Norrland 2007

Lillstugan - mitt lilla krypin under besöket hos min härliga släkt uppe i det ljuvliga och myggfria Pitsund. Fotot är förresten taget under ett av de få tillfällen då det var fint väder - tydligen så kom jag till Piteå med regnet och när jag for hem till Karlstad igen så var det strålande solsken.

Gammeln - stugan i Pitsund. Denna stuga har varit med sedan... Ja, sedan urminnes tider. Känns som det vore igår vi stod på altanen och morgonpissade ut i det fria, höga gräset. Något kusinerna senare inte fick göra för våra morsor och farsor. Hmmm, kan det bero på att vi blev äldre och inte... Typ... fyra år.

Det har även morbror Lars båtmotor varit. Ett flertal gäddor har lurats med hjälp av denna motor, samt ett gäng wobblers förstås. Det kanske roligaste minnet är nog då bröderna Hellberg (var brorsan med i båten förresten?) och kusinen ropade runda ord ute på älven. Lite visste vi om att det hördes... Ja, väldigt bra.

De två kusinerna - några (hrmm) år äldre.

Det var bröllopsdax och en bild på det ljuva bröllopsparet kan man ju inte vara utan. Otroligt romantiskt foto om ni frågar mig.















Inget bröllop utan hångel. Och brudparet verkade helnöjda...


Senare på kvällen var vi... Ja, vi var glada...

Slutligen en bild på Pite älvens utlopp. Taget 17 meter upp i luften - alltså taget från bron som går över älven. Förr så fick Pitsundsborna åka färja över för att ta sig till Pite havsbad. På en sån där charmig gul färja ni vet. Det är andra tider nu.

Till exempel exploateras det som fasen i Pitsund. Vilken jädra ful kåk! De hade till och med slängt upp sådana där otroligt fula trädgårdsstatyer i form av två skära flamingos. Helgerån!

Vi ses.

Carolina Klüft 2007

Min kärlek och tro till människan...

...minskade lite idag.

I kölvattnet till Klüfts framgångar under VM tänkte jag försöka bättra på mina möjligheter till idrottsliga prestationer genom att ta cykeln och hojja ut till Max på Hammarö. Väl fokuserad och ombytt i kläder som jag verkligen kan svettas i går jag ner till min goa, nypumpade cykel. Jag låser upp och tittar ner. Då ser jag att sadeln är snodd - inklusive sadelstång. Jag blir helt perplex och handlingsförlamad. Jag tittar mig omkring - jag tittar på cykeln - för att liksom försäkra mig om att jag inte sett fel. Sadeljäveln är borta.

Det är söndag och inte en enda butik är öppen. Ingen som kan fixa en ny sadel. För hur gör jag. Ska jag välja att bli ett offer och bli ledsen och förbannad. Eller ska jag dra till en affär och köpa en ny sadel och gilla läget. Men va fan - jag kan inte gilla läget. Jag KAN inte acceptera att respekten för andras prylar är noll och intet hos vissa människor.

Jag är hyperberoende av min cykel. Jag använder den jämt - ser du mig på stan så är cykeln någonstans i närheten. Det finns undantag, men de är få.

Va fan är det för jävla människor som har snott min sadel. Mina möjligheter till att ge mig ut på äventyr är begränsat till nästan noll och intet. Jävla skit! Ser jag en stång med lite Pellvikstejp på då jävlar...

En otroligt sur och besviken Magnus säger vi ses.

En söndag

Igår tackade jag nej till allt vad krogen heter. Och Gud vad skönt det är i detta nu. Ingen tungrodd hjärna som man måste dras med... Jag har precis käkat frukost - tagit en snus och står i begrepp att brygga lite kaffe. Sätta mig skönt i soffan och kolla eftersändningarna från friidrotts-VM i Osaka och då speciellt Carolina Klüft. Det snackas om Europarekord-serie. Spännande. Nu kommer jag inte sätta på text-tv och förstöra det roliga.

Vi ses.

