Där satt man... En välklippt snubbe som är på väg in i de fyrtio. Alltså - man satt där... Bland medelålders snubbar och snubbor och bland kidsar och kidsor. Några unga Robert Smith-wannabees vandrade snällt förbi och några åldrande gothare - som i ett sista desperat försök antagligen ville återminnas en svunnen tid - en känsla som de inte haft sedan mitten av 80-talet.En tid då de tappert stod längst fram vid scenen och svårmodigt bangade till "The Figurehead". Antagligen gick de hem efter denna konsert i ett behagligt svårmodigt lyckorus...
Konserten var alltså bra - jädrigt bra! En underbar början som "peakas" av att The Cure bara tre låtar in i setet gör så att jag tänker att det här är för bra för att vara sant. "Lovesong" följs av "Pictures of You" som följs av "Lullaby" - alla tre från The Cures enligt mig bästa album från 1989 - Disintegration. Efter en och en halv timme så är jag beredd att ge Robert Smith & Co fem tummen-uppar. För sedan visade det sig att man blev mätt. Det blev till och med skränigt och jag kände att jag inte ens kunde njuta av "Boys don´t cry". De höll på för länge - tre jämrans timmar. Det var mycket för en blivande 40-taggare.
Så de får "bara" fyra tummisar. Men jag lovar... Kommer The Cure till Sverige igen så är det ett givet besök. Och kanske har de en t-shirt till H.M. då. En utan en massa datum och annat på. En snygg, estetisk och ren konsert-t-shirt vill jag handla då. Inte en massa bjäfs...
Vi ses.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Måtte jag aldrig klaga på en bra konsert för att den är för lång!
Kul dock att de levererade, rankar fortfarande deras konsert 1992 (också typ 3 timmar) som en av de fem största större konserter jag varit på!
Jolo
Lessen... Det var väl inte direkt meningen att klaga. Troligtvis berodde det på att man börjar bli ga... äldre... Jag vet inte.
The Cure 1992 - det var grejer det! Simon Gallup rörde sig knappt ur fläcken på tre timmar. Hur coolt som helst.
Synes
Skicka en kommentar