En känsla av overklighet - del 2

- Jo, säger han när jag ställt min fråga, jag ska inte ut på havet. Det är jag för gammal för, istället ska jag ta med mitt gamla spö och gå några kilometer uppströms och ställa mig och koppla av lite. Men vad gör du här? Du är ingen fiskare.
- Nä, jag kunde inte sova i denna värme, så jag tog en promenad hit ner istället.
- Du ser bekymrad ut, sa gamlingen, det ser jag på din panna.
- Jag vet inte vad det är, det är någon känsla av obehag som jag har haft hängande över mig ett tag nu, svarar jag förvånad över min öppenhet till en vilt främmande man. Här berättar jag något som jag inte ens har kunnat berätta för min vän Gilda, som jag dock har känt i några år.
- Följ med mig och fiska om du vill, sa gamlingen, du kan behöva sällskap. Michael heter jag. Han sträckte fram sin hand mot mig. Jag tog den och sa mitt namn.
- Trevligt att råkas, sa han och gav mig ett fiskespö som jag tror både sett både det första och det andra världskriget.
- Tack för inbjudan, sa jag. Michael bara nickade, vände sig om och började gå.

Vi gick under tystnad på träbryggorna utmed floden. Jag hörde hela tiden vågskvalp och ljudet av fendrar som gnids mot småbåtarnas relingar. När vi gått en bit så hindrades vi plötsligt av en björkskog som stod i vår väg. Michael fortsatte utan ett ljud ner på en stig som gick in i skogen. Jag följde trevande efter och undrade om han verkligen ville ha mig med. Han hade inte sagt ett ord till mig på hela vägen. Michael traskade på den lilla stigen med mig i släptåg och jag blev mer och mer blöt om fötterna där vi gick. Det skulle dröja ännu någon timme innan solen klarat av att torka bort morgondaggen från gräset.

Helt plötsligt, som i ett trollslag, försvann skogen och kom ut under den klara blå morgonhimlen. Jag blev helt förstummad. En sån underbart vacker plats, en yta på kanske hundra kvadratmeter med några ekar som verkade slumpmässigt utplacerade lite här och var. Allt detta inramat av denna björkskog som vi nyss gått igenom och som fortsatte efter den öppna platsen. Sedan såg jag floden, lugn och stilla flytande till höger om mig. Kunde denna flod vara så lugn? Michael tittade på mig och log. Jag kom på mig själv med att stå och gapa och log rodnande tillbaka.

To be concluded.