God fortsättning

Vi ses.

En uppdatering

Pl.	Lag		Ma	V	O	F	GM	IM	MS	P
1	Linköpings HC		31	16	2	13	89	79	10	53
2	Frölunda Indians		32	17	2	13	85	74	11	52
3	Skellefteå AIK		32	16	2	14	96	81	15	51
4	Färjestads BK		32	15	3	14	78	71	7	50
5	Luleå HF		31	13	3	15	87	80	7	48
6			32	15	5	12	71	79	-8	48
7	HV 71		32	14	5	13	89	88	1	47
8	MODO Hockey		31	15	1	15	88	97	-9	43
9	Rögle BK		32	13	1	18	87	96	-9	43
10	Timrå IK		31	16	0	15	85	89	-4	42
11	Södertälje SK		32	12	4	16	76	85	-9	39
12	Djurgårdens IF		32	12	4	16	82	94	-12	38

Det är lika tätt i elitserietabellen som när fyra elefanter tar plats i en folka. Idag så spelade vi lika mot Modo hemma. Lite bittert, men ändå... Om man jämför med fjolåret så... Stort grattis till släkten i norr vad det gäller Luleås placering. Men som sagt - det är tätt.

Vi ses.

Vill du lära känna dina grannar?

Flytta därifrån!

Jag har observerat något riktigt intressant nu under denna tid som min flyttprocess har pågått. De människor man tidigare bara hälsat på som hastigast när man sprungit upp eller ner för trapporna då man varit på väg till jobbet eller annat - de människorna har man nu lärt känna i och med att man flyttat därifrån.

Underligt egentligen. Fast kanske så jädra typiskt svenskt. "Honom kan jag snacka med. Han flyttar ju - inga krav." Eller vad tror ni?

Vi ses.

"Jag kände att jag älskade!" som Håkan Hellström sa...

...fast tvärtom.

Att cykla till jobbet är skönt. Fridfullt och fint. Ja, om det inte vore för alla andra jämrans människor överallt. Det är mörkt och man måste sätta på dessa jämrans lampor för att synas. Lampor som man måste plocka bort när man ställer cykeln, annars kommer någon tjuv och tar dem. Fickorna fulla med lampor.

Underbar förutsättning till att sura till så här på morgonen.

Sen iväg. Blöt sadel? Jajamensan.

Sen möter man alla dessa människor. Första biten till kakan är dessa fotgängare som anser att de är själva på gatan. Mitt på vägen. Lägg sedan samtidigt till den där cyklisten som man möter och som cyklar utan ljus. Fast vad ska han med de till, även han tror att han är själv på vägen. Dessutom tror han tydligen att han syns. Jamen javisst, han har ju en svart jacka på sig. Han lyser som en dag ju...

Som grädde på moset... En bil. Han ångar på som om den ville säga till oss att: "Här kommer jag, muckar du med mig så får du ont. Ja, jag tutar väl lite, för jag ska först fram." Som avsked kör bilen igenom en vattenpöl och skvätter ner halva mig. Sur? Jag? Näääää... Förbannad? Ska tänka på saken... Japp, förbannad!

Jag känner att jag vill hojja ikapp bilen, stoppa den och säga några väl valda. Jag ser att bilen stannar, men ack han svänger. (Om du förresten undrar om han blinkade för att avisera vart han skulle, så är svaret nej.) Han sular iväg åt ett annat håll och jag, jag känner att jag måste vidare till jobbet. Sur? Nja, just då hatade jag honom/henne.

Just då kände jag att jag hatade all människor runt omkring mig.

Självupptagen? Jag?

Vi ses.

Facket

Efter den första lektionen igår kom jag in till arbetsrummet, vandrade fram till min arbetsplats och där låg det en liten post-it-lapp med en uppmaning om att jag skulle ringa gymnasieförvaltningens facklige toppsnubbe.

Jag blev lite orolig. Vad hade jag gjort? Eller vad hade jag inte gjort? Är det lönesänkning på gång? Eller vad? Den värsta tanken var väl att han ville värva mig till något fackjobb. Huuuu. Kan ju inte det där.

Nå, jag ringde upp honom och han förklarade att han hade lite frågor om mina arbetstider. (Hjälp!) Han ansåg att jag hade för mycket tid uppskrivet. "Du har noterat en timme för mycket." "Men va fasen," tänkte jag, "har du inget bättre för dig."

En timme! Han hängde upp sig på en timme! För mycket dessutom!

Vi ses.

Mobilen

Nu har jag fixar en mobil - men telefonboken är väck. Så detta forum får fungera som min kontakt till yttervärlden.

Alltså: Ni som vill - sänd era telefonnummer! Snälla.

Vi ses.

Rent objektivt...

...en riktigt fin bild.

Låt oss kalla den Vänskap.


Fotograf: Petter Forslund

Vi ses.

Vart tog den vägen?

För tio år sedan så hade det inte gjort något. Ja, jag tror nog till och med att det hade haft mindre betydelse för fem år sedan. Man hade kanske svurit lite och grämt sig. För att sedan rycka lite på axlarna och vandra vidare.

Men idag... 2008... Då är det sjutusan så viktigt. Att ha kvar sin mobil alltså. Jag tappade min i måndags. Och jag som inte tappat något sedan... Ja, när jag dansade disko i Parken i Falköping i mitten av 80-talet och tappade nycklarna. (Och ja mamma, jag var nykter.)

