1987

Fest i gillestugan hemma hos bröderna Hellberg. Vi var vi detta tillfälle totalt insnöade på femtitalsmusik och Fats Domino och Chuck Berry var två av de stora... Musiken hördes över nejderna och vid ett tillfälle så ringde grannen på andra sidan parken och klagade. Lite retligt tyckte både jag och brorsan dagen efter, då vi fick veta att de ringt. Den som svarade i telefon då de ringde hade inte bekymrat sig nämnvärt över att han inte berättade det för oss. Vad han istället menade var att grannarna inte kunde klaga. Grannarna var ju på festen - alltså han själv - och kunde därför inte klaga. Härligt. Man kan inte gräla med sådan logik.


Med de viktigaste accessoarerna - RayBan Wayfarer - på plats så dansades det ofta och gärna. Tilläggas bör att vi aldrig sågs dansa på lokal. Där hängde vi lite smått coolt i ett hörn, med en pilsner i handen och solbrillorna på. Att folk skakade på huvudet och ansåg att vi var totalt ute och passé struntade vi fullkomligt i.


Jag minns det tillfälle då vi åkte iväg till Bert Karlssons diskotek Malibu utanför Skara. Då Findus fick för sig att han blivit utkastad och bestämde sig för att planka tillbaka in på stället. Vad han då inte visste var att han - då han upptäckte att han blivit utkastad - befann sig på innergården på stället. Så istället för att planka in - så plankade han ut. Efter att ha tagit sig igenom en snårskog, trott att han var hemma (Skara ligger tre mil från Falköping), tappat ena skon och insett att han inte var hemma, bitit ihop och kämpat sig vidare... Jaja... Efter en massa vedermödor kommer han fram till landsvägen. Stoppar en bil och det visar sig att det är ett gäng tjejer från Falköping. Han är så skitig så de vägrar ta in honom i bilen och lägger honom i bagaget. Och där hör de honom... Gnälla... Över att han tappat sina solbrillor...

Vi ses hälsar en som är glad över att han ibland är den som fotograferar.