För tio år sedan så hade det inte gjort något. Ja, jag tror nog till och med att det hade haft mindre betydelse för fem år sedan. Man hade kanske svurit lite och grämt sig. För att sedan rycka lite på axlarna och vandra vidare.
Men idag... 2008... Då är det sjutusan så viktigt. Att ha kvar sin mobil alltså. Jag tappade min i måndags. Och jag som inte tappat något sedan... Ja, när jag dansade disko i Parken i Falköping i mitten av 80-talet och tappade nycklarna. (Och ja mamma, jag var nykter.)
Helt plötsligt var mobilen väck. Jag letade högt och lågt hemma hos L, men icke. Borta. "Var använde jag den sist? Hemma?" En blänkare skimrar framför ögonen där jag ser att jag kollade klockan då jag cyklade ner till L. "Fasen." Jag sätter mig på cykeln och följer mitt spår hem. Jag ser hur hela min kontaktlista blir suddigare och suddigare. Upp i lägenheten. Hoppas, hoppas, hoppas... Men icke. Följer mina spår tillbaka och när resan är slut så har alla kontakter gått upp i rök.
Mobilen i sig är kanske inget, ett välfärdsproblem som är lätt fixat. Men kontakterna, alla telefonnummer och födelsedagar. Nästa steg blir alltså att jaga telefonnummer. Eniro kanske?
När jag grejat en ny mobil vill säga.
Vi ses.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar