Jag är helt såld

Att sitta och lyssna på Tori Amos senaste American Doll Posse och lira Taipei är vanebildande...

Tidsfördriv...

...med lite artificiell hjärngympa. Ja det kan ju vara lite kul ibland. Om det går bra vill säga. Peter A hade länkat ett IQ-test på sin blogg. Jajemen, det ska jag testa tänkte jag. Men jag vet inte riktigt om det där är tillförlitligt. Folk kan ju vara med i Mensa för mindre. Men testa - det var faktiskt lite kul... Och lurigt som sjutton.

Vi ses.

En dag på landet

Kommer ni ihåg Emil i Lönneberga? Kommer ni ihåg när drängen Alfred kom kutande och gapade: "Koe kalver, koe kalver!". Eller om det var Emils farsa. Ja, ja... I alla fall!

Idag har man fått en liten insyn i hur livet på en bondgård kan vara. En av våra elever bor tillsammans med sin familj på en sådan och idag var det dags för programmet att göra en liten fältstudie. Bondgården ligger i mellersta Värmland och vi tog oss dit medelst buss. En annan var spänd av förväntan... Jag hade inte varit på en bondgård på ett jädra tag. Jag kommer ihåg när jag och Jacob sprang omkring bland kossorna på en gård vid sjön Stråken när vi var små. Annars ingenting. Såvida man inte räknar Jolos 25-årsskiva utanför Skara för ett gäng år sedan. Då såg vi kossor och lekte herren på täppan på ensilaget. I varje fall fram till Jolo kom och berättade vad det skulle kosta om de gick sönder. Det räckte med det minsta hål, menade han. Oooops...

På vägen upp åkte vi via de underbart vackra Frykensjöarna. (Jag måste för övrigt berätta att strax efter sjöarna fick man ofrivilligt betrakta en ändalykt på en gubbe då han mekade med sin skottkärra - inte så vackert. "Åååh, va hemskt!" sa jag. "Varför tittade du då?" sa en elev.) Nå!!! Efter vi bestigit en hög backe så var vi framme. Jag kliver av bussen och möts av en syn som tar andan ur mig. Gården ligger på en kulle och det är i princip utsikt åt alla väderstreck. Det finns knappt ord... Mitt hjärta sprack.

Elevens föräldrar tar emot oss och vi får en rundtur i lagårn. Där går mitt hjärta helt sönder. Väl inne möts vi av ett tjugotal kalvar. Jag är tio år igen och sträcker ut fingret och kalvarna stökar lite över att få suga på fingret. Det slutar med att jag står med tre kalvar som suger på varsitt finger. Jag blir 39 igen och inser att eleverna skrattar åt (eller med) mig när de fått syn på mitt fåniga leende.


Det tar emot, men efter en stund är jag tvungen att lämna de små gulliganerna för att få möta en kossa som ska mjölkas. Ett gäng på tjugo personer kommer trampandes mot båset där hon står. Slyna. (Ja, hon heter faktiskt så. Men det är inte elevens föräldrar som döpt henne får jag snabbt förklarat för mig.) Slyna tittar lugnt på skocken som kommer och tänker säkert att nu var det på tiden. "Jag har inte blivit mjölkat sedan i morse. Snabba på!" Man förstår verkligen var ordet kolugn kommer ifrån. En höjdare var att få känna på hennes ljuver och spene. Lite spännande. (10 år igen.)

En riktigt härlig dag. Med härlig utsikt, härliga djur och härliga elever.

Vi ses.

Farväl gamle vän

Jag har nu äntligen städat i min stora t-shirtkollektion. Jag har gått igenom varenda t-shirt, synat den i sömmarna och verkligen hoppats att den ska säga till mig att den fixar ett år till. Men det gör den inte. Istället är det något annat som talar. Minnet. Längst ner i högen hittade jag bl.a. en gammal Stockholms Nation-t-shirt. "Aaah, tänker jag, Nationen!!!" Men jag måste vara stark - i slänghögen med den. "Men snälla! ropar den. Som tränings-t-shirt då?" Träna!!! Ha! Och så är det i princip med varenda en... Det är som att skiljas från en kär, gammal vän. Varför är det på det sättet? Det är ju bara ett stycke bomull, om ens det. Den t-shirt som övertalade mig att den skulle sparas var den med Piteå tryckt på. Men bara tills jag köpt en ny.

Vi ses.

P.S. T-shirten som synes härovan har jag INTE slängt. D.S.

