Karlstad - kl. 12.34 - En tisdag

Jaha... Då var det snart dax. Att sätta sig på ett tåg och fara upp till det underbara Piteå. Jag bävar verkligen för denna resa. I det här fallet är det helt och hållet målet med resan somk gäller. Resan dit är inte ett äventyr. Kl. 16.32 sätter jag mig på tåget och kommer inte att ankomma till Piteå förrän kl. 12.55 dagen efter. Det blir... Hmmm... Fan... Över 20 jädra timmar... 20 timmar och 23 minuter!!! Bloody hell!

Inte nog med att det tar tid - jag hatar förberedelserna. Japp, ni läste rätt. Hatar. "Men hata är ett så starkt ord - säg avsky istället." säger säkert vän av ordning - däribland jag själv. Men fy fasen vad jag hetsar upp mig när jag ska ut och resa långt. "Var är biljetterna? Har jag packat för lite? Har jag packat för mycket? Kommer tåget vara för sent? För tidigt? Tänk om jag blir magsjuk?" Trettio-fucking-nio år och orolig som en barnunge. Jag har gjort resan förr och det har gått utmärkt. Oroar mig naturligtvis i onödan.

Det värsta är att lämna sitt hjärta i Karlstad. Saknad och längtan kommer bara vara förnamnet.

Vi ses.

Hmmm...

Kolla adressen

Rino och Veronica

Mina kära vänner Rino och Veronica befinner sig i nuläget i Tanzania, där Veronica arbetar på en skola och Rino - vad jag förstått - arbetar med en del volontärjobb. Bland annat så hjälper han till med att fixa i ordning ett hus. Här nedan kommer en litet klipp som Rino filmat, där man får en liten inblick i arbetet de utför i Dar es Salaam.



Som bonus kommer ett underbart klipp från filmen Almost Famous som de ljuva tu länkat på sin sida. (Som ni för övrigt kan finna länken till här till höger).



Vi ses.

Och ingen lyssnar...

Jag hittade en liten skrynklig pappersbit i min innerficka häromdan. Jag har inte en aning om hur länge den legat där - men det visade sig var en insändare som jag rivit ur Aftonbladet. En verkligen intressant insändare när man tänker på att vårt samhälle verkar gå mot ett tyst sådant. Ett samhälle där kommunikationen brister och vi slutar lyssna på varandra. Och om vi skulle lyssna - ja, då hör vi fel. Eller rättare sagt - vi hör vad vi vill höra.

Skadad i fem år - av att dricka kaffe

För fem år sedan blev jag påkörd av en bil bakifrån. Det resulterade i flera års sjukskrivning och till slut en operation. Nu säger försäkringsbolaget att min skada, mina besvär, beror på kaffedrickning. Ja, ni läste rätt - min skada beror inte på att jag blev påkörd av en bil, utan på att jag satt på balkongen och drack kaffe. Så enkelt är det i försäkringsbolagens värld.

Kaffe är farligare än bilar

Vi ses.

Koriander i Karlstad

Jag måste slå ett slag för Koriander i Karlstad. En relativt nyöppnad restaurang/krog/dansställe som har gått från klarhet till klarhet. Rent historiskt så har inte stället där Koriander nu ligger varit så lukrativt - bl.a. fick O´Learys, Chili och Umami slå igen p.g.a. bristande intresse - men nu j-vlar. Nu tror jag att de grejar det. Vi var ett gäng som gick dit i onsdags för att käka en bit mat. Det började otroligt bra - redan innan vi kom dit så ringde Sara och frågade om hunden Loke fick hänga på. "Jajemen!" blev svaret, "men jag vill bara varna för att det kan bli lite hög musik framåt tiotiden." Inget snack om att vi måste gå före det värsta trycket eller nåt. Sedan var det maten - gudagott. Servicen - exceptionell.

En annan hade tänkt och ta en tidig kväll och vara pigg till golfen. Det slutade med att man gick ut från stället med en dyblöt skjorta efter all dans. Riktigt, riktigt kul. Ett helt underbart ställe. Sedan måste jag tillägga att rent åldersmässigt passade de oss perfekt. Människor kring 30 och uppåt.

Vi ses - på Koriander kanske?

Karlstad - kl.19.57 - Det är tisdag - igen

Oj oj oj... Nu har vi varit och golfat. Jag, Alex, Sara och Loke. Nåja, Loke lirade inte - men hade han gjort det hade han nog slagit mig... Skämt åtsido - det gick ganska bra... Jag lekte bara skogsmaskin en gång - en väldigt, väldigt sur H.M. sågs gå på det nionde hålet vi det tillfället. Närspelet lämnade också övrigt att önska. Men i stort sett var det en trevlig vända. Sara och Alex visade sig vara riktigt duktiga. Men å andra sidan så har de boll i sig - men jag ÄR inte bitter. Rundan tog "bara" 5 timmar och 10 minuter - nytt rekord.

Nu har vi fått oss en välförtjänt pilsner och duschen hägrar - de andra två är redan klara. Rekord.

Vi ses.

Karlstad - kl. 12.01 - Det är tisdag

Ett mycket trevligt inslag i semestervardagen kom in i mitt hem igår kväll. Kl. 23.00 dök Alex, Sara och deras hund Loke in på besök från Stockholm. Lite te, lite skratt och sedan uppumpning av deras king size-säng. 140 centimeter - och då snackar vi bara madrassen - sen tillkom en bred jädra ram/botten. Hur stor som helst - det fick min säng att likna en lilliputt i Lilliputtarnas land.

Idag har det i varje fall varit tvätt på agendan och snart är det dags för tre stycken 36+-handikappare att ge sig ut och spela golf. Bäva månde den golfklubben.

Hoppas bara Loke inte hårar för mycket.

Vi ses.

Vardagshjältar

När man känner att hoppet nästan är ute för medmänniskan så vänder man blad i Aftonbladet. Där finner man nomineringen av 12 svenska hjältar. Människor som plockar skräp, hjälper pensionärer och samlar in pengar till de hemlösa. Människor som ser till andras problem, männsikor som verkligen försöker hjälpa så gått de kan. Som 10-årige Joakim som är gravt synskadad men hjälper ändå medmänniskor om de har problem med att ställa in tv:n eller behöver lära sig cykla. Eller 71-årige Bruno som besöker ensamma själar som behöver stöd och sällskap. Eller Tim - som i tre år lidit av en hjärntumör - men ändå ger bort sin stickpresent till andra barn för att han tycker så synd om de barnen och vill hjälpa.

"Gemensamt för de tolv nominerade är deras stora hjärtan."

Det finns möjlighet att rösta på Aftonbladet.se.

Vi ses.

En stickpresent är en liten sak, som barnet får när det är dags för provtagning, som ju inte är så värst roligt. Om man då får en liten sak, en nalle eller kanske en bok, en bil eller vad det nu kan vara, så kanske det där lilla sticket inte gör så där ont som det brukar.

Livet är människans vän

Livet är människans vän.
Kommer bakom hennes axel
och klappar henne lätt på skuldran
och säger: här är jag!
Människan vänder sig om
och frågar: känner jag dig?

Sandro Key-Åberg

Karlstad - kl. 14.45 - Det är måndag

Regnet smattrar ihärdigt mot mitt balkongräcke. Molnen ser så tunga ut att man kan tro att de skall trycka ner husen. Det här vädret gör mig så missmodig att man nästan börjar lipa. Man känner inte för att göra någonting. Ligger i soffan och läser Dennis Lehane´s Prayers for Rain. Lehane´s böcker är i vanliga fall riktigt bra och väldigt spännande. Jag tycker verkligen om hans böcker om privatdeckarna Patrick och Angie. Men den här boken gör mig bara deppig. Regn och brott i ett nutida Boston. Människor som blir utsatta för våld och övergrepp. De tidigare böckerna har varit en någotsånär rak spänning. Men den sista är mörk - riktigt mörk.

Jag gick således ner till kvartersaffären alldeles nyss för att inköpa dagens blad och vad möter jag. Våld. Aftonbladets framsida skriker mot mig. "Slogs ihjäl - mitt i idyllen". En kvinna har mördats i Strömstad. En stad som bara för några dagar sedan var en idyll har nu fått en annan skepnad. En skepnad som visar att våldet finns överallt. Fy fan. Jag rös när jag såg tidningen och började nästan lipa i affären. I förra veckan läste jag en artikel om en 24-årig kille som misshandlat en 28-åring. En misshandel som fotograferades och visade hur 24-åringen sparkade på sitt liggande offer och hoppade på hans huvud. Fy fan. Och varför gjorde ingen något?

Varthän är detta samhälle på väg? Är en människas liv så lite värt? Är vreden så övermäktig? Hatet? Var är medmänskligheten? Förståelsen? Respekten? Kärleken? Var är civilkuraget?

Vi ses.

Strömstad - 19-21 juli

Oooh vad underbart. Att för ett par tre dagar lämna semestervardagen och ge sig hän och verkligen ha semester. Att låta någon annan bädda sängen för en gångs skull. Att lämna gamla goa Karlstad och ta in på hotell och sedan ge sig ut i semestermyllret.

Vi stack alltså iväg till Strömstad.


Framåt kvällen ordnade vi till en picknick bestående av räkor, aioli och en flaska vin och med en härlig utsikt över Kosterfjorden och Strömstads hamn satt vi och åt och njöt. Efter en stund fick vi besök och vår picknick blev snart ivrigt ackompanjerad av en pipande måsunge (eller trutunge) som så väldigt gärna ville smaka. Och där ungar finns - där finns också föräldrar. Snart hade morsan kommit för att hjälpa sitt barn och vid ett tillfälle hade hon (eller han) smygit sig upp bakom oss och stod och väntade på en chans. Den fågeln hade antagligen tränat genom att se Hitchcocks Fåglarna eller någon annan rysare - att stilla stilla smyga sig upp på en. Mamman hade dessutom det dåliga omdömet att kalla dit sina vänner också - ett jädra liv ett tag - eller när jag tänker efter... Ett tyst betraktande. Brrrrr. "De små jävlarna!" uttalades från min mun vid ett flertal tillfällen. Nå - så farligt var det faktiskt inte. Picknicken var perfekt - aiolin var underbar - räkorna var relativt lättskalade och vinet... Ja, vin är ju vin.

Efter picknicken var det dags för en rofylld promenad utmed hamnen i Strömstad. Snart kände vi att det var dags för en glass i solnedgången. Vi gick till det berömda (eller?) "Se upp för måsarna"-stället som ligger vid torget och fann snart en plats vid kajkanten. I krogen bredvid satt en manlig trubadur och spelade och en av de kvinnliga gästerna var väldigt sugen på att sjunga med. En gräll "No woman, No cry" hördes överrösta den stackars trubaduren. Efter ett tag så ansåg nog gästen att det var dags att dra fram några egna favoritlåtar för plötsligt hör vi henne a cappella dra igång Janis Joplins "Mercedes Benz... "Oh Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz? My friends all drive Porsches, I must make amends." Den stackars trubaduren fann inget annat val än att spela med. Klimax kommer när den något överförfriskade kvinnan reser sig upp, svänger uppmuntrande (nåja) med armarna och gör allt för att få med alla gäster till att sjunga med i slutrefrängen "Everybody now! Oh Lord, won’t you buy me a Mercedes Benz? My friends all drive Porsches, I must make amends." Obetalbart. Lite visste hon om att hon roade väldigt många med sin sång.

Vi ses.

Peter - the provider...

...of cute kittyclips.

"Jag heter inte så"



Även om det är en arg och sur katt vi möter - så är den ganska söt.

Vi ses.

Betraktelser från en tvättstuga

Kommer ni ihåg den första gången ni skulle tvätta? Den där gången då man lite osäkert fördelade tvätten. Vitt och färg. Hmmmm, tänkte man, den där t-shirten ser lite beige ut. Den åker ner i färghögen. Kommer ni ihåg hur det var sedan? Man stoppade in tvätten - snurrade lite på trumman för att se att den... Ja, helt enkelt snurrade. Sedan försäkrade man sig om att det var 40 grader man ställt in och tryckte sedan på startknappen. Och vad hände sedan? Jo, man stannade kvar i en sådär tio minuter för att verkligen försäkra sig om att vatten rann till och den började tvätta. Spännande som fasen. Jag tror flertalet av grabbarna känner sig träffade i varje fall.

Varför tar jag nu upp det här? Jo... I måndags var det dags för en retur till denna svunna tid. Jag lärde mig hur tvättmaskinen för mattor fungerade. Mattvättmaskinen är en gammal halvautomatisk pryl som står i vår tvättstuga. En stor jäkel som man tidigare sneglat lite på och undrat vad sjutton den skall vara bra för och varför den står där. Det är väl ingen som använder en sådan tingest. Jag har tidigare närmat mig den försiktigt - som om jag inte vill skrämma bort den eller att den börjar känna sig hotad och går till attack. Alltid med en fråga i huvudet... "Va fan är det för något? En kvarleva från femtiotalet?" Jag öppnade locket - tittade och då gick det upp för mig. Mattor!

Nu var jag alltså tillbaka till den första gång jag använde en tvättmaskin. Femton år igen. Fjunig och sur. Jag ville ju bara åka moped och smygröka med polarna. Och så åker man dit på att tvätta. Skillnaden nu var dock att jag gjorde detta av min egna fria vilja. Spännande. I med mattan, strö på lite tvättmedel (tvättmedelskopp? Nähädu!), dra igen locket, kolla så det sitter, fylla på vatten manuellt och sedan köra. Gissa om jag inte vågade lämna skeppet med en gång.

Här nedan finns en bild på en maskin jag hittade på nätet. Lite mer automatisk verkar det som - men storleken är densamma. Den ser ju direkt livsfarlig ut.

Mattorna blev rena - men dyblöta. Tji centrifug. Tji torktumlare. Då kommer man på den briljanta idén att man hänger ut den största mattan på piskställningen som finns på taket. Perfekt. Men sedan kom regnet...

Vi ses och då kanske jag har ännu mer att berätta för er i intresseklubben.

Måndag - kl. 19.18

Antingen regnar det. Och då klagar man över det. Eller också är det sol och varmt. Och då klagar man över det. Fast ändå inte. Vilket härligt väder vi har haft idag! Helt underbart. Tyvärr så har det inte blivit något badande - men likväl solande. Så om ni ser en snubbe på stan som är helt röd i fejjan och om ni på honom lyfter på tröjan och ser det vita strecket. Då vet ni - det är jag. Tigerranden. Eller rättare sagt FAIKaren - jag håller på det rödvita laget.

Sitter just nu så stilla så möjligt. Så att eftersvettningen håller sig där den ska vara. Har precis varit ute på Bryngfjorden och slagit ett par slag. Och cykelturen gick som vanligt - snabbt. Hur det gick? Vill ni veta? Jo, de tre-fyra första slagen var klockrena. Hmmm, tänkte jag. Kom nu ihåg uppställningen, balansen, benen, fötterna, hållningen. Ändan ut och försök inte knäa så mycket. Åååååh så sving - smask! - flipp, flipp, flipp. Jävlar, faaans, helvetes jävla #%¤& helvete! Fast tyst då. Jaja, övning - övning - övning.

Vi ses.

Sorrow

"Finns du där?" frågar jag?
Vinden viskar i mitt öra.
"Ja. Om du tror så finns jag där."

Och så var det det här med Stieg Larsson

Jag läste nyss ut Stieg Larssons bok Män som hatar kvinnor och jag måste säga... Njaaa! Jag vet inte om det var mina förväntningar efter att ha hört så mycket gott om den som gjorde att jag blev lite besviken eller att jag... Att jag helt enkelt tyckte att den var... Sådär. Intrigen var superbra - men den steg aldrig. Man (jag) fick ingen känsla av intensitet. Istället tyckte jag att boken blev någon form av transportsträcka till något man (nästan) listat ut innan.

I ett parti i mitten av boken så tappade den verkligen fart och vid ett tillfälle så började jag fundera på om det var något jag missat. Nu har jag börjat på Flickan som lekte med elden och jag hoppas att den är bättre.

Boken i sin helhet får tre stycken dansbandstummar av fem möjliga.

Vi ses.

Home again...

...och nu känns det som semestern verkligen har börjat. Igen...

The Who besegrade oss totalt i Globen i fredags. Det startade i ett tempo som vi inte var förberedda på. Vi för möta otroliga låtar som Baba O´Riley, I Can´t Explain och Pinball Wizard. Amongst others alltså. Vilken kväll, vilken spelning. Pete Townsend och Roger Daltrey visade definitivt var skåpet skulle stå.

Nu är man alltså hemma igen - hemma i goa gamla Karlstad. Jag satt på tåget hem från Stockholm och ansåg att allt gick långsamt. Varför ska alltid det tåg jag sitter i få stanna för mötande tåg. (Att man inte märker när andra tåg stannar för vårt tåg är en bisak.) Jag ville hem så gärna så att jag började bita på naglarna. (Nästan.)

Väl hemma så fick jag skjuts hem av en förtrollande kvinna, snabbt in i duschen och ner till en grillfest. Tappra och modiga trotsade vi vädergudarna och grillade på som det inte fanns någon morgondag. Det gick ganska bra faktiskt. Kvällen avslutades med en vandring på stan. Koriander var kvällens ställe. Ett ställe som erbjöd musik som dels retade luftgitarrsnerverna och dels erbjöd tryckare.

Alltså: Hemma igen.

Vi ses.

Stockholm - kl. 09.50 - det är fredag

Har nu vaknat upp i Pernilla och Petters fina tvåa på Kungsholmen. P och P har gått och jobbat (deras sista dag innan semestern - grattis) och en annan har skrotat runt lite i lägenheten. Jag har - vill säga - satt igång datorn för det var lite tyst (hittade lite Pearl Jam på iTunes), gjort lite frukost och slentriansurfat lite. "Jaså!" tänker P och P "Han använder vår dator utan lov!" Men jag hoppas att de rara tu förlåter en bonde från landet.

Igår eftermiddag upptäckte jag något riktigt ljuvligt. Jag upptäckte äntligen att jag har semester och - ännu viktigare - hur man gör när man har semester. Jag och Petter lunchade på ett kafé där fåglarna var mer oblyga än i Karlstad. "Stockholmsfåglar!" sa Petter "De struntar i allt." Efter detta gick vi hem till Petter och han gjorde ordning en termos med eftermiddagskaffe och gick ner till Riddarfjärden och satte oss där. Där visade Petter återigen prov på skönsång. Hur han minns alla texter är för mig en gåta. De enda texter som fastnar i mitt huvud idag är sporadiska refränger. Efter kaffet och en stund i den underbara solen var det dags för Petter att dra sig så smått mot sitt jobb - vi skildes åt och jag styrde mina steg mot Gamla Stan.

Det var nog första gången jag vandrat runt i Gamla Stan utan att vara stressad och haft en känning om att det är så mycket annat man måste hinna med. För första gången var jag inne i A Comics Heaven och bläddrade runt bland deras Marveltidningar. Jag tog en kaffe, kollade runt efter presenter, tyckte att turisterna (och vad är jag?) var tråkiga när de ställde sig mitt i vägen - men jag väntade lugnt på att de skulle upptäcka en - och jag kollade på folk. Efter ett tag så tänkte jag att det fick vara nog och vände mina steg mot Slussen och Söder.

Sent omsider åkte jag ner till Greken och Elin på Liljeholmen - jag var bjuden middag - och insåg att jag var lite tidig. Både Greken och Elin jobbade. Men eftersom jag hade fått låna nyckeln så hade jag möjlighet att - som Greken uttryckte det - ta en nap. Vilket jag också gjorde. När jag vaknade tänkte jag att jag var kaffesugen. Jag tittade på Elin och Grekens kaffebryggare och bestämde mig snabbt att det var Pressbyrån som gällde. (För att brygga kaffe i den maskinen krävs nog en kurs på universitetet.) Sedan satte jag mig vid Årstadalsviken och bara njöt. Med ljuv musik i öronen släppte jag mina tankar fria.

De flesta (kanske alla) seglade mot Karlstad och den man längtar efter. Men vad skönt det var och bara sätta sig ner. Att tillåta sig att sätta sig ner. Att man tar bort alla krav... Alla måsten... Att känna att det blåser - men man bryr sig inte.