Helt plötsligt var mobilen väck. Jag letade högt och lågt hemma hos L, men icke. Borta. "Var använde jag den sist? Hemma?" En blänkare skimrar framför ögonen där jag ser att jag kollade klockan då jag cyklade ner till L. "Fasen." Jag sätter mig på cykeln och följer mitt spår hem. Jag ser hur hela min kontaktlista blir suddigare och suddigare. Upp i lägenheten. Hoppas, hoppas, hoppas... Men icke. Följer mina spår tillbaka och när resan är slut så har alla kontakter gått upp i rök.

Mobilen i sig är kanske inget, ett välfärdsproblem som är lätt fixat. Men kontakterna, alla telefonnummer och födelsedagar. Nästa steg blir alltså att jaga telefonnummer. Eniro kanske?

När jag grejat en ny mobil vill säga.

Vi ses.

Med risk för att vara tjatig...

...men jag håller på Brynäs. Och ikväll vändes förlusttrenden. Vinst mot HV71 i sudden. Två nya fina friska poäng. Förlusttrenden på sex matcher är nu bruten.

Thank you, you hardworking grabbs from Gävle. Speciellt Ove Molin - 37 år ung - still going stronger.

Vi ses.

Värde

Ja det finns ju ett pris eller värde på allt i den värld vi lever i idag verkar det som. Till och med en blogg innehar ett värde... Ja, även mitt lilla bidrag till omvärlden har ett pris. 14200 sek värderar sajten bloggvarde.se min blogg till. Ett fynd om man jämför med Carl Bildts som är värderad till dryga 2 mille. Så det är bara att lägga ett bud. Eller skratta åt eländet.

Fast om man kan sälja? Hur gör man då?

Vi ses.

Brynäs Hej Hej Hej

Fyra raka förluster och nu så leder Rögle med 1-0 efter hårt Brynästryck. En kontring och så mål. Fasen. Men, men... Det löser sig.

Vi ses.

Indiana Jones

Det är ju höstlov och eleverna har ledigt en hel vecka. En annan har varit ledig idag och mellan allt telefonringande, busshämtande och busslämnande så har jag haft möjlighet att kolla in den nya filmen om Indiana Jones. Å jädrar vad usel den var. Jag gillar de tidigare filmerna - vändningarna och finurligheterna. Men den här... Oj, vad dålig. Satt mestadels och skrattade åt Margot Kidder (hon som var med i den första filemn) - hon verkade bara vara glad över att få vara med.

Nä, den var inte bra den...

Vi ses.

En uppdatering kanske...

Tabell		Totalt
Pl.	Lag		Ma	V	O	F	GM	IM	MS	P
1			13	9	1	3	35	30	5	27
2	Linköpings HC		13	8	1	4	38	27	11	24
3	Färjestads BK		14	7	1	6	32	32	0	23
4	Skellefteå AIK		13	7	0	6	39	31	8	22
5	Djurgårdens IF		14	7	2	5	35	36	-1	22
6	Rögle BK		13	6	1	6	40	36	4	21
7	MODO Hockey		13	7	1	5	38	37	1	21
8	HV 71		14	6	2	6	39	39	0	18
9	Frölunda Indians		14	5	2	7	33	37	-4	17
10	Timrå IK		13	5	0	8	38	46	-8	14
11	Luleå HF		13	3	0	10	33	39	-6	12
12	Södertälje SK		13	3	3	7	27	37	-10	12

Brynäs

Vilket lag tror du hamnar i kvalserien?
Luleå Södertälje Båda Inget

Jag valsade för en gångs skull in på Aftonbladets sida för att kolla sporten och fick syn på den senaste gallupundersökningen. Ooooh, vad glad jag blev. De senaste åren har ju Brynäs frekventerat i denna undersökning. Men inte nu.

Vi ses.

By the way

Jean-Marie Gustave Le Clézio - säger det er något?

Hur reagerar du på finanskrisen?

DN:s kulturredaktion

DN:s kulturredaktion droppar i diskussionen kring litteraturpriset namn som Hertha Müller, Inger Christensen, Don Delillo och Thomas Pynchon. Den sistnämnde benämner DN:s Jonas Thente som världens mest kände författardoldis. Jo, tjenare. De är alla säkert bra... Men...

Svaret... Det får vi imorgon.

Nobels litteraturpris 2008

Imorgon så är det dags. Horace Engdahl kommer ut från sin kammare och aviserar årets vinnare av Nobels litteraturpris. Vem kommer att sälla sig till den eminenta gruppen där man bl.a. hittar Selma Lagerlöf, Pär Lagerkvist och Toni Morrison. Och vi får inte glömma Kenzaburo Oe, Naguib Mahfouz eller Dario Fo. Och vad tror ni? Kommer Gert Fylking stå utanför dörren tillsammans med alla journalister och ropa "Äntligen!"?

Jag kollade expekt.com och hur deras odds såg ut och klara favoriter är kändisar såsom Adonis och Philip Roth. Jo, tjenare. Jag kollade på Bokus för att se om jag kände igen något de skrivit. Icke. Vad jag försöker säga är att den som måste få Nobels litteraturpris är Astrid Lindgren - då är jag nöjd. Postumt, men ändå. Denna kvinnas bidrag till litteraturen är bortom allt förstånd.

Först efter det kan jag vila - nöjd och glad. Jag menar dock inte att de som erhållit priset tidigare inte skulle vara värda det. Tvärtom. Men ingen är mer värd det än Astrid. Hon är världsbäst. När hon har fått det så är det fritt fram för Pim, Kim eller Pelle att erhålla det. I mitt tycke i varje fall.

Dylan ger förresten 2500 sek om man satsar en tia.

Vi ses.

Saxat ur Svenskan

The Cover Project

Jag är helt inne i mitt musikforskningsarbete. Jag vänder ut och in på varenda cover jag har i mitt musikbibliotek. Vem har skrivit den? Är det den som skrivit låten som gjort ursprungslåten? Är det den jag tror? Och om inte… Vem är det då? Frågor, frågor, frågor. Och det är hur kul som helst.

Och helt plötsligt händer det… Out of the blue (höhö) snubblar man över det skotska bandet Deacon Blue. Jag diggade dem rätt rejält vid den tiden då 80-talet bytte namn till… Ja, 90-talet. Helt enkelt fantastiskt bra. De släppte bland annat en helt otrolig live på VHS (ni vet det där som fanns way back when) som hette The Big Picture. En livevideo som man fixade att spela in på en C90-kassett (ni vet det där som fanns way back when) och gick och diggade i sin freestyle (ni vet det där… ja, just det ja).

Första gången jag stötte på Deacon Blue tror jag var när tv-programmet Bagen huserade på teven. Låten ”Wages Day” blev för mig en riktig kioskvältare. Höjdaren blev dock låten ”Dignity” – speciellt live – då hela publiken öppnar låten med skön sång och sångaren Ricky Ross tackar med orden ”Great singing, great voices, you beautiful people.” Ooooh, det går jag loss på. Publikisk skönsång.

Vi ses.

Den här tiden på året...

...så är det det dax för starten på det årliga projektet. Varje år så mixtrar vi på jobbet ihop varsin samlingsplatta med ett speciellt tema och ger exemplaret i julklapp till kollegorna. Skojigt värre och för varje år blir det svårare och svårare. Eller? Årets tema är bästa covers. Och det är ju det som gör det lurigt. En riktig nagelbitare. Det finns så många BRA covers där ute i musikdjungeln. Och då snackar jag alltså inte om hela jämrans skivor med Westlife eller Backstreet Babies (eller vad de nu heter). Huga... Det svåra denna gång är antalet - jag får bara ta med tolv låtar. TOLV! Det finns ju typ minst tolv görbra covers bara på Lennons "Imagine" som lätt skulle fylla hela plattan. Om det nu inte var nog så tipsade kollegan Björn om sajten www.coversproject.com där alla (nästan i varje fall) covers finns listade. Covers som artisten framfört som andra artister komponerat och covers som andra artister framfört som just artisten komponerat. (Eeeeeh? Hur blev det? Vettigt?)

Nåja.

Vi ses.

Uppånervända världen

Och på ett bra sätt. Alla viktigpettrar och förståsigpåare har suttit i tv-soffor och radiosändningar och förnuftigt påpekat att Brynäs kommer att bli årets elitseriesäsongs stryklag. Och det är nog helt enkelt så att när Niklas Wikegård - tvsportens expert - INTE tippar Brynäs som ett topplag så går det tvärtom. Bra va!!!

Tabell		Totalt
Pl.	Lag		Ma	V	O	F	GM	IM	MS	P
1			6	5	0	1	19	16	3	14
2	Linköpings HC		6	4	1	1	21	16	5	13
3	Färjestads BK		5	3	0	2	12	10	2	10
4	Skellefteå AIK		5	3	0	2	17	13	4	8
5	Timrå IK		4	3	0	1	16	14	2	8
6	MODO Hockey		6	2	1	3	19	18	1	8
7	HV 71		7	2	1	4	19	22	-3	7
8	Södertälje SK		5	1	3	1	11	12	-1	6
9	Djurgårdens IF		4	2	0	2	11	13	-2	6
10	Rögle BK		6	2	0	4	17	20	-3	6
11	Frölunda Indians		7	2	0	5	14	18	-4	6
12	Luleå HF		5	1	0	4	9	13	-4	4

Vi ses.

Spännande... Som vanligt.

Elitserien i hockey har kört igång. Upptäckte till min glädje att Brynäs tampades hej vilt med HV71 och webradion åkte på. En hockeybatalj som slutade i dur... Brynäs 3 mål och HV71 mäktade med ynkans ett...

Härligt!!!


Vi ses.

Och jag tar också...

...plats i den otroligt stora grupp av människor som i dagarna är förkylda.

Vi ses.

Jag tar snällt plats...

...i hyllningskören. Jag har inte tyckt att Stieg Larssons böcker har varit något vidare. Jag har i princip tyckt att de varit för släpiga och pratiga och inte direkt kommit till skott. Och när de väl gjorde det så var det över på några sidor. Det enda ljus i dessa böcker har då varit då karaktären Lisbeth Salander varit med - udda och oförutsägbar. Så tyckte jag när jag hade läst Män som hatar kvinnor och Flickan som lekte med elden. Men nu sällar jag mig alltså till hyllningskören.

Jag har nu läst den tredje och avslutande berättelsen i Milleniunserien - Luftslottet som sprängdes - och mina åsikter är helt motsatta. Vilken bok! Inte en tråkig stund. Lisbeth Salander tokdominerar och levererar i vanligt ordning och denna gång är hon inte tvungen att bära handlingen framåt på egen hand (så att säga). Vilket gör LSS till en höjdare som slår de båda föregångarna med hästlängder.

Fem hårdrockstummar till avslutningen i Milleniumserien - Luftslottet som sprängdes.
Vi ses.

Örongodis

Kleerup featuring Titiyo - Longing for Lullabies

En notering från det förgångna...