This has been a good day

Om man jämför med gårdagen, så har denna dag varit riktigt, riktigt bra. Igår klarade en elev - med sin ultrapessimistiska människosyn och trosuppfattning - sänka mig så långt ner i skoskaften så att det tog flera timmar att dra mig upp igen. Där måste jag tacka frk C för en otroligt god hjälp genom ett läkande och terapeutiskt samtal.

Idag. Oj, oj, oj. Vilken skillnad! Det har varit ett stå i hela dagen. Lektioner i ett och om man får en liten, liten rast så ringer telefonen. Men det har varit bra samtal. Inga ledsamheter - utan bara konstruktiva sådana. Man avslutar sedan arbetsdagen, åker hem, tar en liten tupplur och man vaknar perfekt pigg för en runda golf på Sommarro med Lilljohan och Anders. Stod och tränade lite på rangen innan vi gick ut på banan och det kändes riktigt bra. Schysst uppställning, fin bollträff. "Hmmm, tänkte jag, detta tar jag med mig ut på banan." Tror ni att jag gjorde det? Nope. Men skit samma - det är underbart skönt att vandra runt på banan. Även om man spelar uselt.

Man måste nog träna...

Vi ses.

Ooooooh, så bra!

Clutch - "Electric Worry"

Lästips

den som vandrar om natten av Marianne Fredriksson

den som vandrar om natten handlar om två pojkar och deras liv i Rom runt tiden för Jesu födelse. Den ene pojkens mor och far är rika romare och den andre pojkens mor är slavinna i den rika familjen. Den romerska modern blir steg för steg galen och det är slavinnan som de båda pojkarna tyr sig till och blir uppfostrade av. Detta leder till att den romerska modern blir svartsjuk och säljer slavinnan till ett slavskepp. En händelse som blir traumatisk för de båda pojkarna, så traumatiskt för den romerske pojken att han slutar se. Han blir blind. Den rika familjen står rådvill och beslutar sig för att sända efter kaldéern Anjalis - en vis man som kommer från ett område i Arabien. (Kaldéerna är - enl. boken - för övrigt kända för att ha bringat gåvor till en liten pojke i Betlhem för 2000 år sedan.)

den som vandrar om natten handlar alltså om de två pojkarna och deras fortsatta levnadsöden. Den handlar om kaldéern Anjalis och hur han nått den plats han är i då vi lär känna honom. Den handlar om hur ondska kan drivas framåt i en värld utan medkänsla - samtidigt handlar den om kärlekens makt och helande förmåga.

Jag sträckläste den som vandrar om natten. Den var (är) underbart vacker. Jag tycker att Fredriksson har ett otroligt levande språk och på ett ypperligt sätt tar hon med oss tillbaka till romarriket och vi får leva sida vid sida med huvudpersonerna. När jag läst klart den så visste jag inte om jag skulle börja gråta för att den tog slut, kasta den i väggen för att jag blev förbannad för att den tog slut eller helt enkelt börja läsa om den.

5 hårdrockstummar av 5 möjliga

Tid för detta – femton minuter …eller ett helt liv

Det har tagit lång tid, flera hundratusentals kubikmeter vatten har hunnit rinna under Karlstads vackra stenbro och fortfarande har inget hänt. Det har ju inte funnits tid. Tid är utav yttersta vikt, det är den mest betydelsefulla ingrediensen. Ändå kan man missa en del av showen, man tittar bort ett ögonblick och ett ögonblick av tid har försvunnit. Tiden har flutit bort, blåst förbi, som en vårvind. Men är det inte det som gör det så spännande – det faktum att man har tid för detta, men inte för det andra?

Jag roade mig i veckan med att fråga olika människor vad det ansåg tid vara. Svaret blev inte direkt varierande – det tenderande till att ligga åt hållet… ”Inte tillräckligt.” Stressar vi inte lite för mycket nu förtiden? Allting kretsar kring 24/7-konceptet, där det mesta cirklar kring att hinna med så mycket möjligt på så kort tid som möjligt. Att bli utbränd verkar numera inte vara ett undantag längre, mer en regel. Denna jakt efter att tiden skall räcka till är rent absurd. Allting skall gå på tid, ett 100-meterslopp, en fotbollsmatch, en tenta, en 10-poängsuppsats etc. etc. etc. Låt det ta den tid det tar. Med tidspress blir det ju bara halvtaskigt ändå. Eller?

Se på Monty Python-gänget – de hade en sund inställning till tid. Ett toppenbra exempel är deras VM i kurragömma, den tävlingen tog ca 11 år 2 månader och 26 dagar (tack Bäckis för din sakkunskap). Det är lugna puckar det. Ingen stress. Dock gick det på tid, men det tog den tid det tog. Ingen slutsignal där inte.

