En röst från det förgångna

Jag kommer ihåg när jag kastade sten på Lottas fönsterruta när hon bodde på Odengatan. Vi hade varit på Troppen och Martin hade hetsat mig en kvart över att jag var för feg och inte vågade. Nu stod jag där och kastade sten på just hennes fönster. Ett ansikte blir synligt, vinkar och försvinner. Strax därefter hör jag en röst från porten.

Jag satt och läste Pluras blogg där han berättar om sin ungdom i Stockholm. Var han jobbade, vad han åt och hur mycket han hade sex (Jag??? Pryd???). Hur han en gång stått utanför en port och sagt "jag tror att jag är lite kär i dig". Återigen kommer det förflutna upp ur den regnmörka asfalten och ger dig en ordentlig käftsmäll - eller rättare sagt - minnet slår till dig med en stor jävla slägga. Helt plötsligt står jag på Odengatan och kastar sten. Jag tror inte att jag sa något om att jag var kär i henne, jag tror inte att jag sa något. Jag bara var där... Och njöt av att få vara där... Hos henne. "Får jag ringa dig imorgon?" sa jag nog när jag gick. Hon sa ja.

Att minnas den känslan som fanns i mitt bröst vid det tillfället - då jag glad i sinnet vandrade hemåt mot min lägenhet på Botvidsgatan. Glädje... Kärlek... Jag saknar den känslan - det var väldigt längesedan jag hade den känslan i mitt bröst. Att vara kär.

Vi ses och när vi gör det så hoppas jag att jag är kär.