Ikväll är det dags för The Who. Det ska bli rackarns kul.

Vi ses.

Stockholm - kl 13.00 - Torsdag

Jag sitter i en lägenhet på Kungsholmen. Jag och Petter har gjort ett litet nedslag där, så att han kan plocka upp sin rena tvätt från tvättstugan. Han har bjudit mig på flädersaft och obegränsad tillgång till nätet medan jag väntar. R.E.M strömmar ljuvligt ut ur högtalarna och jag mår bra. Om man bortser från den längtan som finns i mitt hjärta. En stor del av mig vill tillbaka till Karlstad. Där finns hon.

"Du rapporterar live nu alltså." ropar Petter från sitt bestyr i sovrummet. "Jepp." svarar jag.

Igår var vi på Gröna Lund och förlustade oss. Jag, Greken och hans Elin åkte Katapulten - jädrar vad häftig. Greken tittade konstigt på mig när jag skrek under hela åkturen. Roligast att se var dock Grekens två systerdöttrar - helt överförtjusta. Adorable. I övrigt kan jag meddela att vi såg Beastie Boys på stora scenen. Grabbarna har tappat sin attityd tycker jag. De såg mest trötta ut. Det var när de släppte sina instrument och körde låtar från debuten Licence to Ill som det blev lite åka av.

Nä... Nu börjar Petter bli klar och det är dags för en vandring ut i solen.

Vi ses.

Ett tips för att klara sig i Stockholm: Du får hjälpa mig här - jag är bara en bonde från landet. Den kommentaren löser de mesta situationer. Som när jag skulle in på Grönan och de tyckte jag skulle ta stora entrén istället.

Greken vill ha musik

Jag har ett USB-minne med plats för 1 gigabyte - det ska jag pumpa fullt med musik. Ett beställningsjobb. Greken önskar lite musik och en annan tänkte leverera. Men vad sjutton skall man skicka med? Oj, vad svårt. Jag vet att jag inte kommer att skicka med Mudvayne, Slipknot och Hatebreed. Det gillas inte av Greken - det vet jag. Och då uppstår ett prekärt läge. Han har ju allt det andra! Eller?

Rapportering kommer.

Vi ses.

Stockholm alltså - fast egentligen vill jag stanna hemma i Karlstad.

Snart ska man ut och resa

Klockan tjugo över åtta imorronbitti kommer man sätta sig på tåget upp till den kungliga huvudstaden. Det är snart dax att anträda den inre resan. Hitta den där speciella tågresefriden som bara infinner sig när man åker... ja - tåg. Kan ibland infinna sig när man far med busslinje 839 till Skövde också - men det är inte samma sak. Buss är lite stökigare på något sätt. Nä... Tåg - det är melodin det - lite Stieg Larsson, lite iPod och - med stor säkerhet - lite sömn.

Det stora målet för resan är The Who, som spelar i Globen på fredag. Jag har säkert berättat det tidigare, men det har blivit lite avhopp. Från att vara fyra compadres som sticker iväg och ser denna ljuvliga grupp, så har vi hamnat på två compadres - jag och Petter. Men jag vet att vi kommer hålla rockfanan högt och svajande.

Imorgon är det i varje fall Grönan som gäller. Jag har inte varit där sen... Sen... Sen... Jag vann den där E.T-figuren på det tidiga 80-talet. Den där E.T-figuren som alla mina vänner förolämpat utefter åren. Något jag i och för sig förstår - den var riktigt ful. Nu har jag faktiskt kastat den.

Nä nu är det dax för en resa till Klaratappen för lite plasmalämnande.

Vi ses.

Förresten frågade min bror mig häromdan hur fasen jag hinner med allt bloggande. Han hade fått frågan från två gamla vänner i Falköping. Ja, nu är det inte svårare än så att de här högkvalitativa (joru!!!) inläggen är skrivna med en grym research över vad som hänt och en kritisk bedömning av mitt liv. Eller? Nä, skitsnacket som rinner ut genom mina taffliga fingrar och på nåt jädra konstigt vänster blir några meningar som har ett visst sammanhang går faktiskt rätt fort. Sen har jag inga barn att sköta om.