Ja!!! Då var den första skoldagen över

Det är alltid lite nervöst när man ska träffa de nya eleverna. Eller nervöst och nervöst... Man är lite spänd - både av förväntan och av... ja, det får bli nervositet. Kommer eleverna att känna sig trygga och lugna? Hur reagerar de på mitt skitsnack (nåja) och torra humor? Men det är väl inte utan att man kan säga att man blivit lite rutinerad och luttrad. Jag har ju trots allt spökat runt i korridorerna i fem och ett halvt år - man har väl lärt sig något. (host, host)

Men det var riktigt skönt att se dem le. Skratta lite. Säga några ord. Se dem trivas. Och till och med på den första dagen som är den i särklass tråkigaste. Det är papper som man ska gå igenom, sedan är det lite papper, som sedan avslutas med lite... papper. Och där står vi. Käcka (nja) och glada och försöker peppa upp det tråkiga med att säga att från och med nu kan det bara bli roligare. "Kan du lova det, Magnus?" frågar då min snabbtänkta kollega. Det är då man snällt får bekänna för eleverna att jag inte kan det. Varvid eleverna brister ut i ett härligt och ärligt garv.

Vi ses.

...och iPoden spelar på

Senast jag lade in en tio-i-topp-lista på vad som snurrade mest i min iPod var i början av mars. Man har ju känt sig lite ängslig över resultatet då Pearl Jam har lyst med sin frånvaro på denna. Men!!! Oh, happy days och finally! Nu har de gjort sin entré. Annars är det dock inte så mycket förändringar. TOOL sitter fortfarande tryggt på första resp. andra platsen. Men PJs Dead Man kommer snabbt.

1. TOOL - 10.000 Days - 201 spelningar (1-153)
2. TOOL - Pushit - 198 (2-152)
3. Hootie and the Blowfish - I Go Blind - 181 (oplac.)
4. Depeche Mode - Blasphemous Rumours - 177 (5-135)
5. Pearl Jam - Dead Man - 175 (oplac.)
6. The Cure - Disintegration - 174 (3-138)
7. Foo Fighters - My Hero - 167 (6- 135)
8. Elton John - Someone saved my life tonight - 166 (oplac.)
9. Temple of the Dog - Hunger Strike - 157 (oplac.)
10. Anna Ternheim - Tribute to Linn - 155 (7-133)

Det är även kul att se att Hootie and the Blowfish och gamle goe Elton har tagit sig in på listan. Men det absolut roligaste - näst efter PJ - är dock Temple of the Dog och deras underbara Hunger Strike. En låt av och med Chris Cornell och gästartisterna är - ja, ni gissade rätt - Pearl Jam.

Vi ses.

Sommaren 2007

En liten hyllning till Lisbeth Salander

För en tid sedan kämpade jag mig igenom Stieg Larssons andra bok om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander - Flickan som lekte med elden. Boken handlar om trafficking och prostitution och om hur tidskriften Millenium planerar att publicera en bok om nämnda handlingar och i denna då rätteligen hänga ut flera personer som varit delaktiga i dessa brottsliga, vidriga och avskyvärda gärningar.

Flickan som lekte med elden är som sådan en ögonbrynshöjare. Stieg Larsson har haft en möjlighet att driva jakten mot sexförbrytarna en snäpp högre. Men istället stannar han vid huvudpersonernas problem och hur de försöker lösa olika gåtor - eller mysterier. Mycket energi och kraft lägger Stieg Larsson ner på att beskriva sökandet efter Lisbeth Salander. Ett sökande (eller jakt om man så vill) som engagerar de flesta - polisen, Mikael Blomkvist och brottslingarna. Men det är Lisbeth Salander man längtar efter. Det är Lisbeth som man vill träffa och få ta del av hennes göranden. Hur tänker hon? Hur kommer hon handla? Man (jag) struntade högaktningsfullt i hur de andra lade upp sökandet. Detta doppar Larsson i en 600-sidig seg sörja som inte blir bra förrän de sista 100 sidorna då alla trådar knyts ihop. Och till och med där har han knutit ihop dem så snabbt så att man knappt fattade vad som hände. Fick han slut på papper månne? De enda två skäl till att jag tog mig igenom boken var:

1. Jag ville faktiskt veta hur det gick - tro det eller ej.
2. LISBETH SALANDER

Redan i den första boken - Män som hatar kvinnor - så tyckte jag att tjejen var riktigt speciell. Hon var udda - fast på ett härligt och normalt sätt tyckte jag. Hon brydde sig inte - men ändå så fanns hon där när det gällde. Hon brydde sig - fast hon tyckte själv att det var underligt beteende. Hon besitter ett otroligt rättspatos - fast hon tolkar rätt och fel i enlighet med sig själv och hennes tankar. Hon är en paradox helt enkelt - eller? I den andra boken är hon jagad. Men tror ni hon blir panik och rädd? Nähedu - på ett underbart analytisk, effektivt och lugnt sätt tar hon sig an problemen. Bara hur hon tar sig an två tuffa HD-killar är världsklass. Jag skulle kunna nämna hur många händelser som helst, men det skulle väl förstöra läsupplevelsen helt och hållet (om det jag skrivit inte redan har gjort det - sorry i så fall). I Lisbeth har Larsson målat upp en otroligt intressant karaktär.
Två dansbandstummar går till boken Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson.
Fem hårdrockstummar går till protagonisten Lisbeth Salander.
Vi ses.

One day up...

...a bloody awful lot to go. Ja, då var det gjort. Första dagen på jobbet. Samling i aulan för information och sedan en jädra massa glada tillrop till kollegor som man inte sett på hela sommaren. Kaffe och macka, lite prat och tjat, mera kaffe och en snus. Riktigt kul - samtidigt som man vill vara hemma och vila upp sig. Om så bara för en liten stund till. Ett par dagar.

Nä. Så farligt har det inte varit. Det har till och med varit riktigt skönt. Att få ordning i vardagen är bra för både kropp och själ. Har jag hört...

I övrigt kan jag tala om att det är drygt fyra månader kvar till julafton.

Vi ses.

Snart var det jobbedax

Om en sisådär elva timmar så kommer man återigen befinna sig på jobbet efter åtta veckors frånvaro. Och jag känner faktiskt en viss känsla av tillförsikt... Av lugn. Jag vet inte... Men det ska faktiskt bli riktigt kul. (Och nej - jag har inte druckit.) Efter att CFT och ABD har valt att lämna oss så kände man lite oro. Men ska fylla dessa luckor. Men det verkar som vi hittat två riktigt kompetenta nytillskott. Det ska bli roligt att lära känna dem och börja jobba tillsammans med dem.

Så att det är i princip bara att gå och lägga sig och invänta morgondagen. Upp vid sju - käka frukost - duscha - klä på sig - ta en snus - susa iväg till jobbet och sätta på kaffebryggaren. Vardag igen... Snyft... Till syvende och sidst vill jag ju faktiskt vara ledig och ligga och dra mig...

Vi ses.

Men varför...

...är det närmare till "Var-är-jag?"-stället den andra gången man hojjar en vända? Faktum är att det är rätt kul att inse att det inte var så vidare värst långt till stället där man blev lite orolig och undrade vart man var på väg. Vad snabbt man kan bli orolig egentligen. I varje fall jag. Det får jag sluta med... Eller i varje fall vara uppmärksam på.

En underbar eftermiddag att cykla på. Efter sju kilometer kom regnet, men det slutade ganska snart. Under tiden var det bara att bita ihop och försöka åka slalom mellan regndropparna - lite duggregn ska man väl tåla. Vid det tillfället kom jag att tänka på cyklisterna i Tour de France. Även om de är dopade (ja, jag generaliserar) så att det sprutar ur öronen, så kan det ju regna på dem likt förbannat - i cirka 30 mil. Otroligt starkt gjort. Och här brukar man gnälla öevr en liten stunds regn.

Efter regnet kom solen åter. Och något som är underbart är när man trampar upp en relativt bra fart, höra ljudet däcken mot den regnvåta asfalten. Man kollar lite till vänster och ser kossorna idissla och nyfiket kolla in en idiot på två hjul. Lite längre bort ser jag en ensam kossa - jag hinner med att tycka synd om henne och sedan...