Varför kan man inte helt enkelt ta det lugnt en liten stund, medvetet stanna upp och låta tiden springa förbi – gripa tag i det där stilla guldkornet. Ser du en vacker blomma, stanna upp, betrakta den, det gör inget om du kommer fem minuter sent för en gångs skull – som tjuren Ferdinand – han var lugn han. Kolugn.

Men sedan kan man ju se åt det andra hållet, när man längtar efter något och tiden går så sakta att man inte vet var man skall ta vägen. Som att filmatiseringen av Sagan om Ringen skall ha premiär. Varför i hela friden kan det inte vara december. Men det är ju klart man kan ju alltid sätta sig ner, ta en kopp kaffe och vänta, lugnt och stilla.

allas eder egen H.M.Hellberg
…livsåskådare, som även han stundtals jagar tiden.

Fotnot: Jag hittade denna text när jag städade i min dator, den är skriven för studenttidningen Citrus i maj 2001 - tycker faktiskt att krönikan stämmer även idag, så...

En sak jag är mäkta stolt över...

...men troligtvis aldrig gör igen. För ett år sedan var jag med och spelade en roll när Teaterföreningen Järnet satte upp Katarina Blüms förlorade heder. Jag spelade poliskommissarie Walter Moeding och var förste poliskommissarie Beizmennes närmaste man. Pjäsen är skriven av Heinrich Böll och skildrar hur en helt oskyldig människa i sjuttiotalets Västtyskland smutskastas och förödmjukas av media. Det enda "fel" Katarina hade gjort var att förälska sig i en terroristmisstänkt man. En man som det senare visade sig bara vara en simpel rånare (simpel och simpel - rån ÄR också ett brott).

Pjäsen är ytterst aktuell idag, då den tar upp medias möjlighet till att hetsa upp mannen på gatan så att denne bygger upp en skev och (ofta) fel bild av en händelse, person eller folkgrupp.

Min del i det hela då? Som sagt... Jag är mäkta stolt över min insats. Den enda teater jag tidigare spelat har i princip sträckt sig till att spela hund i någon pjäs i skolans roliga timme. Men nu var det på riktigt! Folk betalade för att se pjäsen, människor som hyser ett gediget teaterintresse och, ej att förglömma, människor jag känner. Personer som kommer dit för att se mig. Vilket gjorde mig stolt. Stolt och glad. Men det medförde också en annan sak. Det gjorde en nervös Magnus om möjligt ännu nervösare.

Den första scen jag var med i var en typ av summering, där jag hade några få repliker. Replikerna gick som ett klockverk, men min kropp... Vi stod på rad mitt framför publiken och det var då det började. Mitt högerben började skaka. Det var outhärdligt. Jag prövade att vila min tyngd på benet. Vad händer då? Naturligtvis börjar vänsterbenet skaka istället. Då inser jag att jag har ett bord bakom mig. "Ja!" tänker jag "Jag lutar mig lite lätt mot det." Dunk, dunk, dunk började det då låta från bordet. Vår regissör berättade senare att hon trodde att jag skulle svimma.

När pjäsen sedan var slut och ridån gått ner kände jag inte glädje eller eufori eller ens, kan man kanske tycka, lättnad. (Jo, kanske i två minuter.) Nä, istället kände jag bara nervositet och ångest inför nästa uppspelning. Nervositet, ångest och en känsla av att besöka toaletten. Hela tiden. Det slutade med att jag fick ta betablockerare. Så därför känner jag att teater bör jag nog bara se - inte medverka i.

Vi ses.

P.S. En låt som spelades för att hjälpa mig med ångesten var bl.a. "Everything Ends" av Slipknot. En lysande låt. D.S.

Låtar vi ogillar att gilla...

Vi var ute och åkte bil idag och på radion spelas en sång som jag känner att jag gillar stenhårt. Jag diggar den riktigt ordentligt, foten vickar i takt och jag försöker sjunga med. (Till Lindas förtvivlan måste jag tillägga - "Bara du inte börjar spela lufttrummor".) Men jag borde inte gilla låten... En rockare har ju en viss trovärdighet att upprätthålla och då får man (som jag i detta fall alltså) ju inte erkänna att man gillar vissa skvallåtar som erbjuds från flera skvalradiostationer. Men jag tänkte att jag går emot strömmen, jag kliver ut ur mitt skal och ropar ut till världen. "Jag tycker en del popsnörelåtar är bra. Riktigt bra!"

Låten som spelades på radion var Patrik Isakssons "Hos Dig Är Jag Underbar". Jag gillar att låten från ett lågt tempo tar fart och exploderar (nåja) i refrängen. Andra låtar jag gillar är bl.a. Evanescence och låten... (vafan heter den - vänta - måste googla) "Bring Me To Life", Backstreet Boys med "Backstreet Back" och Ronan Keatings "Life is a roller coaster".

Puh! Det var skönt att få ur sig. Och nu talar vi inte mer om detta va?

Vi ses.

Fotnot: Nu talar jag ju bara om mig och inte alla rockare i hela världen.

Jag fick ett brev

Ett sånt där kuvert som är lite tjockare, du vet ett sånt där som man vet att det är något värdefullt i. Jag tog genvägen via hissen till min lägenheten för att snabbt kunna öppna brevet - jag har en tendens att snubbla i trappan när jag öppnar brev där nämligen. I brevet låg det en biobiljett. Det var så att för någon vecka sedan utlyste min gode vän Peter en informell tävling där man kunde vinna en biobiljett som han hade liggandes hemma. Man skulle skicka in en motivering varför just en annan skulle vinna biljetten. Och jag vann!!! Peter tyckte jag skulle ha den med motiveringen: "Klart du ska ha den. Nu när du inlett förhållande och allt så kanske den kommer till nytta." Tack för biljetten Peter!!!

I övrigt kan jag berätta att jag nu inträder en ledighet på fyra dagar. Gud vad skönt!!! Det firade jag med att ta en liten tupplur när jag kom hem. Jag fick en underbar väckning då en varelse med ljuv stämma ringde. Jag har dessutom utfört en av de bästa uppgifter som jag tror finns inom mitt yrke. Jag har suttit och ringt till de elever som är antagna till vårt program. Att känna den glädje från andra sidan luren var (är) värt otroligt mycket.

Vi ses.

Kl. 21.53...

...syns en H.M.Hellberg i raketfart susa fram mot U-gatan. Han tar svängen, upp på trottoaren, slänger cykeln på gräsmattan, hafsar fram sina nycklar, låser upp ytterdörren (till kåken) och springer in och öppnar tvättstugedörren. Safe!!! Tre minuter tillgodo. Nu märker han att han är andfådd, blodsmak i munnen och sprucken läpp. Snoret (!) rinner och han går in på tvättstugetoan och snyter sig. Men han är glad - väldigt glad. Har jag nämnt att han dessutom är lycklig?

Vi ses.

Jaha, schlagerfestivalen...

Satt och försökte studera lite ikväll, men blev istället sittande framför Eurovisionsschlagerfestivalen (heter det så? Långt ord i varje fall.) Serbien gick och vann. Det visade sig att alla östeuropeiska lag röstade på sina grannländer. Sveriges hybris visade inga gränser vad det gäller The Arks chanser. I varje fall när man kollar media. På vilken plats kom dom? Nittonde. Nåja hård konkurrens. Serbiens låt verkade vara bra. Men tyckte ni inte att hon var väldigt lik den där sångerskan K.D Lang? Väldigt många "lookalikes" tyckte jag i varje fall passerade förbi. Ryssland försökte bland annat göra en TaTu-rippoff (ni vet, de där två ryskorna som löpte omkring och hånglade med varandra). Bästa låten var i varje fall Georgien. Det doftade lite Kate Bush och Tori Amos om den. Me like...

Men mest satt jag och garvade åt Kristian Luuks lite oseriösa (och paradoxalt nog seriösa), men otroligt roliga spetskommentarer. Under poängutdelningen ägnade han sig nästan helt åt direkta påhoppskommentarer. Bl.a. kunde man få höra: "Oj, en holländsk farbror!" kring just Hollands poänguppläsare (som inte såg ut som alla andra vackra programledare- stylad och så) eller den när han utbrister "Phoebe från Vänner." när Ukrainas programledare dök upp. "Jaha, vad är det för roligt med det?" undrar säkert vän av ordning. Då svarar jag: "I guess you have to be there." Det var alltså kul då i varje fall. Men det absolut roligaste, men samtidigt väldigt tragiskt egentligen om man ser till evenemanget, var när prisutdelningen gick av stapeln: "Det känns ju värdigt... Jultomten delar ut priset." Säger Luuk med en otroligt ironisk och även lite hånande röst. En jultomte som samtidigt, i mina ögon och öron, betedde sig som en äcklig, ful gubbe.

