Och nu. Ett sug efter Pearl Jam som man aldrig känt på mången dag bara infinner sig. Ny platta på gång och man bara längtar. Backspacer. Mumma. Den 21 september. Ställ klockan. Måste boka på nätet. Surfa nätet. Kolla förhandstankar. Avfärda skitsnacket och älska de goda recensionerna. "Åh, härligt! De har spelat in plattan på eget skivmärke..."
Och sen glömmer man boka på nätet. Va fasen!!!
Ok, jag får den några dagar senare än väntat. Jag kan ju lyssna på Spotify. Fast ändå inte. Man vill ju inte fuska. Man vill ju känna fokus.
Och sen så dimper den ner i lådan. Pearl Jams nya... Backspacer. Jag tar försiktigt upp plasten. Luktar lite på konvolutet. Det är något speciellt med nya plattor. Mmmm, luktar sådär fint... Snabbt, in med skivan i datorn, ladda in i iPoden och sedan lyssna...
En kompis skrev i ett mail att den har en lite brötig och punkig framtoning, men att den mot slutet doftar sympati. Eller mer riktigt, den blir sympatisk. (Lite taget ur sitt sammanhang och stämmer väl inte riktigt med kompisens andemening kring skivan i stort.) Men jag vet inte. En platta (eller kanske rättare - låtar) av Pearl Jam som är sympatisk? Sympatisk???
Hmmm - jag måste säga vacker. Även de brötigt punkiga låtarna är vackra. Som blå röken som slingrar upp från en cigarett - vackert och skitigt.
Sen fylls mina öron med "Just Breathe"... Och himlen öppnar sig. Oooh, vad vackert. En smäktande akustisk gitarr, Jeff Aments snygga basgång som äntrar scenen en bit in i låten, Eddie Vedders smäktande röst och en refräng som bara...
Fem hårdrockstummar av fem möjliga.
Vi ses.
1 kommentar:
Blev ju tvungen att lyssna efter att ha läst detta inlägg. Och jajamensan. "Just Breathe" är riktigt bra. Tack för upplysning!
Skicka en kommentar