IVASOLOGY VI - The Gestetner Edition

Hösten 2002 kom vi på - vi och vi, mest Björn tror jag - att vi i arbetslaget skulle ge varandra en liten rolig julklapp i form av en unikt och individuellt blandad CD-skiva. De första stapplande stegen vad det gäller temat för blandningen var väl just... En Best-of-platta med tolv låtar helt enkelt. Men utmed åren har temat för plattan utvecklats. Teman såsom Absolute Prozac - låtar som gör en glad (2006), musik från de bästa filmerna man sett (2004) och, givetvis, de tolv bästa svenska (2003). Min absoluta favorit måste nog dock vara The Emotional Album (2005) - tolv låtar som präglat en känslomässigt. I just denna unika samling var det dessutom ålagt att man skulle skriva en kort historia om vad som ligger bakom låten. Vilka minnen och känslor som finns där.



I år var det inget undantag. I år beslutade vi oss om att vi skulle forma en CD-blandning med låtar som vi hatar att älska - eller kanske mer ogillar att gilla. Ni vet den där låten som du verkligen diggar - när du hör den blir du glad och känner att du vill sjunga med och kanske till och med dansa. Men problemet är... Låten är inte du... Du känner att låten helt och hållet "strider" mot vad du tror på... Eller rättare sagt: Vad du lyssnar på i vanliga fall. Så tolkade i varje fall jag uppgiften. Jag tog med låtar som jag vanligtvis inte lyssnar på, jag tog med låtar som jag - i vissa kretsar - inte skulle erkänna att jag diggar. Och diggar hårt. För ledordet är ju faktiskt älska. Man älskar låten - plain and simple. Även om mitt hårdrocksjag vrider sig i plågor.

Songs I hate to Love according to H.M.Hellberg

1. Bon Jovi - It´s my life
2. Patrik Isaksson - Hos dig är jag underbar
3. Kelly Clarkson - Breakaway
4. Trance Dance - You´re gonna get it
5. Backstreet Boys - Everybody (Backstreet´s Back)
6. Uno & Irma - GodMorgon
7. Hanna - Leave me alone
8. Carola - Mitt i ett Äventyr
9. Evanescence - Bring me to life
10. Coldplay - Clocks
11. Ronan Keating - Life is a Rollercoaster
12. Westlife - Mandy

Ett undantag finns dock... Trance Dance - You´re gonna get it - den låten avskyr jag. Jag älskar den enbart av den anledningen att jag inte kan sluta skratta när jag hör den - det är alltså skrattet jag älskar. Definitivt inte låten.

Vi ses.

Fotnot: Jag kom precis på att jag i ett tidigare inlägg svamlat om detta ämne och att jag aldrig mer skulle tala om saken. Vilket jag nu gjort... Igen... Kommer antagligen göra det fler gånger. En återfalls-det-här-gillar-jag-inte-fast-gillar-ändå-förbrytare.

Julafton 2007

Ja, som vi alla vet så präglas denna del av året av en hel massa listor. Dags- och aftonpress finner det otroligt kul att fylla sina sidor med allehanda denna företeelse. Och jag... Ja, jag tycker det är görskôj att läsa dessa. Bästa musiken, bästa boken, bästa filmen, bästa-låten-att-göra-KorvStroganoff-till etc, etc...

Nå, jag tänkte att jag skulle ge mig i kast med en lista som rullar runt rätt så frekvent i allehanda bloggar. Frågorna är redan ställda och man behöver bara fylla i svaret. Lätt som en plätt tänker man. Jaharu.... Första frågan... 1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Och där stötte man på patrull. Jag gjorde en hel massa prylar i år som jag aldrig gjort förut. Men det är speciellt en sak som jag gjort i år som jag ALDRIG gjort tidigare och det kände jag att man inte kan rapportera om med en ynkans mening. Något som jag alltså har gjort i år är att jag har firat julafton utan att en enda av mina släktingar varit närvarande.

Jag spenderade alltså en underbar julafton med Linda och hennes familj. Och jag var faktiskt nervös - jag har ju träffat Lindas mamma och hennes man tidigare och jag vet att de är görtrevliga människor. Och dessutom kände jag att det skulle bli jättespännande och trevligt att få träffa Lindas syster. Men ändå... Jag menar... Vi snackar ju om JULAFTON!


Och när vi plingat på dörren, klivit på och hälsat God Jul. Ja, då var all nervositet försvunnen. Vilket jag i princip visste redan från början. Men det verkar som det finns någon eller något som retar upp nerviskänslan i hjärnan utan att det egentligen finns fog för det. Nå... I vilket fall som helst blev det en underbar julafton - underbart god mat, en "tomte" som kom, såg och segrade och en avslutning med det otroligt prestigefyllda spelet Jenga. Inbakat i allt detta... Det goda samtalet och det hjärtliga skrattet och den härligt juliga känslan.

Vi ses.

Mellandagsrea

Det är snart dax nu. Min gamla gula Marmot-jacka sjunger på sista versen och är på väg in i de sälla skaljackemarkerna. Ja, i varje fall är det nog dax för den att förflytta sig in genom dörren till höger i hallen och hänga upp sig själv i klädkammaren. För om jag känner mig själv rätt (och hamster som man är - jag menar... kan man inte ens slänga en t-shirt så...) så kommer den befinna sig där ett bra tag innan den osynliggörs. Eller kastas. Vi får se vad som händer.

Men än kan vi inte ta steget - min jacka och jag. Först måste en ny fin jacka hittas. Och det är inte lätt har jag märkt. Var hittar man en GoreTex-jacka som håller för regn och rusk, som är fodrad - men inte blytung, en som är snygg som i partysnygg OCH dessutom ska ha en vardagsprägel?

Man vandrar till rean i stan och söker... Och hittar inget. Jag inser (återigen) att jag behöver experthjälp.

Vi ses.

Grattis mormor!!!

Mormor Lilly fyller nittio år idag. HippHipp Hurra Hurra Hurra Hurra!

Och sen upptäckte jag att bloggen fyller ett år idag. Det kan vi fira med ett... Ja, jag vet inte... Trodde faktiskt inte att man skulle vara så frekvent som man faktiskt varit. 208 inlägg har det blivit. Huvva!

Vi ses.

GOD JUL

Nu går vi i sakta mak mot ljusare tider. Årets mörkaste dag är förbi och solen kommer nu att gå upp i öster lite tidigare för varje dag. Underbart. Det firar vi genom att rikta våra blickar mot ett litet stall i Betlehem - där en liten parvel vid namn Jesus föddes för cirka 2000 år sedan. Denna parvel växte upp och kom med det speciella budskapet att man duger som man är och om man bara försöker göra gott så är det väl värt. Han tillade också det enkla budskapet att man skall vara schysst mot sin nästa. Enkla tankar - men det verkar vara så svårt att följa. Visst vore det väldigt kul om alla gjorde det. Se bara på Karl-Bertil Jonsson...

Man märker att det är julafton imorgon. Det är tomt på gatorna - bilarnas lyktor lyser med sin frånvaro - människorna har parkerat utmed trottoarerna. Ljusets högtid är här. Elljus och stearinljus.

Efter att ha avnjutit ett litet julbord med bl.a. lax och skinka och som avslutning en efterrätt bestående av apelsinklyftor och tomtegubbar som vi doppat i chokladfonduegrytan. En riktig höjdare!!!



Till sist vill jag återigen önska er en riktig God Jul. Så ses vi väl i mellandagarna, med årslistor, statuskollar och allt vad det nu kan bli.

Vi ses.

Jag blir så trött...