Kvällens konstigaste sms var nog det från Bäckis där han menade att Ukrainas låt var bra. Ironiironiskt eller? Det blir så dåligt att det blir bra som sedan blir dåligt igen och därmed är det bra? Jag förstår inte...

Bäst var i varje fall pausmusiken... Apolyptica - de dominerade stort med sina stråkinstrument. Samtidigt som Cirkus Sirkör uppträdde. Hmmmm, mycket svenskt i Finland denna dag.

Slutsats: Jag köper en DVD med Apolyctica och bojkottar härmed schlagerfestivalen. För bra var det inte... Och Luuk - han dyker säkert upp i ett program nära mig.

Vi ses.

Hammarö

Solen riktigt steker på mitt ansikte. Jag hör en motorsåg köra för fullt bortifrån skogen och vattnet klucka nere vid stranden. Annars ingenting. Den råa tekniken möter naturen. Jag känner en lätt tyngd mot min mage och vet att Linda vilar sitt huvud där. Det är bara att njuta. Vi ligger på en klippa ute i Hammarö. Fråga mig inte var. Jag körde dit, med Lindas anvisningar, men jag vet inte riktigt var vi är. På Hammarö - det är allt jag vet. Och förresten... Vem bryr sig? Linda är där. Det är viktigast.

Vi ses.

Att möta kärlek

Jag lever i en dröm just nu. Det känns som det i varje fall. Jag upptäckte nu på morgonen när jag cyklade hem att jag nynnade på en Carolalåt. Med ett leende på läpparna... Livet är underbart. Jag är lycklig.

Mitt i ett äventyr
Du tänder en eld som aldrig kan försvinna
Brinnande av livslust hissar jag segel
Och reser på främmande hav

Vi ses.

Pearl Jam - Love Reign O'er Me

Man hittar så mycket bra när man surfar... Denna underbara sång är ursprungligen en låt från The Who's Quadrophenia som Pearl Jam gör en underbar tolkning av. Njut!

Vad är det man brukar säga?

Att bagarens barn aldrig får bröd? Är det så man säger? Nåja, i varje fall så jobbar jag på en gymnasieskola som har ett frisörsprogram. Perfekt! Kan man tycka... Men eftersom man har den lyx och möjlighet att gå till eleverna och få en jättebra klippning (tills man själv förstör den med hårprodukter man inte har kunskap till att använda vill säga) när man i princip vill så blir det naturligtvis aldrig av. Att få till stånd en klippning är för mig tydligen lika svårt som för Bush att dra tillbaka sina trupper från Irak.

Det slutar alltid med att en annan vandrar förvirrat omkring med en frisyr som ser ut att vara hämtad ur... (eeh) Buster(?) eller ett tjeckiskt hockeyprogram från 70-talet. Dock utan spretfrillan på toppen - tack Gud för det.

Men äntligen så har man fått till stånd en klipptid - tror jag - om två veckor. Äntligen ska jag få göra det jag tjatat om ett bra tag nu. "Jag måste klippa mig. Jag ser ju för jävlig ut." Äntligen.

Vi ses.

Eleverna är...

...jättetysta. De har prov nu och jag har aldrig varit med om att de är så tysta. Till och med de som är klara med provet sitter vid sina platser och arbetar med andra skolämnen. Eller också pluggar de till det omprov de känner på sig att de kommer att få. Det är så tyst att det till och med gör ont i öronen. Härlig känsla faktiskt. Och så stängdes fläkten av precis nu. Det kändes som skrik.

Det är rätt fantastiskt faktiskt att man verkligen lider med eleverna i provsituationen. Men det är ju något som de faktiskt tycker om. De anser att de får en bekräftelse på sin kunskap. Ett glasklart besked. IG, G, VG eller MVG. Och sedan arbetar vi vidare utifrån det resultatet. Härligt.

Vi har nya elevdatorer också. Det är nästan en helig sak de får låna vid behov. Denna laptop... Det första jag funderar på är att de kommer att sticka in på nätet och slösurfa. Men icke!!! Snabbt in på deras mappar och sedan börjar de jobba med studierna. Oh Happy Days!!!

Jag har en riktigt härlig känsla i mitt bröst just nu. Allt är ljus!

Vi ses.

Status

And I see you

With a smile

You knock me to my knees

Vårmustaschen II

Klockan nio på fredagkvällen kom unge herr Tzintzis hem till den lilla staden Karlstad. Full av förväntan och med golfbagen på ryggen. Jag säger att han kom hem, för det är här han har danats till den människa han är idag. Uppfostrad av vännerna och uppfostrat vännerna. Vilken härlig gemenskap vi hade (har).

Klockan kvart i åtta på morgonen var vi väl ute på Bryngfjordens golfklubb. Tzintzis och jag hade rakat skäggen och stoltserade i en fin ansat mustasch. (Med kanske det undantaget att min knappt syntes då man är ljushårig.) Jeppe hade - utifrån sitt skägg - ansat till en riktigt vacker skapelse med mustaschspetsar som gick ner på halsen. Ascoolt. Med denna mustasch vann han också mustaschtävlingen. Greken mumlade lite surt något om att han trott att det var en seriös tävling, inte någon jävla maskerad.

Det har varit lite försnack kring Vårmustaschen där vår arrangör och initiativtagare Lilljohan bl.a. blivit intervjuad av Riks Morronzoo. Tävlingen har ju också kunnat användas i kampanjen som har handlat om prostatacancer och kampen mot denna. Detta blev nu Lilljohan intervjuad om i radio, dock ej av Gert Fylking. Han var ute och åkte motorcykel. En av tjejerna som var med sa på kvällen att man kanske skall byta fokus till bröstcancer nästa år.

Ja, för att göra en lång historia kort så visade vår grek att han hade ett otroligt fint spel. Stabil som sjutton. Bloggförfattaren lekte harv i början, men fann till slut spelet och gjorde sin bästa runda i år. Vår låghandikappande tjej Christina vann hela konkarången och är verkligen värd all heder. Jag hade förmånen att gå i hennes boll och blev då bjuden på golf som stod mycket nära perfektion och briljans.n Det bästa jag bidrog med var att jag upptäckte att en av mina bollar kunde gå på vatten, vilket var lite kul. Lag Burt Reynolds vann lagtävlingen - där jag måste tillägga att Greken ingick i - men jag har hans pennpris. (Hrrmm, jag kom sist.)

Vi ses.

Stämmer det här på mig?

Eller ljuger jag när jag gör ett test?

Det här är tydligen H.M.Hellbergs personlighet enligt zapera.com och deras test.

Du är mycket intresserad av vad som pågår i din omgivning. Du gillar att prata med andra (nästan oberoende om vad det handlar om) och att vara med där "det sker". Du flyter med strömmen och tar beslut i sista stund - ibland låter du t.o.m. andra personer fatta dina beslut åt dig. Du är en mycket flexibel person, som trivs med fria ramar och lösa avtal. Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera. Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.

Varför har jag nu gjort detta test? Jo, i mitt slösurfande stötte jag på scientologernas krängarsida och där hade de dessutom ett personlighetstest. Ja!!! Det vill jag göra - jag har ju ändå inget för mig. (Sade han som egentligen borde sitta och skriva en tenta.) Kruxet var bara att dessa sektmänniskor vill ringa upp en och berätta resultatet och samtidigt passa på och tigga pengar kan jag tänka. Så jag tänkte att det kanske finns något annat test någonstans och voila!!! Men stämmer det?

Vi ses.

Frågetecken och andra sätt att förvirra.

Jag måste först - återigen - slå på trumman Peters allehanda olika blogginslag. Han har tidigare berättat om sina vedermödor i Örebro. Nu senast handlar hans berättelse om något så trivialt som undergången under järnvägen här i Karlstad. Jag måste också höja rösten i ett "wow" när det gäller hans konstnärliga fotografier, som han tagit lite här och där i vår lilla stad där livet sakta vankar fram och solen skiner.

Karin undrade hur jag hinner med att skriva alla dessa blogginlägg. Det är då inte mer dramatiskt än att man har ett medvetandeflöde som rinner ut på tangenterna. Därav finns den stora risken att "bullshit"-faktorn är hög. Men va sjutton. Lite kul måste man väl ha.

Novellen däremot är faktiskt en copy-paste av den novell jag skrev i fempoängskursen "Att tala och skriva" på högskolan i Karlstad under vintern 94-95. Gud vad länge sedan.

Och på tal om att göra bort sig. Det gör jag alltid. På det ena eller andra sättet. Och hur jag gör bort mig är min ensak. Så det så... Och det är alltid kul att väcka nyfikenhet. (oj, där höll en smajli på komma in) Hehe... (istället)

En sak som hänt idag som inte är så jädra kul är att min gamle kollega Christer kommer att lämna oss inom en snar framtid. Jaha, Christer? Vad har Älvkullen som inte vi har??? Om jag är bitter? Jepp... Sur? Jepp... Glad för din skull? Jepp...

Vi ses.

En känsla av overklighet - the end

- Det här är mitt lilla gömställe, sa han, så nära och ändå så fjärran från stadens vardagliga liv. Hit kommer jag lite då och då, röker mig ett par stopp tobak, funderar en del och fiskar lite.
- Det är underbart, sa jag och kände mig dum över min brist på att uttrycka mig.
- Ibland kommer jag hit själv, ibland har jag sällskap av mitt barnbarn och så också idag. Hon kom hit lite tidigare än oss.
Då fick jag syn på något vitt som fladdrade fram bakom en sten lite längre bort. Vi gick mot stenen och Michael ropade till henne.
- Michelle, vi har en gäst.
Då dyker en underbar varelse fram från stenen. Helt klädd i vitt, i en sån där underbar sommarklänning som går till knäna. Sommarblekt ljust hår, brunbränd hy och, när jag kommer närmare, vackra isblå ögon. Jag tappar fattningen totalt.
- Peter heter jag. Jag sträcker fram min hand och hoppas samtidigt att jag inte har handsvett. Jag funderar lite på hur gammal hon kan vara. Jag bestämmer mig för tidlös – ja, hon är tidlös.
- Michelle, sa hon med en stämma lika ljuv som dun. Hon ser på mig. Tidlös tänker jag.
- Vill du ha något att dricka? frågar hon. Hon ser på mig.
- Ja tack, gärna, svarar jag och ser att hon plockar fram en stor flaska ur korgen. Jag vänder mig om för att säga något till Michael och ser då att han redan fått upp den första fisken där han står i det grunda vattnet en bit bort. Jag funderar över hur jag kunnat missat höra honom gå sin väg. Jag avbryts i mina tankar av Michelle som frågar om jag inte mår bra. Jag nickar som svar till henne, inte direkt förvånad över att hon kan se min låga sinnesstämning. Jag tar emot muggen hon håller fram till mig. Jag ser på henne medan jag dricker och känner då en smaksensation skölja över tungan. En underbar smak av apelsin som jag aldrig känt förut.
- Hemmagjort, säger Michelle som om hon läst mina tankar. Jag ser på henne igen. Tidlös...

När Michael några timmar senare frågar mig hur jag känner mig, tittar jag på honom med oförstående blick. Han förklarar vad han menar och syftar på hur jag kände mig på morgonen. Men ser hur jag känner mig, rynkorna i pannan är borta och axlarna har sjunkit ner. Jag skäms lite över att jag glömt av mitt obehag så lätt, vilket han ser att jag gör och han säger att han förstår. Jag vänder på blicken och ser Michelle och jag drunknar i hennes ögon. Tidlös!

The End

Ett önskemål från Karin...

...var att berätta vad som händer i Karlstad. Ja du... Solen skiner och man kan inte var annat än att glad. Det är nu tjugosju (27!!!) arbetsdagar kvar till skolavslutningen, sedan är det kram och hejdå till mina elever, som jag arbetat tillsammans med i tre år. Vemodigt, men samtidigt väldigt, väldigt skönt. Det är dags för eleverna att klippa av gymnasienavelsträngen och kliva ut i verkligheten och allt vad det innebär. Vissa av dem känner en stor oro. Vilket är helt naturligt. Stort steg.

Jag kommer själv ihåg hur det var att ta studenten. Men för mig var det tvärtom. Jag var inte ett dugg orolig, jag läste ju ekonomisk och jobb skulle ju finnas. Not! Men man tänkte att det skulle säkert lösa sig, vilket det också gjorde. På gott och ont. Vaktmästeriet på Bassjukhuset i Falköping var helt okej och bekymmersfritt.

Karlstad var det... Sa jag att solen sken? Sa jag att jag drabbats av en sjuhelsikes vårförkylning? Sa jag att jag gjort bort mig - både på det ena och det andra sättet? Men jag är glad... Till och med mot det lyckliga hållet.

Vi ses.

En känsla av overklighet - del 2

- Jo, säger han när jag ställt min fråga, jag ska inte ut på havet. Det är jag för gammal för, istället ska jag ta med mitt gamla spö och gå några kilometer uppströms och ställa mig och koppla av lite. Men vad gör du här? Du är ingen fiskare.
- Nä, jag kunde inte sova i denna värme, så jag tog en promenad hit ner istället.
- Du ser bekymrad ut, sa gamlingen, det ser jag på din panna.
- Jag vet inte vad det är, det är någon känsla av obehag som jag har haft hängande över mig ett tag nu, svarar jag förvånad över min öppenhet till en vilt främmande man. Här berättar jag något som jag inte ens har kunnat berätta för min vän Gilda, som jag dock har känt i några år.
- Följ med mig och fiska om du vill, sa gamlingen, du kan behöva sällskap. Michael heter jag. Han sträckte fram sin hand mot mig. Jag tog den och sa mitt namn.
- Trevligt att råkas, sa han och gav mig ett fiskespö som jag tror både sett både det första och det andra världskriget.
- Tack för inbjudan, sa jag. Michael bara nickade, vände sig om och började gå.

