Jag fick en otroligt vacker bok i julklapp. Vacker, men samtidigt hemsk. Miljön för handlingen i Grå själar av Philippe Claudel är en liten fransk stad endast några kilometer från fronten under det första världskriget. Ett litet samhälle där det dagliga livet pågår nästan som vanligt, trots kanonmullret och de sårade soldaterna som fyller sjukhuset. En tioårig flicka hittas död och det visar sig att hon blivit mördad och vi får följa polismästarens berättelse kring mordet.
Grå själar är lågmäld. Stilla. Vacker. Gripande. Romanen flyter så sakteliga fram som en liten å. Sakta, sakta, långsamt, långsamt rinner den fram. Grå själar är en mjuk roman om brott, skuld och moral. Och då jag säger mjuk menar jag att författaren aldrig hastar handlingen framåt, utan han stannar istället upp och ser sig om. Och det han ser berättar han för läsaren. På ett otroligt vackert sätt. Romanen får fyra lågmälda och stillsamma tummar som sådär fint är vända uppåt.
Ibland såg jag prästen framför mig [...]. Händerna fulla med okända blommor, en hatt i kolonialstil och en ljus prästrock vars nedre fåll pryddes av en girland av torkad lera. Han var upptagen med att titta på hur det varma regnet föll över de glänsande skogarna. Jag såg honom le. Alltid le. Jag vet inte varför.
Vi ses.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar