Men varför...

...är det närmare till "Var-är-jag?"-stället den andra gången man hojjar en vända? Faktum är att det är rätt kul att inse att det inte var så vidare värst långt till stället där man blev lite orolig och undrade vart man var på väg. Vad snabbt man kan bli orolig egentligen. I varje fall jag. Det får jag sluta med... Eller i varje fall vara uppmärksam på.

En underbar eftermiddag att cykla på. Efter sju kilometer kom regnet, men det slutade ganska snart. Under tiden var det bara att bita ihop och försöka åka slalom mellan regndropparna - lite duggregn ska man väl tåla. Vid det tillfället kom jag att tänka på cyklisterna i Tour de France. Även om de är dopade (ja, jag generaliserar) så att det sprutar ur öronen, så kan det ju regna på dem likt förbannat - i cirka 30 mil. Otroligt starkt gjort. Och här brukar man gnälla öevr en liten stunds regn.

Efter regnet kom solen åter. Och något som är underbart är när man trampar upp en relativt bra fart, höra ljudet däcken mot den regnvåta asfalten. Man kollar lite till vänster och ser kossorna idissla och nyfiket kolla in en idiot på två hjul. Lite längre bort ser jag en ensam kossa - jag hinner med att tycka synd om henne och sedan...

Börjar jag tycka synd om mig själv. Har ni cyklat på regnvåt grusväg och uppförsbacke?

Vi ses.