Vi gick under tystnad på träbryggorna utmed floden. Jag hörde hela tiden vågskvalp och ljudet av fendrar som gnids mot småbåtarnas relingar. När vi gått en bit så hindrades vi plötsligt av en björkskog som stod i vår väg. Michael fortsatte utan ett ljud ner på en stig som gick in i skogen. Jag följde trevande efter och undrade om han verkligen ville ha mig med. Han hade inte sagt ett ord till mig på hela vägen. Michael traskade på den lilla stigen med mig i släptåg och jag blev mer och mer blöt om fötterna där vi gick. Det skulle dröja ännu någon timme innan solen klarat av att torka bort morgondaggen från gräset.

Helt plötsligt, som i ett trollslag, försvann skogen och kom ut under den klara blå morgonhimlen. Jag blev helt förstummad. En sån underbart vacker plats, en yta på kanske hundra kvadratmeter med några ekar som verkade slumpmässigt utplacerade lite här och var. Allt detta inramat av denna björkskog som vi nyss gått igenom och som fortsatte efter den öppna platsen. Sedan såg jag floden, lugn och stilla flytande till höger om mig. Kunde denna flod vara så lugn? Michael tittade på mig och log. Jag kom på mig själv med att stå och gapa och log rodnande tillbaka.

To be concluded.

En känsla av overklighet

En lätt vind blåste in från floden och medförde en illaluktande doft ifrån träsket i deltat. En doft av ruttnande alger och andra former av döda växter. Men det var inte bara dessa lukter som vinden förde med sig, utan också en känsla av att något skulle hända denna varma, fuktiga sommar. En känsla som inte ens regnet skulle kunna tvätta bort när det väl bestämmer sig för att komma.

Inte ens gryningens ljus kunde ta bort den känsla av olust som jag kände denna morgon. Detta underbara ljus som syntes från horisonten , en blandning av gult och rött som gör allt för att skrämma bort mörkret, att svepa bort den suggestiva stämning som lägrade sig över staden. Mörkret försvinner men denna känsla av olust sitter kvar i mig och hittar ett bo i ryggen. Jag ryser i hela kroppen, håren på armarna står rakt upp, precis som den gången då min brors första barn föddes. Men den gången var det av glädje, nu vet jag inte vad det är för känsla. Men det är absolut inte av fröjd. Jag ser ner på mina slitna skor, där jag står på den gistna, gamla bryggan och kommer på mig själv med att fundera över om jag behöver köpa nya. Jag ryser ännu en gång. Varför kan jag inte bli av med denna känsla av obehag? Denna känsla av overklighet.

Jag hör steg bakom mig och vänder mig om. En gammal man kommer ut på bryggan iklädd stövlar, regnrock och en gammal sliten sydväst, allt i klädsamt grått. Dessa härliga gamla sydvästar som jag inte har sett sen jag flyttade från Sverige och dess fagra västkust. Här i staden har de flesta fiskemännen numera någon form av keps med olika klubblogos på. Men denna mannen hade en sydväst. Jag börjar fundera på vad han ska göra eftersom alla fiskebåtar gav sig ut för flera timmar sen och bestämmer mig för att fråga.

Jahapp...

...då fyller man år alltså. Igen!!! Det demonstreras i Sverige under denna dag. Den första maj. Socialisternas dag - en dag då arbetarrörelsen går ut på gatorna och ventilerar sina åsikter och eventuellt sin ilska. Nu bråkar moderaterna och sossarna om vilket parti som är den nya arbetarrörelsen. Hmmm. Där blev jag så förvirrad att jag inte ens orkar bry mig.

Jag skulle vilja gå ut och demonstrera mot min födelsedag - jag vill stanna vid den ålder jag har. Det är nog nu! Stopp!

Det har dock varit en bra dag. Man har fått glada gratulationstillrop från både SMS och telefon. Man känner sig sedd. Man blir glad. Jag har dessutom hunnit med att slå tre hinkar på Bryngfjordens driving range. Och vet ni??? Det kändes bra. Jag fick till en bra slaguppställning som jag kan jobba utifrån. Skönt.

Vi ses.