Börjar jag tycka synd om mig själv. Har ni cyklat på regnvåt grusväg och uppförsbacke?

Vi ses.

Tårarna

Med klorinen brännande i näsan, diskhandskarna på och en tvättsvamp i handen står jag och lipar på toaletten. In i mina öron strömmar Helen Sjöholm och "Du måste finnas". Det är då tårarna börjar strömma, håren på armarna är på väg att fly från mina kropp och jag känner mig knäsvag. Vilken vacker låt - vilken sorlig text. Den talar till mig och den senaste månadens känslor bryter ut...

Att välja väg

Det bästa med vägar är att de leder någon vart. Annars skulle inte jag varit hemma vid det här laget. Vid sjutiden tänkte jag att det kanske var dags att rasta cykeln lite. En enkel resa på banvallen har aldrig varit fel. Lite The Cure i öronen och lite vind i håret.

När jag har hojjat en mil ungefär så får jag den ypperliga idén att pröva en ny väg. Att välja något annat för en gångs skull - en annan väg. Sagt och gjort - när jag passerar Ulvsbyn så svänger jag vänster in på en asfalterad väg. Landskapet susar förbi, det är en behaglig tur och eftersom det sluttar lite nerför så får jag upp en ganska bra fart. Men vägen svänger sakta men säkert norrut... Solen som jag från början haft i ansiktet börjar sakta men säkert skölja över min vänstra axel. Det här är åt fel håll. Ska jag vända eller trampa på. Jag stannar cykeln tar av mig lurarna och lyssnar.

Tystnad. Det är absolut tyst. En öronbedövande fast ljuvlig tystnad. Jag ser några får beta lugnt och stilla på en åker. Jag hör en fågel. Men i övrigt... Tystnad.

Jag fortsätter. Vad har jag att förlora. Lite tid, lite kraft och kanske några kilon. Vem vet. Efter ett tag hör jag något som låter som en bil - svagt - långt bort. Vägen har börjat vända mot sydväst och jag får solen i ansiktet. Då kommer nästa bakslag. Grusväg. Och en grusväg brukar betyda... Slut på väg. Eller? Skit samma - på med lurarna (Pearl Jam den här gången) och trampa på. Lite orolig blir jag faktiskt när grusvägen blir till en skogsväg. Men till slut kommer jag ut till civilisationen. Jag ser en busskylt för Värmlandstrafik och nu vet jag att jag inte har lämnat länet i varje fall. Jag hojjar söderut och inser snart att jag är på vägen mot Skived. Jag susar förbi Almar och Butiken på Gården och känner att jag snart är hemma.

Vilken härlig resa det blev. Vilken härlig natur.

Vi ses - fast imorgon tror jag att det blir cykeln på Nautilus - den står still och jag vet var jag är.

Vad väljer jag?

När man gladeligen vandrar ner till sin cykel och ska åka iväg till affären för att handla. Lite kaffefilter så man kan få sin dagliga dos, stora sopsäckar till den fula, äckliga balkongmattan - för nu åker den ut, nagelborste till golfklubberengöringen och fullkornspasta (ja, det äter jag). Vad ser jag när jag låser upp cykeln??? Nån jävel har snott min bakskärm!

Vad väljer jag? Ska jag välja vrede? Nope. Vad för konstruktivt får jag ut av det? Jag får uppgivet skaka på huvudet istället och någotsånär glad gå och köpa en ny. Så att inte det stänker på min rygg när regnet kommer.

Vi ses.

Att välja glädje

Året var 2004 och jag blev medlurad på bio av en kompis. Det var en film jag inte hört talats om och jag var lite skeptisk. När jag ska gå på bio så ska det vara filmer som jag har gjort en noga kritisk betraktelse av... Man vill ju inte köpa grisen i säcken. Det hade man ju erfarenhet av när vi gick på filmfestivalen i Karlstad och köpt just en "grisen-i-säcken"-biljett och blev bjudna på Nio millimeter med (trumvirvel) Paolo Roberto i huvudrollen. Huga. Det var inte bra. Inte alls. Filmen var usel. Jag tror dock inte Paolo kunde göra något åt det. Inte ens Al Pacino skulle ha räddat den.

Denna film som vi nu skulle gå på var Så som i himmelen. Frågorna haglade. En svensk film? Av Kay Pollack? Kan det vara bra? Pollack har väl inte gjort något bra (öööh) sedan... Ja, 70-talet? Är inte han en mästare på att spegla det svenska svårmodet? Visar han inte genom sina filmer ett dystert samhälle? Är det inte en sån där film som känns svartvit fast den är i färg?

Ack vad jag bedrog mig. Ack vad glad jag var över att få se detta mästerverk. Så som i himmelen handlar om den världsberömda dirigenten Daniel som av sjukdom tvingas trappa ner. Han beslutar sig då för att flytta till sin barndoms Norrland och bosätta sig där. Det är ganska lugnt i byn, speciellt på vintern. Alla känner alla och nyheter sprids snabbt som vinden. Daniels liv och kärlek är musiken och han inbjuds till att lyssna och ge råd till den lokala kyrkokören. Han tar sig an denna kör med dess brokiga skara av olika individer.

Igår började jag läsa en bok av Kay Pollack - Att välja glädje. Linda tipsade om och lånade mig boken och hade det inte varit för hans underbart vackra film (och Lindas tips) så hade jag nog stannat vid att bara kolla framsidan. När jag läser en bok brukar jag i vanliga fall hoppa över förordet i boken. Jag anser att de oftast att de är lite tråkiga och överpretentiösa. Men med Att välja Glädje var det annorlunda. Pollack börjar förordet med att berätta något... En historia... En del av hans liv... Inte något om att forskningen genom åren har varit där och där och här och här. Han börjar med att berätta en historia... "För ungefär tjugo år sedan upptäckte jag att jag hade blivit uppfostrad och lärd att det berodde på andra människor, och olyckliga omständigheter, när jag inte mådde bra, när jag inte kände mig glad och lycklig. Det var de andras fel!"

Oooops! Där hade han mig. Jag var fast. Denna bok kommer jag att riva igenom snabbt tänkte jag. Med nyfikenhet, värme och glädje kommer jag att läsa sida upp och sida ner. Jag läser hungrigt vidare och möter då en uppmaning från Pollack: "Läs i boken. Läs sakta. Lev med innehållet." Läs sakta... Sakta... Hur ska jag kunna göra det? Det han skriver är ju så bra! När jag läser jag vidare så inser jag vad han menar. Man måste stanna upp, fundera, läsa vidare, fundera, diskutera med en vän, läsa om. Att välja glädje handlar om att växa och utvecklas. Att man i mötet med andra människor kan lära... Ja, utvecklas till en tryggare, modigare, spontanare, lyckligare och mer kraftfullare människa.

"Jag tror att människans naturliga tillstånd är glädje. Att leva i glädje är för mig definitionen på att leva ett meningsfullt liv."

Vi ses.

Mitt hårdrocksjag...

...vrider sig i plågor. Hårdrockaren som lever i mig bankar på hjärtat och skriker "Nooooo!". Men det skiter jag i... Mina Chris Cornellare och Ozzy Ozbournare som lever i mitt hjärta får stå tillbaka. Jag skakar rumpan till Uno och Irmas "Godmorgon" ändå. Det sägs ju att när djävulen blir gammal så blir han religiös. Och när H.M. börjar närma sig de 40 (brrrr) så börjar han digga schlager och populärmusik. Och fasen vad bra det är.

Alltså... Orsaker till extas:

- Irma och Uno - "Godmorgon"
- Finlands schlagerbidrag - vad det nu hette.
- Patrik Isaksson - "Hos dig är jag stark"
- Det mesta med Helen Sjöholm och speciellt "Du måste finnas". Jag vet inte om det är en skaka-rumpan-låt, men ändå.

Vi ses.

Fotnot: Vissa influenser från en annan person finns helt klart.

Till min gode vän Alex.

Som helt klart klarar av det svenska språket. Klart bättre än snubben i detta klipp.




Härligt!!!

Vi ses.

Hemma igen i gamla goa Karlstad

Det tog bara 13 timmar att med bil åka hem från Piteå till Karlstad. Inklusive fikaraster och lunch. Jämför det med tågresan som tog 20 timmar och 23 minuter. Vad fasen gör de på resan egentligen. Jag har för mig att de stannar till någon timm vid en station. Men vad sjutton... Det diffar ju 7 timmar. Otroligt slöseri med tid.

Jaja... Resan hem gick ypperligt. Min hedervärde kollega och vän från Nobelgymnasiet - Janne W - hämtade upp mig i Pitsund vid kvart över nio och sedan bar det iväg. Det är tur att det var nerför. (Hmmm, det kanske därför som tåget går så långsamt.) Det enda som var trist på resan var när jag tog över ratten och gasen (jag är en rätt usel chaffis) och hamnade i ett gytter av ambivalenta hastighetsskyltar. 70-50-70-50-70-90-110-90-70-50... etc. Inte riktigt så roligt. Men vad skönt det var när vi kom till Karlstad. In på Statoil och köpa frukost och sedan hem till lägenheten.

Hemma igen.

Vi ses.

En tågresa till Piteå

Tisdagen den 31 juli - kl. 19.15 - Hallsbergs station

En förväntansfull H.M. sågs på perrongen. Jag funderade lite över hur mitt nattboende skulle bli. Skulle jag få ett gäng halvpackade medresenärer eller skulle jag bli helt själv i min kupé. Jag hoppades naturligtvis på en natt i ensamhet - solitude. Medans jag väntade på att tåget skulle komma in på stationen så sände jag iväg ett halvförvirrat sms till Petter där jag mumlade om "Stål och betong" och en bild på rälsen.

Kl. 23.45 - Gävle

Min första kupégäst anlände i Uppsala. En jovialisk holländare som - med holländsk engelska (hur det nu är möjligt) - tjatade hål i huvvet på mig från första stund. Jag kände att jag var tvungen att komma ifrån honom så ett toalettbesök blev min utväg. När jag kom tillbaka till kupén så hade holländaren kommit iordning och jag finner honom sittande i soffan. Vi börjar prata igen och jag reviderar gladeligen min åsikt om honom. Han är inte bara pratglad - han visade sig vara en duktig lyssnare. Han berättar att han är väldigt intresserad av historia och vi pratar om det kalla kriget, det andra världskriget, rysk historia och som grund till allt vi pratar om ligger mentalitetshistoria. Under tiden har kionduktören kommit förbi och sagt att det bara blir vi två i kupén. En jädra tur det eftersom holländare hade med sig så mycket bagage så att man knappt tog sig fram.

Onsdagen den 1 augusti - Kl. 01.11 - Någonstans

Konduktören kommer och säger att vi får vara tysta. "Det är lyhört." H.M. ber om ursäkt och lägger sig med skammens rodnad sköljande över ansiktet.

Kl. 09.57 - Söder om Bastuträsk

Jag finner min frukost - kaffe och en polarklämma. Jag tittar ut genom fönstret och ser att det är tråkigt väder. Men det doftar Norrland. Holländaren gör mig sällskap och berättar ingående om sitt mål: Att på fjällen finna lugnet - ensamheten.

Kl. 11.45 - Älvsbyn

Jag står och väntar på bussen till Piteå och känner att det gungar - en effekt efter 17 timmar på nattåget. Mina tre koppar kaffe börjar också kännas av.

Kl. 12.03 - Bussen

Oooooh. Det är tyst. Jag tittar på landskapet och njuter.

Kl. 12.52 - Öjebyn

Vi åker förbi Sveriges enda Paltzeria och snart är jag framme.

Kl 12.57 - Piteå

Resan är över och jag är framme. 20 timmar och 23 minuter.

Jag älskar Piteå, men ändå längtar jag hem.

Vi ses.