Man kanske skulle...

...börja med att starta sina lektioner med ett par highfajvar och lycka-till-kramar...

Lars Ulrich släntrar fram genom spelargången och är på väg att äntra scenen på Ullevi. Han möts av en knytnäve som han boxar lätt tillbaka. Ni vet som hårda grabbar gör. Knytnäve mot knytnäve. Väl uppe möts han av en kärvänlig kram och sen är det dax för lite tjittjattande... Undrar vem han pratar med? Sin pappa? Manager? Arrangör? Jag vet inte. Men jag kommer att tänka på mitt jobb. Lärare. Tänk om jag - när jag är på gång till lektion - skulle knytnävas lite, kramas och highfajva? Hmmmm... För naturligtvis tjittjattas det. Vanligtvis om... Ja, vad som helst i princip. Frånvaro, närvaro, vab, vad man åt igår, träning idag, snygga skor... You name it. Men inget knytnävande och kramisar.

Och det är precis det Metallica är på gång att göra. Ett gig, ett kneg, ett arbete. Just i det tillfällen och med den insikten så avromantiserades hela metallgrejen för mig. "Fan!" tänkte jag, "De ska ju bara och jobba."

Lars Ulrich går fram till James Hetfield och ger honom en kram - Hetfield ser inte ut att gå in i kramen utan kollar lite runt omkring sig. Ni vet, sådär som folk kan göra när de dansar tryckare, men den ene partnern kollar samtidigt omgivningen efter någon som han/hon hellre vill dansa med. Sen avslutar Ulrich kramen med att klappa Hetfield på magen (maggen) - Hetfield kollar ner på magen och smeker den ömt.

Sen spelas "Call of the Ktulu" upp och bandet glider in på scen.

Och öppnar med "Hit the lights"...

Åh jävlar!!! Metall!!! It´s alive!!!

allas eder egen H.M.Hellberg