När Nordman började spela på Grammisgalan så bytte jag kanal och erhöll Metallica. Tack!

Lilljohan har vandrat vidare

Han flyger nu där örnarna finns. Lilljohan har gjort en eagle på åttans hål på Sommarro - jag tänker mig att han drev bollen med sin mäktiga driver långt över tjärnen som utgör det största hotet på dogleg-höger-hålet, tog en schysst wedge och slog bollen in på green och sen var det bara att putta i. Så tolkade i varje fall jag hans sms från igår "Lilljohan är ett minne blott. Eagle på åttan på Sommarro."

Grattis Johan! Fast å andra sidan... Fanns det vittnen? Hmmmm... Klart det fanns.

Lilljohan is no more.

Vi ses.

Project Runway

För att använda ett verb som Peter A brukar då han pratar om Radiohead (eller kanske mer riktigt Thom Yorke).

Toklinjerar!!! Project Runway totalt toklinjerar!!!

Vi ses.

Chuck Norris

I sin strävan att göra något vettigt på en måndagkväll medför oftast att man slösurfar och kollar in ett axplock av alla de olika bloggarna som bara ligger ett dubbelklick bort.

På en sida fick jag ett tips om att skriva find Chuck Norris i Googles sökmotor och sedan klicka på knappen "Jag har tur". Resultatet här.

Apropå Chuck Norris...



Vi ses.

SJ - hur tänker de egentligen?

På lördag sticker jag iväg till Falköping för att fira tre 40-åringar. Jag svingar in mig på SJ för att boka en biljett. Väl där så upptäcker jag att första klass är billigare än andra klass. Taget! Men hur tänker de egentligen. Underligt.

Vi ses.

Bra tv?

De olympiska spelen i all ära - härligt och spännande - men det samtidigt har det dykt upp något som helt enkelt har fjättrat mig. I det här avseendet är jag helt enkelt förvånad över mitt intresse. Jag snackar om Project Runway - ett gäng designers som syr kläder och tävlar som bare den. Jag är helt såld och kommer definitivt sitta bänkad framför burken på onsdag då finalen går av stapeln.

Bra tv? Ja, jag tycker faktiskt det.

Vi ses.

Att be en låt om ursäkt

Det är rätt fantastiskt faktiskt. Hur en låt kan förändras på ett sätt som gör att man tappar andan. En sång som man tidigare hört en hel massa gånger, en sång som man (ursäkta uttrycket) nästan kräks över. Man tycker den är usel, kitchig och… ja, fast ändå lite trallvänlig och kul, men likväl dålig. Sen får man höra en cover - en lågmäld version av låten där man helt plötsligt lyssnar på texten. Man ser låten. Den växer upp framför en och blir en mogen, individuell varelse. Låten jag talar om är ”We´re not gonna take it” av Twisted Sister. Ni kommer kanske ihåg den – ni som minns 80-talet alltså (ni andra får youtuba den) – fem spacklade pudelrockare med Dee Snyder i spetsen, som producerade fram en rätt kul musikvideo.

Vi skrattade, headbangade lite, smygrökte och återgick till den mer mogna (läs: pretentiösa) symfonrocken - och då handlade det naturligtvis om gamla Genesis med Peter Gabriel bakom micken. Inte det nya med Phil Collins – han skulle sköta trummorna hävdade vi förnuftigt och bestämt. Plattor som Wind and Wuthering och A trick of the tail kunde dock singla igenom vår sovringsprocess, men där gick gränsen. Jojo, noga var det.

Nå! ”We´re not gonna take it”… Jag sitter och arbetar (läs: kollar OS) och plötsligt får jag höra en vän stämma sjunga: “We´ve got the right to choose and there ain´t no way we´ll lose it. This is our life, this is our song.” Låten blir till. Den svenska gruppen Hellsongs har gjort en otroligt vacker platta med hårdrockscovers och man bara smälter. Och att få vara med om att be en gammal söndermobbad pudelrockslåt om ursäkt är inte varje dag. All respekt till Dee och grabbarna. Jag lovar, jag kanske köper en t-shirt.

Vi ses.

Cynism!!!

"Grymt!", sa Bill. "Grymt!", sa Bull.

En referens till ett inlägg av Hyssen

Min gode vän och vapenbroder Pär Hyss skrev ett inlägg för ett år sedan som handlade om cykling och vad man egentligen funderar på när man ligger där på vägen i till exempel 32.5 km/h... Han berättade att han bl.a. kunde fundera på vad som skulle hända om man körde rakt in i en taggtråd i denna hastighet. Skulle man:

• stanna upp och bli hängande i taggtråden?

• rulla runt i taggtråden av farten och slita sönder sig?

• taggtråden går av?

Plötsligt blir jag tolv år igen och befinner jag på Skaftö (Fiskebäckskil). Jag hojjar på en gammal damcykel i en sisådär 15 km/h och är på väg mot Grundsund för att bada. Fazzes lillebrorsa cyklar framför mig och jag roar mig med att slå mitt framhjul mot hans bakhjul. Ni vet vad som händer när man får in ett bra slag och den framförvarande gör ett ryck. Så svaret till Pär är att i 15 km/h blir man hängande. Jädrar vad jag lipade. Och ärret finns kvar... Tillsammans med minnet.

Vi ses.

(Vad som händer i trettitvå knyck vill jag inte ens veta. Även om jag är en hängiven anhängare av Learning by doing.)

En lyx...

...man ibland glömmer av att man har.

Vid elvatiden igår kväll bestämde jag mig att det var dags att knyta sig. Med den tråkiga romanen Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl... En roman som jag tycker är ett plagiat av Donna Tartts Den hemliga historien med den skillnaden att Pessl använder en massa prettoreferenser för att visa hur beläst hon är (vilken får mig att fundera i den riktningen att jag kanske är lite avundssjuk på detta faktum - återkommer nog i detta)...

Nå! Var var jag? Jo, med Pessl i näven ska jag dra ner rullgardinen... Och plötsligt ligger den vid mina fötter. Tur att Ida, min granne, hör lite dåligt för det var en hög och ljudlig svordom som undslapp mina läppar.

Nästa tanke är: Hur gör jag nu? Ska jag fixa rullgardinen nu? Då upptäcker jag att mina vanliga gardiner räcker gott och väl. Trygghet och omslutenhet blir snabbt återställt i det lilla sovrummet. Och ingen kan se in i sovrummet och se vilken tråkig bok jag läser. Problem solved - för nu. Men ändå... Varför ska jag alltid ha bekymmer med mina fönster och dess tillbehör?

Vi ses.

Kan en tår skönjas...

...i ögonvrån månne?

Vi var hemma hos Lilljohan och hans väna fru Anna igår. Lite samvaro med marschmallows (lite för många för min del), pilsner, snack och koll foton från bröllopet. Helt plötsligt dyker Anna upp med en Brynäs-matchtröja. "Fasen va snygg du är." utbrister jag. Sen blir allt svart. Eller rättare sagt jag kommer inte riktigt ihåg vad som sades mer än att jag efter en stund fattade att det var min 40-årspresent från dem. Det var då man kunde skönja en tår i mitt öga. Denna vackra tröja var till mig. Fasen vad glad jag blev. Och paff.

TACK!

En splajdans iPod

Min gamla iPod har nu för evigt valsat in i de sälla mp3spelarjaktmarkerna. Upprepade försök att få liv i den genom att applicera den mot en hård yta visade sig vara fruktlösa. När jag lyssnade på den stackarn arbeta fick man bara några swischswisch-ljud och sedan... Tystnad.

Så en ny är införskaffad för de små slantarna man sparat i en whiskeyburk. Liten, smäcker och tungt svart. Och klart mycket bättre batteri...

Detta måste vi fira!!! Och varför inte med en de-tio-bästa-låtarna-just-nu-lista (ingen ranking).

Pearl Jam - Dead Man - En av världens bästa låtar som avslutar en av världens bästa filmer.
Slipknot - Psychosocial - Nytt och blytungt från de maskerade grabbarna från Iowa.
Lars Winnerbäck - Söndermarken - Killen berättar en historia som leder mig tillbaka till Falköping och smygrökandet i kröken.
Incubus - Here in my room
Alter Bridge - Blackbird
Clutch - Gullah
Machine Head - A farewell to arms
Thin Lizzy - Cowboy Song
RENT - Life Support
The Himalayans - Round Here

Fasen vad pretto jag känner mig.

Vi ses.

En kaffe och lite Slipknot

Till min glädje upptäckte jag att Slipknot i dagarna släppt en ny schysst låt - "Psychosocial". Metal av den riktigt tunga divisionen. Mumma. Vandrade glatt in på youtube och kollade in musikvideon - maskerade rockare - som tagna ur en Stephen King-bok - ger uttryck för sin vrede (tror jag). Farliga killar... "Och det är ju det du gillar" som Cona sa, "lite rädsla..."


Tankarna går lite sökt till de häringa SAW-filmerna. Jag har nu kollat ettan - riktigt mysigt hemsk. Smart som attans. Fylld av självförtroende började jag kolla tvåan. Stängde av efter typ tre minuter. TRE MINUTER. Under dessa minuter fick man se en kille som har en form av björnsax runt halsen. Man får veta att om han inte klarar sin uppgift så kommer denna björnsax slå igen. Med den insikten hittade jag stoppknappen rätt snabbt.

Vad är det för sjuka människor som kommer på detta? Och varför är jag så nyfiken? Vill jag bli så skrämd?

Vi ses.

SAW

En sak skall man ha klart för sig. Jag är inte ett stort fan av skräckisar. Den första skräckis jag såg var en version av Dracula med Jack Palance (!) i huvudrollen. Brorsan var barnvakt och jag tillbringade nog mer tid i trappan än vid teven. "Är det farligt nu?" var en ständigt återkommande fråga. Jag tror att jag kollade garderoben i ett halvår efter filmen och min kärleken till sommaren startade nog då. Det är ju ljusare ute - alltså inga vampyrer. Brorsan retade mig kanske i ett år måste jag tillägga och Rainbows "I surrender" är för evigt förknippad med filmen.

Man har blivit äldre och med åren så har man "lärt" sig kolla på skräckisar. Men jag har fortfarande svårt för filmer där man hela tiden insinuerar vad som kommer att hända. Sådan är SAW. Den gick på någon kanal häromdan och jag tänkte att jag skulle bita ihop och se den. Huvva! När det var en tjugo minuter kvar stängde jag av. Även om jag tyckte den var lite smart och ganska bra så... Lite lik Se7en faktiskt. Får försöka bita ihop och kolla slutet när den körs igen.

Önska mig lycka till.

Vi ses.

Status kl. 20.56 - måndagen den 14 juli

Två avkastade medresenärer medför att H.M.Hellberg helt plötsligt har en egen sovvagnskupé. Tankarna går osökt till den sketchen med Martin Ljung, dock med den skillnad att jag lugnt satt i en annan kupé, läste Ian Rankins Svarta sinnen, lyssnade på Alter Bridge och märkte ingenting och hade alltså ingen aktiv del i dramat.

