Jaha??? Man blir faktiskt äldre!!!

Det börjar gå upp för mig nu. För varje dag som går - för varje steg man tar så blir man faktiskt äldre. Tiden tickar så smått och plötsligt slår det ner som en blixt från klar himmel. Gubbajävel!!! Du är snart fyrtio!!! Inte för att jag direkt bryr mig. Jag trivs otroligt bra med det liv jag lever. Schysst jobb, schyssta vänner och schyssta vanor. (Om jag fortfarande varit rökare hade jag antagligen skrivit: ...och en del schyssta vanor.) Jag menar... Jag tränar (måttligt), jag dricker pilsner (måttligt), jag skrattar och finner det roliga i det mesta. I princip lyckligt lottad. Det är väl en kvinna jag saknar då...

I min mors (oftast fruktlösa) försök att städa ut mig och min bror från föräldrahemmet så dök det i julas upp en kvarleva från det förgångna. I källaren hemma (ja, fortfarande hemma) i Falköping hittade min mor ett par grejer som hon kommer till mig och frågar om hon ska slänga. I hennes händer ser jag ett gäng filmrullar och jag vet direkt vad det är för något. När jag var ung, idealistisk, naiv och gick på gymnasiet så hade jag en del drömmar och idéer. (Det bästa med drömmar och idéer är att man kan förändra dem.) Ett tag ville jag bli volontär i ett u-land och hjälpa människor i nöd, en annan gång var det fotbollsproffs på agendan - men blyfoten stoppade mig (Eller vänta... var inte det när jag var tio?). När jag gick gymnasiet ville jag ett tag bli journalist. Jag jobbade som frilansare på Skaraborgs Läns Allehanda och fick olika "knäck" såsom hästpremieringar, konstutställningar och bevakning av loppmarknader. Jag!!! Konstkritiker. Hmmm. Fördelen var väl att jag lärde mig något. Nu vet jag att en hästpremiering är en kontroll av hingstar som ska gå till avel (tror jag...), allt för att förbättra kvaliteten bland våra kusar i vårt avlånga land.

Nåväl... Frilansande journalist var det. I alla fall så gjorde jag ett litet knäck här och där och ett intresse för fotografering föddes. Min morbror Lars sålde sin systemkamera till mig för ett väldigt bra (eller var det billigt?) pris och jag började fotografera vid alla möjliga situationer. Filmen fick vi gratis på tidningen och till slut hade man en massa rullar som skulle framkallas. Alla blev det inte. Men de sparades - eller rättare sagt - glömdes bort. Och det var denna frukt min dyra moder nu stod och frågade mig om hon skulle slänga. Dessa rullar, med prydlig markering om vad det var för tillfälle de blev tagna på. Tjugo år gamla. Och markeringarna - eller rättare sagt - berättelserna som var prydligt skrivna på burkarna - "Förfest 1987 - hemma". Det var som att fara i en tidsmaskin tillbaka till "back then". Man var tillbaka till gillestugan, där U2 och The Joshua Tree spelades för grannarna och man gjorde sig redo att dra till Tropical.

Jag chansade och gick till Expert och framkallade en film, resultatet blev lite kornigt, men det blev i stora drag över förväntan bra.



Fattar ni nu? Året var 1986 och grabbarna hänger hemma hos Jacob. Cona, Ström och jag poserar framför kameran. Cona och Ström lite smått coola och kameraägaren smått... Ja, smått obekväm med att fotograferas och sitter antagligen inne med den vetskap att han kan sortera bort vissa kort. Och förresten... Har han hört talas om hårprodukter?

Vi ses.