Att välja väg

Det bästa med vägar är att de leder någon vart. Annars skulle inte jag varit hemma vid det här laget. Vid sjutiden tänkte jag att det kanske var dags att rasta cykeln lite. En enkel resa på banvallen har aldrig varit fel. Lite The Cure i öronen och lite vind i håret.

När jag har hojjat en mil ungefär så får jag den ypperliga idén att pröva en ny väg. Att välja något annat för en gångs skull - en annan väg. Sagt och gjort - när jag passerar Ulvsbyn så svänger jag vänster in på en asfalterad väg. Landskapet susar förbi, det är en behaglig tur och eftersom det sluttar lite nerför så får jag upp en ganska bra fart. Men vägen svänger sakta men säkert norrut... Solen som jag från början haft i ansiktet börjar sakta men säkert skölja över min vänstra axel. Det här är åt fel håll. Ska jag vända eller trampa på. Jag stannar cykeln tar av mig lurarna och lyssnar.

Tystnad. Det är absolut tyst. En öronbedövande fast ljuvlig tystnad. Jag ser några får beta lugnt och stilla på en åker. Jag hör en fågel. Men i övrigt... Tystnad.

Jag fortsätter. Vad har jag att förlora. Lite tid, lite kraft och kanske några kilon. Vem vet. Efter ett tag hör jag något som låter som en bil - svagt - långt bort. Vägen har börjat vända mot sydväst och jag får solen i ansiktet. Då kommer nästa bakslag. Grusväg. Och en grusväg brukar betyda... Slut på väg. Eller? Skit samma - på med lurarna (Pearl Jam den här gången) och trampa på. Lite orolig blir jag faktiskt när grusvägen blir till en skogsväg. Men till slut kommer jag ut till civilisationen. Jag ser en busskylt för Värmlandstrafik och nu vet jag att jag inte har lämnat länet i varje fall. Jag hojjar söderut och inser snart att jag är på vägen mot Skived. Jag susar förbi Almar och Butiken på Gården och känner att jag snart är hemma.

Vilken härlig resa det blev. Vilken härlig natur.

Vi ses - fast imorgon tror jag att det blir cykeln på Nautilus - den står still och jag vet var jag är.