Lång historia kort... När jag kliver på vid Älvsbyn möter jag en kvinna och hennes man som menar att de hade beställt en egen kupé varvid hon då vägrar att låta mig komma in i kupén. Hon kräver att konduktören löser detta, varvid han lugnt försöker förklara att det finns inga platser där jag kan stuvas in. Han tittar trött på mig och säger att jag får sitta i en annan kupé medan han försöker lösa problemet.

Efter en trekvart kommer han tillbaka och säger att det har ordnats. Jag kommer in i kupén och ser att den är tom och frågar vart de tagit vägen. "Hon ville ringa polisen, så det gjorde jag. De fick kliva av vid förra stationen."

Vi ses.

Än slank han dit...

Ja... Jag snackar om min golf.

Hmmmm...

Man har nog blivit lite äldre... Speciellt då man upptäcker att de säljer biljetter till 40+:are på Arvikafestivalen för det facila priset av 195 enkronor. Gammal som man nu är så hade man ju inte synen med sig så att man upptäckte det i lagom tid. 195 sek för en kväll är ju i princip inget om man jämför... 495 sek kvällen tror jag ett normalpris låg på. The Hellacopters för sketna 195 hade varit mumma.

Men som sagt... Det upptäcktes ju försent och en annan är ju ingen festivalmännisika och behöver därmed en förberedelsetid på typ en sådär fjorton dagar.

Bevistar antagligen Koriander då Peter Seipen gäst-dj:ar istället. Det är tryggt. Inga överraskningar. Fast först Piteå. Mormor har fyllt nittio och morsan kliver in i 70-talet. Heder.

Vi ses.

Dagens i-landsproblem

Det är problematiskt att skriva stor bokstav i ett dokument i datorn då man bara har en hand ledig - den andra håller kaffekoppen.

Vi ses.

Ett SMS...

Jag fick ett SMS igår. Läste man mellan raderna och förstod det subtila budskapet så stod det:

"I want your blood!!!"

Det är alltså dax att bege sig till Klaratappen och lämna lite.

Vi ses.

"Listen to them: the children of the night. What sweet music they make."

Happy song

Plankad från Peters blogg. Enjoy.



Vi ses.

Att flyga

I lördags var det svensexedax - Lilljohan och hans Anna skall knyta hymnens band och dår är det naturligtvis öppet läge för svensexa alt. möhippa. Vi haffade Lilljohan på Sommarros pay-and-play-bana - en liten Fernet Branca ståendes på utslagstee och sedan var dagen i full gång. "Fan, det var idag!" utbrast han. Dagen innan hade han spekulerat kring möjligheten att det skulle vara dags för svensexa. Han hade kommit fram till att det inte skulle (kunde) ske. "Folk behöver ju barnvakter och sånt." menade han.

Nå... Att flyga. Ett moment under dagen var att flyga segelflygplan. Hur kan inte det vara!!! Jag har hört att när man startar (detta bekräftades senare av Lilljohan) så dånar det som bara den. Men sen... När motorplanet släppt draglinan så möts man av en tystnad. Sjuttsingen vad häftigt! Att finnas där mittemellan...


I övrigt så är det semester. Och vad gör man på semestern? I varje fall så här i början då man inte riktigt fattat att man är ledig. Man kan:

• Läsa Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl - en roman om tonåringen Blue och hennes möte med olika fascinerande och halvfascinerande människor då hon, tillsammans med sin far som är universitetsprofessor, flyttar från universitetsstad till universitetsstad. Den känns väldigt lik Donna Tartts Den hemliga historien - fast med en jädra massa "namedroppande" av "god" litteratur och "tunga" författare.
• Redigera iTunes så man har ett schysst bibliotek att pumpa in i iPoden.
• Titta på när en snubbe kommer in i lägenheten och sätter upp nya persienner.
• Dricka kaffe.
• Terrorisera kompisar och fråga om de är sugna på golf.
  
• Fundera på vad man EGENTLIGEN borde göra.
  

Vi ses.

Lite sådär småhärligt...

...att man nu har gått på semester. Man sitter och småmyser lite och tycker att allt är... Ja, småmysigt. Jag måste berätta att vår gamle Karlstadkompis Stefan nu gått åstad och gift sig. Härligt.

Det regnar ute. Golf är alltså uteslutet. Idag i varje fall.

Vi ses.

Så här i efterhand...

...så får jag väl krypa till korset och säga att jag faktiskt tycker att Daniel Andersson gjorde en hygglig insats igår. Zlatan var otrolig, men bäst var sjuttsingen mig Henke. Min enkla åsikt i varje fall.

Nostalgi

När jag var liten så var jag alltid fascinerad av att snubben kunde skriva ENDE på ett så fint sätt.

Vi ses.

40 dagar och 40 nätter

Och så har jag klarat av att fylla 40 år. Det har gått 40 dagar och 40 nätter sedan det senaste inlägget och jag känner att jag ändå inte har något att dryfta. Förutom att imorgon... Ja, imorgon så är det den stora dagen för gymnasieeleverna här i Karlstad. Det är slutedax!!! Studenten!!! Ooooh stora fröjd. Inte ett öga torrt - en glädjens högtid. Dofter av syren och tindrande ögon.

Dax att stryka slipsen, kamma luggen, putsa skorna och ta fram den fina stassen. Fast man börjar dagen med den enkla uppgiften att blåsa ballonger. Lyxblåsning - helium. Brukar vara kul. Även om man blivit 40. Men va sjuttsingen.

