...fast tvärtom.
Att cykla till jobbet är skönt. Fridfullt och fint. Ja, om det inte vore för alla andra jämrans människor överallt. Det är mörkt och man måste sätta på dessa jämrans lampor för att synas. Lampor som man måste plocka bort när man ställer cykeln, annars kommer någon tjuv och tar dem. Fickorna fulla med lampor.
Underbar förutsättning till att sura till så här på morgonen.
Sen iväg. Blöt sadel? Jajamensan.
Sen möter man alla dessa människor. Första biten till kakan är dessa fotgängare som anser att de är själva på gatan. Mitt på vägen. Lägg sedan samtidigt till den där cyklisten som man möter och som cyklar utan ljus. Fast vad ska han med de till, även han tror att han är själv på vägen. Dessutom tror han tydligen att han syns. Jamen javisst, han har ju en svart jacka på sig. Han lyser som en dag ju...
Som grädde på moset... En bil. Han ångar på som om den ville säga till oss att: "Här kommer jag, muckar du med mig så får du ont. Ja, jag tutar väl lite, för jag ska först fram." Som avsked kör bilen igenom en vattenpöl och skvätter ner halva mig. Sur? Jag? Näääää... Förbannad? Ska tänka på saken... Japp, förbannad!
Jag känner att jag vill hojja ikapp bilen, stoppa den och säga några väl valda. Jag ser att bilen stannar, men ack han svänger. (Om du förresten undrar om han blinkade för att avisera vart han skulle, så är svaret nej.) Han sular iväg åt ett annat håll och jag, jag känner att jag måste vidare till jobbet. Sur? Nja, just då hatade jag honom/henne.
Just då kände jag att jag hatade all människor runt omkring mig.
Självupptagen? Jag?
Vi ses.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar