En känsla av overklighet - the end

- Det här är mitt lilla gömställe, sa han, så nära och ändå så fjärran från stadens vardagliga liv. Hit kommer jag lite då och då, röker mig ett par stopp tobak, funderar en del och fiskar lite.
- Det är underbart, sa jag och kände mig dum över min brist på att uttrycka mig.
- Ibland kommer jag hit själv, ibland har jag sällskap av mitt barnbarn och så också idag. Hon kom hit lite tidigare än oss.
Då fick jag syn på något vitt som fladdrade fram bakom en sten lite längre bort. Vi gick mot stenen och Michael ropade till henne.
- Michelle, vi har en gäst.
Då dyker en underbar varelse fram från stenen. Helt klädd i vitt, i en sån där underbar sommarklänning som går till knäna. Sommarblekt ljust hår, brunbränd hy och, när jag kommer närmare, vackra isblå ögon. Jag tappar fattningen totalt.
- Peter heter jag. Jag sträcker fram min hand och hoppas samtidigt att jag inte har handsvett. Jag funderar lite på hur gammal hon kan vara. Jag bestämmer mig för tidlös – ja, hon är tidlös.
- Michelle, sa hon med en stämma lika ljuv som dun. Hon ser på mig. Tidlös tänker jag.
- Vill du ha något att dricka? frågar hon. Hon ser på mig.
- Ja tack, gärna, svarar jag och ser att hon plockar fram en stor flaska ur korgen. Jag vänder mig om för att säga något till Michael och ser då att han redan fått upp den första fisken där han står i det grunda vattnet en bit bort. Jag funderar över hur jag kunnat missat höra honom gå sin väg. Jag avbryts i mina tankar av Michelle som frågar om jag inte mår bra. Jag nickar som svar till henne, inte direkt förvånad över att hon kan se min låga sinnesstämning. Jag tar emot muggen hon håller fram till mig. Jag ser på henne medan jag dricker och känner då en smaksensation skölja över tungan. En underbar smak av apelsin som jag aldrig känt förut.
- Hemmagjort, säger Michelle som om hon läst mina tankar. Jag ser på henne igen. Tidlös...

När Michael några timmar senare frågar mig hur jag känner mig, tittar jag på honom med oförstående blick. Han förklarar vad han menar och syftar på hur jag kände mig på morgonen. Men ser hur jag känner mig, rynkorna i pannan är borta och axlarna har sjunkit ner. Jag skäms lite över att jag glömt av mitt obehag så lätt, vilket han ser att jag gör och han säger att han förstår. Jag vänder på blicken och ser Michelle och jag drunknar i hennes ögon. Tidlös!

The End