rektorer? Har inte vi den demografiska profilen att tänka på?

Vi ses.

Funnet och plankat

"Oh, you can overcome shyness. Just think of the spider in Charlotte's Web, who had to overcome Tourettes."

- klicka här -

Roadtrip!!!

Tänk er tre förvirrade män som reser ut på en dagstur uppåt landet. Mot det inre Värmland - där tallarna lugnt vajar och vattnet glittrar förtrollande. Ha i åtanke att den som kör bilen ALDRIG har ägt en bil, men som är en av Sveriges bästa passagerare. En sån där som bara pratar med chaffisen och mestadels tittar på naturen och aldrig - ALDRIG! - registrerar hur man tar sig till platsen vi ska. Lägg där till två medpassagerare som inte har körkort och som också är väldigt duktiga på att prata om ditt och datt och som dessutom inte har en susning om hur man läser en karta (som det snart kom att visa sig). Definitivt inte en ultratydlig vägbeskrivning som man plockat ut från Eniro i varje fall.

Dessa tre skulle iväg på dagstur... En lärare, en elevstödjare och en elev.

Vi skulle åka iväg till Ransäter och besöka Geijerskolan. En av våra blivande studenter är smått intresserad av att gå på den Nordiska Rockskolan som finns där. Och med tanke på att han är en otroligt begåvad gitarrist så måste man ju göra ett besök - särskilt när det är så nära. Eller? Jo, tjenare!!! En resa som borde vara cirka 9 mil fram och tillbaka (frame and tobaco) blev istället en resa på 16 mil. Glada i hågen drar vi iväg. Solen skiner, vi trivs, vi snackar, skrattar och StoneSour strömmar ur högtalarna. Det kan inte bli bättre än så här. En roadtrip. Men vid Fagerås börjar H.M. smått misstänka att vi kört fel. Väg 62 lyser med sin frånvaro och inte en enda skylt med en avisering om Deje eller Forshaga. Det enda skyltar vi ser handlar om Sunne, Mora och Kongsvinger. Jag stannar vid en P-plats och kollar kartan. Och där har vi det. Vi skulle svängt av typ 300 meter efter vi kört av E18. Inte efter 4 mil. Dock måste man se det positiva i det mesta. Nu har man sett ytterligare en del av det vackra Värmland. Och denna gång vet man till och med hur man ska ta sig fram.

Jag skickar med en karta där ni kan se hur offside vi var.


Vi ses.

Småskurar och eftersvettningar

Puh!!! Ännu en arbetsvecka har - ja, i princip - sprungit iväg. En bra vecka, en vecka med mycket skratt och leenden. Som jag har berättat så var vi uppe i centrala Värmland och besökte en bondgård och det tror jag faktiskt blir vårterminens höjdare. Sälen i all ära, men bondgården vinner... Helheten framför delarna.

Idag har vi haft innebandymatch mot eleverna. H.M. fick göra ett sent inhopp som målvakt. Jag hade tänkt att strunta i det och bara kolla på. Jag är ju skör som en vandrande pinne och förra årets innebandymatch förstörde halva golfsäsongen. (Stukad tumme.) Och vi ska inte tala om mitt halvt fungerande vänsterknä. Men på grund av ryggskada hos en ordinarie så fick man snällt dra på sig träningskläderna. Lärarna vann med 6-3. Hehe... Grämer mig dock lite över att jag släppte in tre mål. Men, men... Eleverna var inte för bittra över förlusten, utan var otroligt goda förlorare. Samtidigt som de hade otroligt kul åt mina lumpabrillor som brukar åka på vid dessa tillfällen.

Efter innebandymatchen gick faktiskt en annan och förärade Nautilus med ett besök. Ibland kan man överraska sig själv. Det roligaste var nog att man inte blev så förbenat trött som man brukar bli. Kanske är det så att man börjar bygga upp en kondition. På tal om kondition så är jag anmäld till Karlstad Stadslopp. Huga. En kollega tog chansen i ett obevakat ögonblick och övertalade mig att skriva på anmälningstalongen. Det var nog löftet om fest efteråt som fick mig att skriva på. Men kommer jag att springa? Med mitt kassa vänsterknä... Ja, känner jag mig själv rätt så kommer jag att jogga på. Där styrka och förstånd inte finns, där tar viljan vid. Kommer antagligen att halta hela helgen, men jag ger mig fan på att jag ska fixa det. Det är ju bara en mil.

Betraktelse: Jag har frågat mig det tidigare och jag frågar mig det igen. Varför vill man att allt ska gå fort egentligen? Tiden alltså. För varje dag, timme, minut så närmar jag mig 40. Stanna tiden!!!

Vi ses.