Annars då?

Vi ses.

Ståpäls

Vi ses.

Hardcore biking

Det är tempo när jag cyklar. Trycket på trampan är skyhögt och vinden bara visslar förbi... Tramp, tramp, tramp. Fort går det. Hastighetsmätaren brukar peka upp mot en 30 km/h. Inte så mycket tycker väl en landsvägssnajdare på en ultralätt aluminiumbike med trådsmala däck - men här snackar vi 30 km/h på en tung mountainike med däck som är så breda så att man känner att man borde sätta upp en skylt som visar att det är frågan om bred last eller ett brett fordon.

Snabbt går det alltså - fram till igår vill säga. När jag gled fram i ett svagt uppförslut så tyckte jag helt plötsligt att det gick riktigt lätt - för lätt. Inget motstånd. Jag tittade ner och märkte att kedjan gått av... Det är tryck det vänner!

Vi ses.

Såhär på kvällskanten...

...kan jag meddela att Brolle Jr är en nyfunnen pärla. Oh vad bra! Vad glad jag blir när jag finner artister som man tidigare aldrig sneglat åt och upptäcker att det finns en del material som man kan se som nytt, tanka in i iPoden och bara njuta.

Vi ses.

Sådär en sju på morgonen

Vad tråkigt man varit... Inte ett vettigt inlägg sedan jag vet inte när... (Vettigt och vettigt - det är ju naturligtvis öppet för diskussion.) Nu sitter man i soffan och utför lite kvalitativ slösurfing medans man väntar på att klockan ska bli jobbedax. Himlen är klockrent klarblå och jag känner att det kommer att bli en härlig fredag.

Eleverna har studiedag idag och det har anledning av att fira med att diskutera regeringen nya läroplansförslag (eller är det redan genombankat kanske?) - GY09 - vi får väl se hur det går med den. Vi kanske får en ny regering och så kommer de i sin tur riva upp planen. Visst skulle det vara härligt om de vore konsekventa i sin pajkastning. Det drabbar ju ingen annan än vår framtid.

Nå... Det finns stunder i ens musiklyssnarliv då man helt enkelt stannar upp och brister ut i ett förvånat: "Men fy fan vad bra!". Det hände häromdan... Tomas Andersson Wijs cover på Carolas "Evighet". Jädrar. En fin och lågmäld version... En höjdare...

Jobbe...

Vi ses.

Puh!

Klump i magen

Lite ledsen. Tendens till ångest. Brynäs fick stryk. Klump i magen.

Det är faktiskt rätt fantastiskt hur man kan engagera sig så när det gäller sport. Brynäs fick alltså stryk mot det där gänget från landskapet där de pratar konstigt. Jag snackar naturligtvis om Skåne och laget Malmö. Fasen också. Jag är ledsen... 7-5 blev slutresultatet och efter ett gäng upphämtningar (3-1, 3-2, 3-3, 4-3, 4-4, 5-4, 5-5 - bra jobbat förresten) så mäktade inte Brynäs med längre när Malmö satte 6-5 och tiden räckte inte till för ytterligare en upphämtning. Malmö satte 7-5 i öppen kasse.

Ack - detta kval!!!

Jahaja... Men har ni lurat någon idag då? Jag gjorde ett taffligt försök som jag aldrig trodde skulle gå hem. Ett sånt där som man kommer på i stunden - ogenomtänkt och lite smått spontant... När jag påbörjade en lektion idag så frågade jag mina elever om de hade pluggat till provet. En chansning som faktiskt gick hem. Det blev ett jädra liv. De pratade (gnällde) om att det var orättvist och taskigt och... När jag sedan lite halvt barskt frågade dem vad det var för datum, så blev svaret... "Första april!", svarade någon. Sen blev det tyst... Sen följde ett: "Fasen, vi gick på den!"

Ibland är det lite för lätt.

Vi ses.

Lilljohan + eagle = sant

Det är snart dags för Vårmustaschen Invitational. Denna eminenta och prestigefyllda tävling där deltagaren inte bara ska utföra härliga golfprestationer - utan även ska odla en vacker mustasch. Den mustasch som är vackrare än Tom Sellecks eller fulare än Alexander Bards har även den chans att vinna fina priser. Jag hoppas verkligen att jag vinner golftävlingen - men rent logiskt så tror jag faktiskt att jag har bäst chans att vinna mustaschtävlingen. Startfältet är lika starkt som förra året - om inte starkare. Greken kommer dock inte. Greken som förra året uttryckte sin vrede över att inte vinna mustaschtävlingen genom att utbrista: "Jag trodde det var en golftävling - inte nån jävla maskerad."

Upphovsmakaren till Vårmustaschen Invitational är Lilljohan - mannen som kommer döpas om till... Ja, helt enkelt till Johan då han fixar en eagle. Alltså två under banans par. Igår vandrade vi på stan och helt plötsligt sa Lilljohan: "Jag fixade en eagle igår." Han sa det på ett så väldigt lugnt sätt så jag trodde det var sant. Att han bidat sin tid för att hitta det perfekta tillfället att levererade nyheten. Sen log han och sa: "Ja... På Nintendo Wii alltså."

Vi ses

Morgon-tv

Inmundigande en härlig frukost i morse bestående av frukostknäcke med ost, blåbärsyoughurt och nyponsoppa. Till efterrätt vankades det kaffe och snus. Toppen.

