Akut bronkit

I fredagskväll hamnade jag på vårdcentralen Gripen. Äntligen tog man tag i det och bokade en tid. Ända sedan jag var liten - alltså runt tre år gammal, då jag hamnade på akuten och fick sy tre stygn i pannan (jag hade släppt styret på trehjulingen, vilket medförde att pannan fick ett abrubt möte med trottoarkanten) - så har jag haft en mild sjukhusskräck. Jag har inte direkt varit überförtjust i att ränna till sjukan när det har varit sjukdomdom på gång. Hellre har jag suttit hemma och gnällt över min misär och samtidigt försökt dämpa det som nu varit fel på mig med olika medikamenter som kan hittas på de receptfria hyllorna på apoteket.

Men i fredags var det dags. Jag behövde tyngre droger. Den råhosta som kom på besök på natten tog musten ur mig och det receptfria Noskapinet eller hälsokuren Echinafort funkade inte ett dugg. Dags att kalla in det tunga kavalleriet... Cocciliana. Det är grejer det. Tid fixades och det var glada över att ta emot mig klockan kvart över nio en fredagkväll. Wow!!! Vilken service. Men när man kom till Gripen så möttes man av en känsla av overklighet. Vi satte oss ner i ett tomt väntrum. Bakom en liten receptionslucka satt en sjuksköterska och vände lite papper - men luckan öppnades inte så man satt vackert kvar och väntade. Efter ett tag tyckte Linda att jag skulle gå fram till luckan och väl där så satte jag mig ner på en stol. Som av någon konstig anledning stod på ett obekvämt avstånd från luckan. Det kändes som att man inte var vid luckan - utan fortfarande en bit ifrån... Som om man fortfarande var kvar i väntrummet. Kvinnan bakom luckan tog ingen notis av att jag satt där - hon tittade inte ens upp för att markera att hon sett mig. Efter en minut eller två så trycker hon på en knapp och luckan öppnas. Jag förklarar mitt ärende, betalar och hon kliver runt hörnet och öppnar en dörr och släpper in mig. Kvar därute sitter Linda. Jag tittar förvirrat på kvinnan och frågar om mitt sällskap får följa med in. Då ler hon!!! "Det går jättebra." säger hon. "Hon var inte gjord av sten." tänker jag.

Sedan får vi vänta... Och vänta... Och vänta... Sedan - äntligen - hör jag mitt namn och jag får komma in i ett undersökningsrum. Ett litet rum med en hel jädra massa maskiner i. Doktorsmaskiner. Och en säng. Och en vanlig stol (där jag sätter mig). Och en... Ja, en helkonstig undersökningstol, med en hel massa pryttlar och grejer på. "Ska jag sitta där är det tänkt?" Strax ovanför mig hör jag en klocka. Tick, tick, tick, tick... Min milda sjukhusskräck gör sig påmind. Jag gillar det inte. Jag gillar inte rummet. Jag gillar inte ljudet. Jag gillar inte läget. Och jag får vänta... Och vänta... Och vänta... En kall Kafkakänsla river i mig. Och jag får vänta...

Sedan dyker hon upp - doktorn - en gladlynt kvinna som bryter smått på polska. Hon har ett varmt stetoskop och genom sitt sätt att vara så bryter hon förtrollningen - känslan av overklighet. Hon ger mig diagnosen - luftrörskatarr (eller akut bronkit) - meddelar mig att jag kan hämta ut medicinen dagen efter och skickar därefter hem mig med ett krya på dig. (Fast innan diagnosen kom så var vi förstås tvungna att vänta lite till - men inte så länge.)

Men vad skönt det är att vi har en sån sjukhusservice som vi har.

Vi ses.