En sak jag är mäkta stolt över...

...men troligtvis aldrig gör igen. För ett år sedan var jag med och spelade en roll när Teaterföreningen Järnet satte upp Katarina Blüms förlorade heder. Jag spelade poliskommissarie Walter Moeding och var förste poliskommissarie Beizmennes närmaste man. Pjäsen är skriven av Heinrich Böll och skildrar hur en helt oskyldig människa i sjuttiotalets Västtyskland smutskastas och förödmjukas av media. Det enda "fel" Katarina hade gjort var att förälska sig i en terroristmisstänkt man. En man som det senare visade sig bara vara en simpel rånare (simpel och simpel - rån ÄR också ett brott).

Pjäsen är ytterst aktuell idag, då den tar upp medias möjlighet till att hetsa upp mannen på gatan så att denne bygger upp en skev och (ofta) fel bild av en händelse, person eller folkgrupp.

Min del i det hela då? Som sagt... Jag är mäkta stolt över min insats. Den enda teater jag tidigare spelat har i princip sträckt sig till att spela hund i någon pjäs i skolans roliga timme. Men nu var det på riktigt! Folk betalade för att se pjäsen, människor som hyser ett gediget teaterintresse och, ej att förglömma, människor jag känner. Personer som kommer dit för att se mig. Vilket gjorde mig stolt. Stolt och glad. Men det medförde också en annan sak. Det gjorde en nervös Magnus om möjligt ännu nervösare.

Den första scen jag var med i var en typ av summering, där jag hade några få repliker. Replikerna gick som ett klockverk, men min kropp... Vi stod på rad mitt framför publiken och det var då det började. Mitt högerben började skaka. Det var outhärdligt. Jag prövade att vila min tyngd på benet. Vad händer då? Naturligtvis börjar vänsterbenet skaka istället. Då inser jag att jag har ett bord bakom mig. "Ja!" tänker jag "Jag lutar mig lite lätt mot det." Dunk, dunk, dunk började det då låta från bordet. Vår regissör berättade senare att hon trodde att jag skulle svimma.

När pjäsen sedan var slut och ridån gått ner kände jag inte glädje eller eufori eller ens, kan man kanske tycka, lättnad. (Jo, kanske i två minuter.) Nä, istället kände jag bara nervositet och ångest inför nästa uppspelning. Nervositet, ångest och en känsla av att besöka toaletten. Hela tiden. Det slutade med att jag fick ta betablockerare. Så därför känner jag att teater bör jag nog bara se - inte medverka i.

Vi ses.

P.S. En låt som spelades för att hjälpa mig med ångesten var bl.a. "Everything Ends" av Slipknot. En lysande låt. D.S.