Jag tar snällt plats...

...i hyllningskören. Jag har inte tyckt att Stieg Larssons böcker har varit något vidare. Jag har i princip tyckt att de varit för släpiga och pratiga och inte direkt kommit till skott. Och när de väl gjorde det så var det över på några sidor. Det enda ljus i dessa böcker har då varit då karaktären Lisbeth Salander varit med - udda och oförutsägbar. Så tyckte jag när jag hade läst Män som hatar kvinnor och Flickan som lekte med elden. Men nu sällar jag mig alltså till hyllningskören.

Jag har nu läst den tredje och avslutande berättelsen i Milleniunserien - Luftslottet som sprängdes - och mina åsikter är helt motsatta. Vilken bok! Inte en tråkig stund. Lisbeth Salander tokdominerar och levererar i vanligt ordning och denna gång är hon inte tvungen att bära handlingen framåt på egen hand (så att säga). Vilket gör LSS till en höjdare som slår de båda föregångarna med hästlängder.

Fem hårdrockstummar till avslutningen i Milleniumserien - Luftslottet som sprängdes.
Vi ses.