En känsla av overklighet

En lätt vind blåste in från floden och medförde en illaluktande doft ifrån träsket i deltat. En doft av ruttnande alger och andra former av döda växter. Men det var inte bara dessa lukter som vinden förde med sig, utan också en känsla av att något skulle hända denna varma, fuktiga sommar. En känsla som inte ens regnet skulle kunna tvätta bort när det väl bestämmer sig för att komma.

Inte ens gryningens ljus kunde ta bort den känsla av olust som jag kände denna morgon. Detta underbara ljus som syntes från horisonten , en blandning av gult och rött som gör allt för att skrämma bort mörkret, att svepa bort den suggestiva stämning som lägrade sig över staden. Mörkret försvinner men denna känsla av olust sitter kvar i mig och hittar ett bo i ryggen. Jag ryser i hela kroppen, håren på armarna står rakt upp, precis som den gången då min brors första barn föddes. Men den gången var det av glädje, nu vet jag inte vad det är för känsla. Men det är absolut inte av fröjd. Jag ser ner på mina slitna skor, där jag står på den gistna, gamla bryggan och kommer på mig själv med att fundera över om jag behöver köpa nya. Jag ryser ännu en gång. Varför kan jag inte bli av med denna känsla av obehag? Denna känsla av overklighet.

Jag hör steg bakom mig och vänder mig om. En gammal man kommer ut på bryggan iklädd stövlar, regnrock och en gammal sliten sydväst, allt i klädsamt grått. Dessa härliga gamla sydvästar som jag inte har sett sen jag flyttade från Sverige och dess fagra västkust. Här i staden har de flesta fiskemännen numera någon form av keps med olika klubblogos på. Men denna mannen hade en sydväst. Jag börjar fundera på vad han ska göra eftersom alla fiskebåtar gav sig ut för flera timmar sen och bestämmer mig för att fråga.