En dag på landet

Kommer ni ihåg Emil i Lönneberga? Kommer ni ihåg när drängen Alfred kom kutande och gapade: "Koe kalver, koe kalver!". Eller om det var Emils farsa. Ja, ja... I alla fall!

Idag har man fått en liten insyn i hur livet på en bondgård kan vara. En av våra elever bor tillsammans med sin familj på en sådan och idag var det dags för programmet att göra en liten fältstudie. Bondgården ligger i mellersta Värmland och vi tog oss dit medelst buss. En annan var spänd av förväntan... Jag hade inte varit på en bondgård på ett jädra tag. Jag kommer ihåg när jag och Jacob sprang omkring bland kossorna på en gård vid sjön Stråken när vi var små. Annars ingenting. Såvida man inte räknar Jolos 25-årsskiva utanför Skara för ett gäng år sedan. Då såg vi kossor och lekte herren på täppan på ensilaget. I varje fall fram till Jolo kom och berättade vad det skulle kosta om de gick sönder. Det räckte med det minsta hål, menade han. Oooops...

På vägen upp åkte vi via de underbart vackra Frykensjöarna. (Jag måste för övrigt berätta att strax efter sjöarna fick man ofrivilligt betrakta en ändalykt på en gubbe då han mekade med sin skottkärra - inte så vackert. "Åååh, va hemskt!" sa jag. "Varför tittade du då?" sa en elev.) Nå!!! Efter vi bestigit en hög backe så var vi framme. Jag kliver av bussen och möts av en syn som tar andan ur mig. Gården ligger på en kulle och det är i princip utsikt åt alla väderstreck. Det finns knappt ord... Mitt hjärta sprack.

Elevens föräldrar tar emot oss och vi får en rundtur i lagårn. Där går mitt hjärta helt sönder. Väl inne möts vi av ett tjugotal kalvar. Jag är tio år igen och sträcker ut fingret och kalvarna stökar lite över att få suga på fingret. Det slutar med att jag står med tre kalvar som suger på varsitt finger. Jag blir 39 igen och inser att eleverna skrattar åt (eller med) mig när de fått syn på mitt fåniga leende.


Det tar emot, men efter en stund är jag tvungen att lämna de små gulliganerna för att få möta en kossa som ska mjölkas. Ett gäng på tjugo personer kommer trampandes mot båset där hon står. Slyna. (Ja, hon heter faktiskt så. Men det är inte elevens föräldrar som döpt henne får jag snabbt förklarat för mig.) Slyna tittar lugnt på skocken som kommer och tänker säkert att nu var det på tiden. "Jag har inte blivit mjölkat sedan i morse. Snabba på!" Man förstår verkligen var ordet kolugn kommer ifrån. En höjdare var att få känna på hennes ljuver och spene. Lite spännande. (10 år igen.)

En riktigt härlig dag. Med härlig utsikt, härliga djur och härliga elever.

Vi ses.