Into the great wide open

Vi sitter i en buss på väg från Geysir på Island. Man ser ut genom fönstret och det finns alltid något att titta på. Men det är inga saker - inga speciella landmärken - det bara finns... Plötsligt kommer den - låten som känns som ett Icelandic Soundtrack.

Into the great wide open,
Under them skies of blue
Out in the great wide open

Tom Petty... Fasen vad bra och fasen vad textraderna stämmer på det Island jag möter. En känsla av rymd och evinnerlighet. Klarblå himmel eller moln som snuddar marken. Det kvittar. Det är stort, det är rymd, det är evighet - det känns som man bara vill inhalera denna känsla och brista i ett... Ja... Leende. Into the great wide open.

Man får ibland en känsla av att vara barn på nytt. När jag satt på planet mot Reykjavik och kollade ut genom fönstret och fick ta del av landskapet. Jag stöter till kollegan Heidi och utbrister: "Kolla, kolla!!!" Vi flög över (tror vi) Islands största glaciär Vatnajökul och det är bara vitt. Vitt och vackert. Jag är som ett barn - jag märker att denna känsla överrumplar mig och rodnar nog lite. Men jag kan inte låta bli att fiska fram kameran och ta en bild... Och en till... Och en till... Under resans gång känns det lite som att jag blir en fotojunkie - jag kan inte sluta.

På flygbussen till hotellet kommer nästa hänförande utsikt - lavalandskapet. Så långt ögat kan se. Lava... Jag trodde att Island "bara" hade en sådär två vulkaner - Hekla och Katla - men vi får berättat för oss att det finns en typ sisådär 200 stycken. Jädrar i min lilla låda. Inte så konstigt att det finns stelnad lava överallt. Helt fantastiskt. Innan jag fattade att det vara lava vi pratade om och innan jag sett vilka formationer de hade så förundrades jag över att det inte fanns en endaste människa på hedarna (som jag då trodde det var). Men jag tror att man - om man har tur - kan kliva ut en fem meter på detta landskap utan att ha vrickat foten tre gånger.

Vi ses - och då men fler foton och en bredare rapport.