...vrider sig i plågor. Hårdrockaren som lever i mig bankar på hjärtat och skriker "Nooooo!". Men det skiter jag i... Mina Chris Cornellare och Ozzy Ozbournare som lever i mitt hjärta får stå tillbaka. Jag skakar rumpan till Uno och Irmas "Godmorgon" ändå. Det sägs ju att när djävulen blir gammal så blir han religiös. Och när H.M. börjar närma sig de 40 (brrrr) så börjar han digga schlager och populärmusik. Och fasen vad bra det är.
Alltså... Orsaker till extas:
- Irma och Uno - "Godmorgon"
- Finlands schlagerbidrag - vad det nu hette.
- Patrik Isaksson - "Hos dig är jag stark"
- Det mesta med Helen Sjöholm och speciellt "Du måste finnas". Jag vet inte om det är en skaka-rumpan-låt, men ändå.
Vi ses.
Fotnot: Vissa influenser från en annan person finns helt klart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Vi gör nog inte det...
en fd vän
Lugn Matte ( för det var väl du som lade in kommentaren), bara lugn. I detta nu har jag tagit till mig en dos Slipknot och Mudvayne för att stabilisera musikintaget. Börjar bli mig själv. Snart är det dags´att skaka rumpan till Pearl Jams "Animal". Rock´n Roll!!!
Jag tror nog att vår vänskap står över de flesta snedsprång så det är ingen fara men man måste ju bara undra. Patrik Isaksson? Jag blir rädd! Det är ju fan värre än när Elof utnämnde Eva Dalgren till årtusendets artist.
Rino - min gode vän.
Jag förstår din oro. Även jag blev lite rädd när det hände. Men istället för att göra motstånd så följde jag med så att säga.
Och det gick bra.
Utnämnde Elof ED till årtusendets artist. Jag vet att du skällde på mig när jag hade med henne på 90-talets tio-i-topp. Men årtusendets artist??? Huga.
Ha det gott Broder.
Håller med Rino; jag var helt med och tyckte det var en kul blänkare i bloggen fram till det att "Patrik Isaksson" nämndes.
Då blev jag bekymrad.
Samtidigt är jag impad av dig, Hebbe, att du trots din d-j-u-p-a oro som är väldigt berättigad att känna närhelst Isakssons musik kommer på tal, att du trots det låter dig svepas med. That takes guts, dude!
Jag känner mig kränkt att du för såna förutfattade meningar om mig. Att jag inte skulle våga uttrycka mina egna åsikter utan istället vara anonym till mina vänner är ett knivhugg i ryggen...
Som du nu vet Hebbe, det var inte jag som skrev den anonyma kommentaren. Du är fortfarande min vän, även om kniven fortfarande sticker lite i ryggen...
Matte...
Jag ber tusen gånger om ursäkt. Det vet du. Jag var troligtvis förvirrad och ur balans. Kniven - som sitter i din rygg - vill jag lugnt och skonsamt dra ur.
Skicka en kommentar