Facket

Efter den första lektionen igår kom jag in till arbetsrummet, vandrade fram till min arbetsplats och där låg det en liten post-it-lapp med en uppmaning om att jag skulle ringa gymnasieförvaltningens facklige toppsnubbe.

Jag blev lite orolig. Vad hade jag gjort? Eller vad hade jag inte gjort? Är det lönesänkning på gång? Eller vad? Den värsta tanken var väl att han ville värva mig till något fackjobb. Huuuu. Kan ju inte det där.

Nå, jag ringde upp honom och han förklarade att han hade lite frågor om mina arbetstider. (Hjälp!) Han ansåg att jag hade för mycket tid uppskrivet. "Du har noterat en timme för mycket." "Men va fasen," tänkte jag, "har du inget bättre för dig."

En timme! Han hängde upp sig på en timme! För mycket dessutom!

Vi ses.

Mobilen

Nu har jag fixar en mobil - men telefonboken är väck. Så detta forum får fungera som min kontakt till yttervärlden.

Alltså: Ni som vill - sänd era telefonnummer! Snälla.

Vi ses.

Rent objektivt...

...en riktigt fin bild.

Låt oss kalla den Vänskap.


Fotograf: Petter Forslund

Vi ses.

Vart tog den vägen?

För tio år sedan så hade det inte gjort något. Ja, jag tror nog till och med att det hade haft mindre betydelse för fem år sedan. Man hade kanske svurit lite och grämt sig. För att sedan rycka lite på axlarna och vandra vidare.

Men idag... 2008... Då är det sjutusan så viktigt. Att ha kvar sin mobil alltså. Jag tappade min i måndags. Och jag som inte tappat något sedan... Ja, när jag dansade disko i Parken i Falköping i mitten av 80-talet och tappade nycklarna. (Och ja mamma, jag var nykter.)

Helt plötsligt var mobilen väck. Jag letade högt och lågt hemma hos L, men icke. Borta. "Var använde jag den sist? Hemma?" En blänkare skimrar framför ögonen där jag ser att jag kollade klockan då jag cyklade ner till L. "Fasen." Jag sätter mig på cykeln och följer mitt spår hem. Jag ser hur hela min kontaktlista blir suddigare och suddigare. Upp i lägenheten. Hoppas, hoppas, hoppas... Men icke. Följer mina spår tillbaka och när resan är slut så har alla kontakter gått upp i rök.

Mobilen i sig är kanske inget, ett välfärdsproblem som är lätt fixat. Men kontakterna, alla telefonnummer och födelsedagar. Nästa steg blir alltså att jaga telefonnummer. Eniro kanske?

När jag grejat en ny mobil vill säga.

Vi ses.

Med risk för att vara tjatig...

...men jag håller på Brynäs. Och ikväll vändes förlusttrenden. Vinst mot HV71 i sudden. Två nya fina friska poäng. Förlusttrenden på sex matcher är nu bruten.

Thank you, you hardworking grabbs from Gävle. Speciellt Ove Molin - 37 år ung - still going stronger.

Vi ses.

Värde

Ja det finns ju ett pris eller värde på allt i den värld vi lever i idag verkar det som. Till och med en blogg innehar ett värde... Ja, även mitt lilla bidrag till omvärlden har ett pris. 14200 sek värderar sajten bloggvarde.se min blogg till. Ett fynd om man jämför med Carl Bildts som är värderad till dryga 2 mille. Så det är bara att lägga ett bud. Eller skratta åt eländet.

Fast om man kan sälja? Hur gör man då?

Vi ses.