Glädjens tid...

i det backlösa Karlstad. Brynäs har nu tagit sin andra raka vinst på sin väg mot SM-guld. Härligt, härligt. Nu hoppas jag verkligen att moralen har höjts i laget och därmed också självförtroendet. Det var skönt att de tvålade till Leksand-kopian Mora - en sämre sådan dessutom, de har ju faktiskt inga snygga dräkter.

Hörde en rolig historia idag. Bäckis hade stått och tagit emot bokningar på Värmlandsoperan igår. Då hade en person kommit fram och lagt sin beställning om fyra person. "Namnet?" hade Bäckis frågat och tittat upp. "Roger." hade beställaren sagt. "Ja... Och efternamnet?" sa Bäckis. "Johansson!!!" sade beställaren surt.

Färjestads BK 0 poäng - Bäckis 1 poäng.

Vi ses.

Brynäs hej hej!!!

Tack!!! En seger på väg mot SM-guld.

Vi ses.

Onsdag...

Vilken härlig dag det har varit!

Men det var inte en så rolig början. När jag har stigit upp efter att ha snoozat femtielva gånger så möts jag av en total gråhet. Dimman ligger tät utanför mitt fönster och modet sjunker och jag känner att jag vill hoppa i säng igen och dra täcket över huvudet. Men jag biter ihop – grejar frukost, käkar och hoppar in i duschen. På med kläderna och sedan avverkar jag snabbt de 72 trappstegen ner till entréplan, in i förrådet för att hämta cykeln och sedan ut…

Och då hade det klarnat.

Och modet lyftes och man blev glad.

Vi ses.

En liten observation

Jag var iväg och tränade på Nautilus idag. Ja, jag vet - kors i taket. Och det ÄR så tråkigt. Man kommer dit och sätter sig på en cykel - höjer volymen på iPoden för att slippa skvalet från den kommersiella radiokanalen - och hojjar på. Under den lilla cykelturen så sitter man och tittar sig omkring. Höger, vänster, upp och ner. Idag fick jag syn på något som fick mig att småle - en fråga dyker upp i mitt inre...

Varför är kaklet på botten av barnbassängen gult?

Vi ses.

Lite trist faktiskt...

Boorken - denna gigant - har lämnat Brynässkutan. Riktigt trist. Grabben var nog för smart för sitt eget (och lagets) bästa. Ingen förstod nog vad han pratade om. Jaja... Nu ligger grabbarna under med 5-0 mot Frölunda. Brynäs hej hej!

Vi ses.

Nämen tjenare Uffe...

... länge sen sist.

Häromdagen blev vi inbjudna till ett 40-årskalas i Falköping. Malla fyller år och det ska ju naturligtvis firas på bästa sätt och då han ringer så säger han att han hade hört en låt av Lundell och då tänkt på mig. Efter samtalet funderade jag lite på herr Lundell och vart han egentligen tog vägen. I mitten av 90-talet så var han en av de artister som jag lyssnade mest på och var dag vandrade mjukt förbi med Lundell som sällskap. Ulf Lundell, tillsammans med Pearl Jam, The Cure och R.E.M. var de stora. Jag skrev till och med en b-uppsats kring grabben. Ulf Lundell - rocklyriker och författare Men idag... Tystnad.

Jag var konsekvent i min avsky kring Lundell. Som en tjurig barnunge vägrade jag lyssna på hans alster och tyckte med en dåres envishet att hans böcker var skit och Kerouac-plagiat. Att jag inte hade läst en bok av Lundell bekymrade mig inte nämnvärt. Så såg det ut fram till vintern 1989, jag hade ryckt in i det militära och hade det allmänt tråkigt på bataljon af Trolle i Karlskrona. Vi hade i allmänhet inga pengar och om vi hade det så gick de åt till cigaretter och kaffe. En dag fann jag en riktig skatt på förläggningen - biblioteket. En hel drös med böcker som bara stod och väntade på mig. Och skivor... En jädra massa skivor. Och en möjlighet att spela in dessa också. (På denna tid nyttjades kassettband.) Underbart.

Till slut kom jag fram till L i skivlistan och där fan jag Ulf Lundell och hans senaste alster Evangeline. Jag tänkte att det kanske var dags nu. Jag kanske måste ge mannen som komponerat en låt som "nästan" blev en nationalsång en ynka liten chans i varje fall. Jag tar ut skivan ur fodralet. Lägger plattan på skivtallriken, tar på mig hörlurarna och placerar nålen på plattan...

Jag hörde en historia
om en man som var på driv
Han visste inte längre
vad han gjorde med sitt liv
Och han kom till ett vägskäl
och han stannade där
och han tvekade länge
Han sa: Vem vet vart vägarna bär
Då kom där en kvinna
på väg in mot stan
Hon hade trasiga kläder
och i handen höll hon ett barn

Denna historia strömmar in i min öron och jag var räddningslöst förlorad. Men det gjorde inget. Helt plötsligt hade jag ett hav av Lundells alster att ösa ur. En hel massa minnen som jag kan förknippa med denne herre poppade upp i mitt huvud efter samtalet med Malla. Som när jag och min granne Daniel satt på min yttertrappa i Falköping och lyssnade på nya Lundell-skivan Måne över Haväng på högsta volym. Lite visste vi att grannen stod och hoppade och ville att vi skulle sänka. "Varför kom du inte ner?" frågade jag dagen efter. "Jag orkade inte..." sade grannen uppgivet. Eller de Lundell-sittningar jag, Kalle, Jeppe och Leffe anordnade på Kåren. Ett sånghäfte, ett band och resten ordnade sig ypperligt. Golvet gungade. Eller i Skara då vi drack vin och käkade ost i museiparken och två polare tränade handbollsfinter... Nakna...

Vi ses.

Oj! Vilken härlig överraskning

Zappade in på Kanal 8 igår. Kanal 8 är en kanal som man inte direkt brukar kolla på - utan dess funktion har väl i princip bara varit att den finns där på vägen mot Idol på fyran när man har startat från Simpsons som ligger på nian. Eller vice versa - ni fattar principen (det behöver nödvändigtvis inte vara Idol...). Igår landade jag på åttan och fick se ett riktigt vackert konstverk och en person som snackar lite om det. Tummen tvekar... Och slappnar av... Ett klipp och det nästa man får se är ett hav med härliga vågor och några surfare. Ytterligare klipp och man möter en ljushårig kille som snackar surfning - Laird Hamilton (lite forskning och nätet berättar för mig att han är ett surfgeni). Kameran vänder över till den han samtalar med... Men... Men... Det är ju Eddie... Vedder... "I´m not worthy!"



Här visar det sig att åttan visar en dokumentärserie som går ut på att man i varje avsnitt får träffa några av världens största kändisar och där få en unik inblick i deras yrken. Kanal 8 är tydligen kanalen med riktigt schyssta och överraskande program. Med min vanliga otur så slutade programmet tio minuter senare, men jädrar vad jag ska hålla utkik efter reprisen. Om det nu blir någon.

Vi ses.

Hur roligt som helst

Vi ses.

Daft Punk - Harder, Better, Faster, Stronger

En riktigt bra musikvideo...



Vi ses.

Igen...

Jag var på The Wedding Singer på Värmlandsoperan igår. Jag, min mentorskollega och våra elever. Härligt - teater, musik, Christer Nerfont... Skitkul - helt enkelt. I slutet av musikalen - när säcken ska knytas ihop - när pojken möter (och får) flickan han håller kär - så ser jag mig omkring. Och ser... En av mina mest introverta elever ler!!! Ler och klappar med i musiken... Underbart! Jag var tvungen att titta bort - för hade jag sett mer hade jag nog börjat lipa.

Det är kväll! Sitter nere på Rovfågelsvägen... Min kära sitter bredvid mig och allt är toppen. Då vi efter en kvalitativ zappingrunda fastnar vid TV4:s program Hitta hem - ni kanske vet, programmet om hemlösa hundar och katter - där får vi möta fyra urgulliga kattungar i en låda. De har inget hem och förhoppningen är att de genom programmet ska få ett. Eller i varje fall i framtiden. I slutet av programmet får vi möta en hund som lider av allergi - veterinär och personal har med ljus och lykta sökt efter husse eller matte, men misslyckats. Hunden har sådan svår allergi att de tror att han en dag kommer att klia sönder sig. P.g.a. att de inte funnit ett hem till vovven så är de tvungna att ta den av daga. De lägger honom på golvet - ger honom en spruta och han dör. Stilla... Älskad av personalen... Inte ensam...

Då faller tårarna

Vi ses.

Då började Magnus lipa

Så otroligt vackert!!! Paul Potts sjunger Puccinis aria Nessun Dorma från Turandot på Idol-uttagningen i England. Jag hade faktiskt avfärdat grabben lite smått p.g.a. det otroligt olyckliga namnet - men när Linda spelade upp detta för mig... Ja, då kom tårarna.

1974

Vi ses.

Citat från DN 2007-09-30

Bloggarna ropar högt: "Här är jag!"

Wikipedianerna viskar försiktigt: "Det här kanske kan vara av intresse."

Hela artikeln

1987

Fest i gillestugan hemma hos bröderna Hellberg. Vi var vi detta tillfälle totalt insnöade på femtitalsmusik och Fats Domino och Chuck Berry var två av de stora... Musiken hördes över nejderna och vid ett tillfälle så ringde grannen på andra sidan parken och klagade. Lite retligt tyckte både jag och brorsan dagen efter, då vi fick veta att de ringt. Den som svarade i telefon då de ringde hade inte bekymrat sig nämnvärt över att han inte berättade det för oss. Vad han istället menade var att grannarna inte kunde klaga. Grannarna var ju på festen - alltså han själv - och kunde därför inte klaga. Härligt. Man kan inte gräla med sådan logik.


Med de viktigaste accessoarerna - RayBan Wayfarer - på plats så dansades det ofta och gärna. Tilläggas bör att vi aldrig sågs dansa på lokal. Där hängde vi lite smått coolt i ett hörn, med en pilsner i handen och solbrillorna på. Att folk skakade på huvudet och ansåg att vi var totalt ute och passé struntade vi fullkomligt i.


Jag minns det tillfälle då vi åkte iväg till Bert Karlssons diskotek Malibu utanför Skara. Då Findus fick för sig att han blivit utkastad och bestämde sig för att planka tillbaka in på stället. Vad han då inte visste var att han - då han upptäckte att han blivit utkastad - befann sig på innergården på stället. Så istället för att planka in - så plankade han ut. Efter att ha tagit sig igenom en snårskog, trott att han var hemma (Skara ligger tre mil från Falköping), tappat ena skon och insett att han inte var hemma, bitit ihop och kämpat sig vidare... Jaja... Efter en massa vedermödor kommer han fram till landsvägen. Stoppar en bil och det visar sig att det är ett gäng tjejer från Falköping. Han är så skitig så de vägrar ta in honom i bilen och lägger honom i bagaget. Och där hör de honom... Gnälla... Över att han tappat sina solbrillor...

Vi ses hälsar en som är glad över att han ibland är den som fotograferar.