Det är lite speciellt det här med hösten. Man har svårt för att greppa den sanning som finns i det att vi går mot mörkare tider. Som igår till exempel... Jag och Bäckis fick en möjlighet att sticka iväg till Bryngfjorden en liten sväng och slå ett par slag. Vi parkerade vid det sjätte hålet och klev ut ur bilen och välkomnades av ett lugn. En liten bris fläktade och den nedåtgående solen gav oss det ljus vi behövde. Det var lite kallt - men inte sådär så man frös - och det var klart och friskt. Helt perfekt. Tyst och lugnt. Dessutom kan jag tillägga att de flesta slagen gick bra. Det är då man känner att hösten är rätt schysst ändå.
Dessutom så finns den en viss doft i luften. Det luktar otroligt gott. Jag gick ut på en liten promenad för en stund sedan och då kände jag ett visst sug efter... Ja, det måste vara äpple och äppelmos. Vackert! Och gott!
Vi ses.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Men HUR poetisk får man egentligen vara?
Själv är jag väldigt kluven till hösten. Jag gillar färgerna, dofterna och allt det där men samtidigt så mår jag helt enkelt inte bra när det blir mörkare och mörkare.
Skicka en kommentar