Det är tempo när jag cyklar. Trycket på trampan är skyhögt och vinden bara visslar förbi... Tramp, tramp, tramp. Fort går det. Hastighetsmätaren brukar peka upp mot en 30 km/h. Inte så mycket tycker väl en landsvägssnajdare på en ultralätt aluminiumbike med trådsmala däck - men här snackar vi 30 km/h på en tung mountainike med däck som är så breda så att man känner att man borde sätta upp en skylt som visar att det är frågan om bred last eller ett brett fordon.
Snabbt går det alltså - fram till igår vill säga. När jag gled fram i ett svagt uppförslut så tyckte jag helt plötsligt att det gick riktigt lätt - för lätt. Inget motstånd. Jag tittade ner och märkte att kedjan gått av... Det är tryck det vänner!
Vi ses.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Härligt Gubben!
Det kan även kallas gammal- kedja-som-skulle-bytts-för-3år-sedan. Och en sak till, landsvägscyklar nu för tiden är av Carbon eller titanium...
Sent ska syndaren vakna som det så fint heter.
Och jag är helt med på att carbon eller titanium "is the shit". Misstaget skall icke återupprepas. När det gäller hojjar så är du definitivt min guru. (Amongst other things.)
Hej Magnus
På tal om att cykla, jag tog fram cykeln i tisdags morse för att börja cykla till jobbet. Mest för att komma igång och försöka möta den kommande viktuppgången (vi ska ha barn i december). Men jag hann inte ens halvvägs sen druttade jag på en isfläck och fick tre frakturer på fotleden. Så det var den cykelsäsongen och den motionen.
Nu är det gips i 6 veckor och kryckor i minst lika många. Förhoppningsvis har jag fått ordning på foten innan jag blir för rund om magen.
Så kan det gå när man är ivrig och börjar cykla innan minusgraderna är borta på morgonen.
Mår man bra i övrigt i graviditeten kan man alltid bryta foten, lite sport ska det väl ändå vara ;-).
Ha det bra,
Therese Spendrup
Skicka en kommentar