Strömstad - 19-21 juli

Oooh vad underbart. Att för ett par tre dagar lämna semestervardagen och ge sig hän och verkligen ha semester. Att låta någon annan bädda sängen för en gångs skull. Att lämna gamla goa Karlstad och ta in på hotell och sedan ge sig ut i semestermyllret.

Vi stack alltså iväg till Strömstad.


Framåt kvällen ordnade vi till en picknick bestående av räkor, aioli och en flaska vin och med en härlig utsikt över Kosterfjorden och Strömstads hamn satt vi och åt och njöt. Efter en stund fick vi besök och vår picknick blev snart ivrigt ackompanjerad av en pipande måsunge (eller trutunge) som så väldigt gärna ville smaka. Och där ungar finns - där finns också föräldrar. Snart hade morsan kommit för att hjälpa sitt barn och vid ett tillfälle hade hon (eller han) smygit sig upp bakom oss och stod och väntade på en chans. Den fågeln hade antagligen tränat genom att se Hitchcocks Fåglarna eller någon annan rysare - att stilla stilla smyga sig upp på en. Mamman hade dessutom det dåliga omdömet att kalla dit sina vänner också - ett jädra liv ett tag - eller när jag tänker efter... Ett tyst betraktande. Brrrrr. "De små jävlarna!" uttalades från min mun vid ett flertal tillfällen. Nå - så farligt var det faktiskt inte. Picknicken var perfekt - aiolin var underbar - räkorna var relativt lättskalade och vinet... Ja, vin är ju vin.

Efter picknicken var det dags för en rofylld promenad utmed hamnen i Strömstad. Snart kände vi att det var dags för en glass i solnedgången. Vi gick till det berömda (eller?) "Se upp för måsarna"-stället som ligger vid torget och fann snart en plats vid kajkanten. I krogen bredvid satt en manlig trubadur och spelade och en av de kvinnliga gästerna var väldigt sugen på att sjunga med. En gräll "No woman, No cry" hördes överrösta den stackars trubaduren. Efter ett tag så ansåg nog gästen att det var dags att dra fram några egna favoritlåtar för plötsligt hör vi henne a cappella dra igång Janis Joplins "Mercedes Benz... "Oh Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz? My friends all drive Porsches, I must make amends." Den stackars trubaduren fann inget annat val än att spela med. Klimax kommer när den något överförfriskade kvinnan reser sig upp, svänger uppmuntrande (nåja) med armarna och gör allt för att få med alla gäster till att sjunga med i slutrefrängen "Everybody now! Oh Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz? My friends all drive Porsches, I must make amends." Obetalbart. Lite visste hon om att hon roade väldigt många med sin sång.

Vi ses.