...när jag lägger ner energi och ödslar med min dyrbara tid på detta sätt. Men jag kan inte låta bli! Jag berättade i ett tidigare inlägg om att det var så förb. synd om Kiefer Sutherland när han skulle krypa in och avtjäna sitt rattfyllestraff. Kontentan av det inlägget var väl: Rätt åt dig, din jävla idiot.

Nu får man en rapport om att det är så väldans synd om denne person, då han är tvungen att tvätta hemlösas sängkläder. "Han måste ha på sig gummihandskar för att göra det, det är ingen vacker syn." Stackars Kiefan måste dessutom duscha TVÅ gånger. Så äckligt är det.

Men va fan!!!

Vi ses.

Julstatus III

Klockan är tjugo i ett och för cirka två timmar sedan gick man iväg på en efterlängtad julledighet. En hektiskt höst på jobbet - där allt bara svischat förbi - är nu över. Resultatet? Glada och goa elever som vandrade iväg med deras hjärtan fyllda med jul. Innan de avslutade sin hösttermin uttryckte de sin glädje över att den varit riktigt bra. Det gläder som sjutton.

Och jag har fått alla julklappar från jultomten. Så det är också klart - det är bara att förmedla vidare.

Vi ses.

Julstatus II

Nyss hemkommen efter en trevlig kväll med mina arbetskollegor. Nöjd efter en härlig julklappsutdelning där man fick julklappar i form av en härlig fleecefilt, boken 80 romaren för dig som har bråttom av Henrik Lange och den starka filmen Crash. Toner från Andrea Bocelli strömmar nu ut ur högtalarna och man känner sig allmänt julig. I nuläget är man lite smått glad i hatten efter lite glögg och några julöl och vill i detta nu jag passa på att önska alla en...

...synnerligen God Jul.

Vi ses.

Julstatus

Sitter och rimmar av bare den.
Undrar vad julpaketsöppnarna säger sen.
Antagligen: "Det var mig en nisse som inte rimma kunde.
Man kan ju undra om hans tankeverksamhet sund e´?"

Ja... Ni ser! Var är Tage Danielssons musa när man är i ett stort behov av nödrim och annan inspiration?

Vi ses.

The Christmas Show

När Christer Sjögren äntrar scenen och börjar sjunga med sin vibrerande basstämma blir jag helt hänförd. Men, men... Vilken jävla pipa!!! Hela Löfbergs Lila Arena vibrerar. Man har ju hört Christer Sjögren förr. Jag menar... Jag har hört honom när han lirat och sjungt i Vikingarna. Låtar såsom till exempel Djingis Khan

Djing- Djing- Djingis Khan
Dom hojtar, han hojtar
Dom hojtar, alla hojtar
Djing- Djing- Djingis Khan
Han rider, dom strider
Han rider hela tiden

Världsklass - ett givet asgarv.

Men hela min bild av Christer Sjögren förändras alltså. Jag vet naturligtvis att han är en sångare av högsta rang - man läser ju tidningar - men inte av den rang som vi bjuds på denna kväll. En av höjdarna (och det var många) var när Thomas Dileva och Christer Sjögren i duett sjunger Little Drummer Boy/Peace On Earth. Ståpäls... Kommer ihåg då jag hörde låten första gången - då med Bing Crosby och David Bowie. Det här var absolut lika bra, om inte bättre.

Tjejerna - Sarah Dawn Finer och Shirley Clamp - kom inte alls upp i samma höjder som "grabsen" - DiLeva, Sjögren och Anders Ekborg. Men när Sarah Dawn Finer och DiLeva sjunger Lennons Happy X-mas (War is over) tillsammans med en barnkör då var inte tårarna långt borta. Huuu, vad bra!

Detta var en magisk kväll - en underbart julig kväll. Jag ville inte att låtarna skulle sluta - underbara sånger som Ave Maria (DiLeva/Sjögren), Come Ye Be Faithful (Ekborg) och Helga Natt (Ekborg, Sjögren, DiLeva) för att nämna några.

Fyra julsångstummar av fem möjliga.

Vi ses.

Akut bronkit

I fredagskväll hamnade jag på vårdcentralen Gripen. Äntligen tog man tag i det och bokade en tid. Ända sedan jag var liten - alltså runt tre år gammal, då jag hamnade på akuten och fick sy tre stygn i pannan (jag hade släppt styret på trehjulingen, vilket medförde att pannan fick ett abrubt möte med trottoarkanten) - så har jag haft en mild sjukhusskräck. Jag har inte direkt varit überförtjust i att ränna till sjukan när det har varit sjukdomdom på gång. Hellre har jag suttit hemma och gnällt över min misär och samtidigt försökt dämpa det som nu varit fel på mig med olika medikamenter som kan hittas på de receptfria hyllorna på apoteket.

Men i fredags var det dags. Jag behövde tyngre droger. Den råhosta som kom på besök på natten tog musten ur mig och det receptfria Noskapinet eller hälsokuren Echinafort funkade inte ett dugg. Dags att kalla in det tunga kavalleriet... Cocciliana. Det är grejer det. Tid fixades och det var glada över att ta emot mig klockan kvart över nio en fredagkväll. Wow!!! Vilken service. Men när man kom till Gripen så möttes man av en känsla av overklighet. Vi satte oss ner i ett tomt väntrum. Bakom en liten receptionslucka satt en sjuksköterska och vände lite papper - men luckan öppnades inte så man satt vackert kvar och väntade. Efter ett tag tyckte Linda att jag skulle gå fram till luckan och väl där så satte jag mig ner på en stol. Som av någon konstig anledning stod på ett obekvämt avstånd från luckan. Det kändes som att man inte var vid luckan - utan fortfarande en bit ifrån... Som om man fortfarande var kvar i väntrummet. Kvinnan bakom luckan tog ingen notis av att jag satt där - hon tittade inte ens upp för att markera att hon sett mig. Efter en minut eller två så trycker hon på en knapp och luckan öppnas. Jag förklarar mitt ärende, betalar och hon kliver runt hörnet och öppnar en dörr och släpper in mig. Kvar därute sitter Linda. Jag tittar förvirrat på kvinnan och frågar om mitt sällskap får följa med in. Då ler hon!!! "Det går jättebra." säger hon. "Hon var inte gjord av sten." tänker jag.

Sedan får vi vänta... Och vänta... Och vänta... Sedan - äntligen - hör jag mitt namn och jag får komma in i ett undersökningsrum. Ett litet rum med en hel jädra massa maskiner i. Doktorsmaskiner. Och en säng. Och en vanlig stol (där jag sätter mig). Och en... Ja, en helkonstig undersökningstol, med en hel massa pryttlar och grejer på. "Ska jag sitta där är det tänkt?" Strax ovanför mig hör jag en klocka. Tick, tick, tick, tick... Min milda sjukhusskräck gör sig påmind. Jag gillar det inte. Jag gillar inte rummet. Jag gillar inte ljudet. Jag gillar inte läget. Och jag får vänta... Och vänta... Och vänta... En kall Kafkakänsla river i mig. Och jag får vänta...

Sedan dyker hon upp - doktorn - en gladlynt kvinna som bryter smått på polska. Hon har ett varmt stetoskop och genom sitt sätt att vara så bryter hon förtrollningen - känslan av overklighet. Hon ger mig diagnosen - luftrörskatarr (eller akut bronkit) - meddelar mig att jag kan hämta ut medicinen dagen efter och skickar därefter hem mig med ett krya på dig. (Fast innan diagnosen kom så var vi förstås tvungna att vänta lite till - men inte så länge.)

Men vad skönt det är att vi har en sån sjukhusservice som vi har.

Vi ses.

Ett paket

Jag fick ett paket från Bokus idag. Det var min julklapp till mig själv. Min nördjulklapp. Stephen Kings - vahettere nurå... - magnum opus The Dark Tower har kommit ut i serieform. Produktion? Jajemen - Marvel Comics. Företaget som ligger bakom serier såsom Spider Man och X-men.

Det var lite utav en högtid här uppe vid PigCreek då jag öppnade paketet och andaktsfullt slog upp de första sidorna i den inbundna serieboken. Fattar ni! Inbunden. Hur läckert som helst.


Vi ses.

Stulen humor

Ett prov på att klotter ibland kan visa sig vara ett tecken hög kreativitet och stor humor.

Den här bilden ramlade jag över i en stund av högkvalitativ slentriansurfning. Den fanns därute - på en blogg långt ute i cyberrymden. Jag kände mig lite som en tjuv då jag högerklickade och sparade bilden till mitt eget bibblo.

Men delad glädje är väl fortfarande dubbel glädje.

Vi ses.

Jaha. Honom är det då synd om...

Har en liten lugn torsdagkväll. Under ständigt återkommande hostattacker - där jag samtidigt passar på att tycka synd om mig själv - sitter jag och slötittar på Two and a half men och slentriansurfar. För att försöka besvara min tysta fråga om det är något schysst på teve ikväll så dansar jag in på tvplaneten.se och kollar dagens tablå. Jag hinner inte kolla vad som är på burken för min blick fångas istället upp av en nyhetslänk. En nöjesnyhetslänk... Nu sitter Kiefer i fängelse. Men va fasen... Har de förväxlat Kiefer Sutherlands rollkaraktär i 24 med den verklige Kiefer? Så tänker jag i varje fall - lite för snabbt.

Det visar sig att Kiefer - Julia Roberts gamle boyfriend - har åkt dit för rattfylla (rätt åt honom - jävla idiot) och på grund av att manusförfattarna i Hollywood strejkar så har de fått senarelägga inspelningen av den sjuttielfte säsongen av 24. Och eftersom Kiefer - som gjort en otrolig rollprestation som hockeyfrillebärande vampyr i The Lost Boys - då inte har något att göra så tidigarelägger han sin dom. 48 dagar i fängelse - han har alltså vandrat upp till fängelset och helt sonika checkat in. Som det vore ett jävla hotell. Inte sjutton har han funderat på att de kanske har någon form av planering kring internerna. Det som gör mig riktigt less i detta ärende är att artikeln verkar spruta ur sig någon form av "tyck-synd-om-honom-budskap". Kiefer kommer att få fira julafton, nyår och - hör och häpna - sin födelsedag i fängelset. "Ååååh, vad synd det är om dig... Skyll dig själv din jävel!" Men för att strö salt i såren kring hans hemska situation är att han får avtjäna sitt 48 dagar lååååååånga straff i egen cell. Och det förväntas faktiskt att han skall vara med och jobba i tvätten eller köket berättar hotellchef... Förlåt... Fängelsechefen. Förväntas? Förväntas... Inte skall... Utan förväntas.

Och vad som gör mig riktigt riktigt riktigt förbannad är att jag ödslar tid på denne idiot. Och hosta har han säkert inte och röker gör han säkert och han får säkert sin medfångars efterrätt och massage på morgonen.

Fan, nu blev jag bitter.

Vi ses.

Varför ska det...

...vara så svårt att bli av med denna hemska hosta som jag har?

Och varför krossas det flaskor på gatorna? Två punkteringar på lika många veckor.

I-landsproblem - jag vet. Men ändå...

Vi ses.

Disappointed

Har precis läst ut Stephen Kings Cell. Det skulle vara en skräckis i riktig Stephen King-anda läste jag någonstans. Jovars. Öppningen är riktigt bra. Efter ett, par, tre sidor så har en massa zombies klivit in i handlingen och det verkar vara en bok i högt tempo och med lite nervkittling. Cell handlar om en dag då hela världen går åt - ja, helt enkelt - helvete. Det är dagen då alla mobiltelefoner sänder ut en puls som gör att människan blir till en aggressiv zombie. Inte en sån där slöis som man stött på i flertalet filmer. Utan en bärsärkazombie. Vi får följa Clay - som hatar mobiler - i hans strävan att hitta sin son innan denne svarar i mobilen. På sin väg träffar Clay på några andra personer som också har klarat sig från mobilernas effekt. De slår följe...

Konceptet var ju lite spännande. Vad skulle hända om någon bestämde sig för - och hade tekniken till - att sända ut en puls via mobilen till människan. En puls som skulle medföra att människan går tillbaka till ett stadium där bara våld finns. Ingen tanke, inga känslor, ingenting... Bara våld.

Ja, vad mer finns att säga annat än att boken inte var bra. Det känns som King har slentrianskrivit en halvschysst skräckis. Jag har länge tyckt att Kings signum har varit hans person- och miljöskildringar - man lär verkligen känna personerna han skriver om och man befinner sig verkligen mitt i scenariot. Men här har han inte lyckats alls. Vad synd.

Boken får två hårdrockstummar av fem möjliga. Lite besviken faktiskt.

Vi ses.

Första advent 2007

Vi var uppbjudna till Pata och Veronica på lite adventsfika idag. Otroligt trevligt - glögg och gudomliga pepparkakor med ädelost på, julgröt och julmacka och slutligen kaffe!!! Kaffe och en underbar cheesecake. Smaklökarna dansade av glädje. Riktigt gott och, som sagt, riktigt trevligt.

Den goda konversationen handlade mestadels om Sveriges chanser i fotbolls-EM nästa sommar och hur nära det var att vi skulle hamna i en grupp med Frankrike, Holland och Rumänien. Huvva, det var riktigt spännande. Nu blev det Grekland, Spanien och Ryssland istället - vilket känns lite mer överkomligt. "Vi kommer vinna gruppen!" sa Pata lite nonchalant. Ja, det kanske vi gör. Början till facit får vi om 188 dagar.

Vi ses.

The comeback of the Sickness

"Peace means reloading your guns" - detta cyniska citatet läste jag på en t-shirt en gång. Det måste också gälla vissa sjukdomar och förkylningar. Efter att ha varit sjukskriven i dagarna tre så gick jag glad i hågen iväg till jobbet i fredags. Fortfarande lite snörvlig, men på väg mot det bättre. Helt klart. Tog emot ett jättetrevligt studiebesök från Kavelbrogymnasiet i Skövde och allt var perfekt. Hostsnörvlade lite då och då - men jag hade ju ingen ledvärk, dåsighet eller huvudvärk.

Väl hemma hos Linda och fredagsvila - då började det. "Host, host!" Jag svepte lite hostmedicin vid läggdags och som Sir Väs beredde jag mig för vila. Då körde det igång. Hostattack efter hostattack. Sjukdomen hade bara laddat om och kom nu med förnyad attack - denna gång i form av hostattacker. Snabb omgruppering - uppbullning av kuddar och sovande i sittande läge. Somnar... Och väcks av en ynka hostning. Somnar... Och väcks av en ynka hostning. Som sedan följs av en hostattack. Man försöker hosta så tyst som möjligt så att man inte väcker den sovande skönheten bredvid. Jo, tjenare... In framåt natten och flertalet attacker senare föreslår Linda att koka lite vatten och ta i lite honung. Undrar om hon fått en blund överhuvudtaget? Honungsvattnet lenar för en stund, sen är det dags igen...

Fy fan för hosta. Ledbrutenhet, feber och dåsighet kan man sova bort. Hostfanskapet väcker ju en hela tiden. Samtidigt som det drar in oskyldiga i misären också.

Vi ses.

I övrigt måste det tilläggas att Brynäs slog Södertälje med 10-2. Hoppsan! Sen har min gode vän Bäckis fått fast tjänst. Grattis!