"Enligt rykten somnade du på Cure i Scandinavium i början av 90-talet, stämmer detta?"
Helt plötsligt bubblade det upp minnen från konserten ifråga. Det var inte bara The Cures konsert som kom till mig, utan hela alltet, hela sammanhanget. Som en stor jävla käftsmäll. Jag har inte funderat på konserten på flera år. Jag lyssnar fortfarande ofta och gärna på The Cure, men konserten... Den har jag inte funderat på länge. Den har legat djupt nere i minnets innerficka. Men nu kom allt tillbaka.
Det var jag, Martin, Bobo och Cona som gav oss iväg från Falköping till Göteborg medelst Siesings bussresor. Med oss hade vi lite dryck. Och det var inte pilsner som annars brukar fungera vart man än går. Näru, det var grogg - Black Velvet och Ginger Ale - det gjorde susen det. Jag tror att Martin hade Absolut Vodka i blandat i förslutna juicepaket. En liten hemlig löneförmån som mejeriet ovetandes stod för - fantasin har inga gränser. Väl framme vid Scandinavium så fick inte undertecknad komma in för att han var, som de sa, "Lite väl förfriskad.". Jag fick panik!!! Jag kan ju för fan inte missa The Cure!!! THE CURE, för helvete!!! Jag hittade snabbt en kiosk som serverade kaffe, tände en cig och började anträda min Golgatavandring. Ett varv runt Scandinavium borde räcka. Ni som varit där vet säkert att kvarteret där Scandinavium ligger är stort. Det vidrör ju för sjutton Liseberg. Jag vände alltså på klacken, tog en kaffe till - tände en cig, och där kom idén... Jag byter entré... Va fan tänkte jag inte på det tidigare för.
In kom jag, köpte en t-shirt - en med Robert Smith på och med storleken "one-size-fits-all" och som räckte till knäna. Jag hittade mina polare och kunde njuta av konserten. I varje fall gjorde jag och Martin det, de andra två gick till MacDonalds och ville käka ett Happy Meal eller nåt. Vi hade ju inte denna underbara inrättning i Fkp på den tiden - så man måste ju passa på sades det. Kvällens tråkigaste var att de inte spelade låten Disintegration. Men i övrigt var det en för jädra bra konsert. Robert Smith stod där och sjöng utav bara den och Simon Gallup - den trogne bassisten - ja... han bara stod där. Rörde sig inte ur fläcken på hela kvällen. Det tyckte vi var coolt.
Men somnade jag? Jag vill inte tro det. Men något i bakhuvudet upprepar hela tiden: "Du, jag tror faktiskt att du gjorde det."
Detta till trots... Jag älskar mina minnen.Vi ses.
1 kommentar:
Tack för den storyn, Hebbe, gärna fler konsertminnen!
Du kunde i o f s också ha gått mot Olskroken och vänt, ganska fint och rofyllt i de kvarteren.
Apropå The Cure så spelar P3 ofta en ny låt med, ja det är väl så mycket Cure det kan vara utan att vara det, och då menar jag det inte som en komplimang, tyvärr. Det är ett svenskt band som heter Shout Out Louds, om jag minns rätt. Man blir nästan generad å deras vägnar.
Hörde av en slump sångaren i bandet under en radiointervju där han bland annat trodde att han skrev bättre låtar än Robert Smith nu för tiden.
Kanske stämmer, vad vet jag. Men det var ändå inte helt okej sagt.
Skicka en kommentar