Våga vägra smajlisar

Jag satt och funderade lite just idag (!!!). Vad är det för en värld vi vill leva i egentligen? Är det en värld av smajlisar? Jag kommer ihåg en gång när jag satt och snackade med en kompis och han kom på att han glömt sms:a en bekant. "Hur ber man om ursäkt på ett bra sätt via sms?" frågade han retoriskt. "Ja, jag vet. Jag slänger in en smajlis." säger han vidare - nöjd och glad över sin uppfinningsrikedom. Under tiden tänker jag något i typ med att: "Vad är det för fel på att ringa?". Men jag säger inget. Ska det vara så att vi ska skydda oss bakom en massa artificiella känslomässiga yttringar? Jag vet själv att jag sänt iväg en och annan smajli via sms - men som ursäkt? Fungerar det? Jag vet inte det. Jag tror inte det faktiskt.

För att verkligen se till så att jag inte har kastat en massa stenar i glashuset så har kollat min egen blogg och till min glädje så förekommer det faktiskt inga slentrianmässiga smajlisar här (inte vad jag sett vid min snabbgenomgång i varje fall). Alltså...

En smajlifri zon.

Fast jag kommer nog att fortsätta använda mig av smajlisar i sms:en - de funkar ju och förmedlar en relativt tydlig sinnesstämning. Bara det inte gäller ursäkter alltså.

Vi ses.