Under tiden så zappade jag lite fram och åter kring programmen på tv. Först fastnade jag för ett UR-program om en kille som hette Ben Friendly. En engelsktalande snubbe i gul kostym som skulle upp i rätten för att han varit otrevlig mot barn. Han hade sagt saker som typ "Get out of my way, you brat!" och "Go to bed!" I rättegången bestod åklagare och försvar av barn och dessa skulle då tala för eller emot om han varit elak. Sådär på morgonen var det hysteriskt kul.

Sen landade jag på Jay Lenos talkshow. Jag säger bara Lisa Lampanelli - snacka om en ståuppare som säger vad hon tycker. Riktigt rapp i käften. En rolig detalj var att hon censurerade sig själv. Vilket skedde väldigt, väldigt ofta.

Vi ses.

Paus i aktiveringen

Jag sitter med laptopen några decimeter från mitt ansikte. Typ ni vet det där normala avståndet. Kaffekoppen står bredvid... Utanför mitt fönster hör jag ett rejält övvsadrôpp - det hinns knappt med att snöa förrän det är dags att töa. Det var något jag skulle skriva om men det försvann helt och hållet.

Nåväl - det är påsklov.

Vi ses.

Och förresten...

Glad Påsk!

Vi ses.

Jag tycker faktiskt...

...lite synd om Leksand. Jag vet faktiskt inte varför. Antagligen kan mitt "lidande" för Leksand härledas till brorsan. Han är ju Leksing sedan barnsben (den stackarn!) och med det faktum att Leksand har noll poäng efter två matcher i kvalserien så kan det inte vara direkt kul att hålla på dem. Och kanske har det något att göra med att man vill hjälpa upp den som redan ligger ner. Till och med kanske eventuellt möjligen när det gäller ett lag som Leksand.

Jag kände alltså motstridiga känslor efter Brynäs vinst mot Leksand igår. Jag menar... Kvalhelvetet har ju börjat. Och jag känner att det är riktigt skönt att Brynäs har två segrar av två möjliga. Och rent medicinskt sett så är det väldigt härligt - det håller i varje fall min hjärtinfarkt i stången. Men det kan ju vara temporärt. Svettigt värre alltså!

Vi ses.

Och nu då?

Jag tror att flugan som hade bosatt sig mellan mina fönster är död och flugit iväg till de sälla insektsmarkerna. Cause of Death - The Cold.

Igår - söndag - var det vackert väder, solsken och promenad i ett vårvackert Marieberg. Barn lekte och tjoade och det verkade som varje människa hade ett leende på läpparna.

Idag då??? Hur är det nu då? Snöigt och blåsigt. Små ispartiklar gjorde vildsinta kamikazeraider mot ansiktet och gjorde så mycket skada det bara gick när jag cyklade hem nu i morse. Nu tittar jag ut genom fönstret och ser knappt grannhusets tak. Det yrar och blåser alltså rätt rejält.

Vår!!! Kom tillbaka!!! Sparvarna, tranorna vid Hornborgasjön och de små blommorna behöver dig! Jag behöver dig! Vi behöver dig!

Vi ses.

Idag då?

Sitter och sysselsätter mig med lite kvalitativ läsning. Läsflödet störs av ett litet, litet ljud. Ett litet dunk mot rutan. Sedan ett till. Jag vänder mig om och ser årets första fluga - fångad mellan fönstrena i min balkongdörr. Dunk, dunk, dunk...

Vi ses.

Vad skönt!!!

Stod och pratade med en kompis igår. Vi diskuterade ditt och datt. Vi snackade om dåliga knän och innebandyspel. Vi berörde jobbsituationer - både nya och gamla...

När vi sagt "Hej och ha det bra!" och jag gick vidare mot det mål jag först haft för handen så slog det mig. Under hela den tid som vi pratat så stod kompisen och rökte... Och jag tänkte inte ens på det. Tanken om att jag också skulle vilja röka flög inte ens genom hjärnan. En föredetta rökare tycker att det är riktigt skönt.

Vi ses.

Kvalserien 2008

Igår satt jag på tåget hem från Göteborg och funderade. Jag kunde nämligen inte sova på grund av att personen framför mig tydligen bestämt sig för att ideligen stöta till mina ben eller fötter så att sömnstatusen aldrig kunde äntra mitt sinne. Alltså... Ett ypperligt tillfälle att fundera på.


I mitt medvetandeflöde dök då tankar upp kring mitt kära Brynäs IF. Kvalserien. Hmmm... Vad finns det att säga? Nu är vi där. Vi har själva satt oss i situationen och nu får vi göra det bästa av situationen. Vi vinner den naturligtvis.


Vi ses.

The refrigerator

I söndags upptäckte jag alltså att kylskåpet hade lagt av. Den enda tillstymmelse av liv som jag såg i det var att lampan fortfarande fungerade. Min briljanta slutledningsförmåga sade mig då att strömmen alltså fungerar. Och när det är ström med i bilden då avsäger jag mig allt vad trial and error heter. Jag ringer alltså närmaste vitvarureparatöretablissemang och bokar tid. Här kan jag tillägga att jag av någon jädra underlig anledning fått för mig att kylskåp har en garanti på åtta (8) år. En tanke som visade sig helt absurd då jag försynt frågade snubben på stället hur länge garantin gäller på ett kylskåp. "Ett år." svarade han kort. Jag behöver kanske inte berätta att jag inte talade om för honom hur länge jag trodde det var. (Jag fick faktiskt de åtta åren bekräftade då jag senare valsade in på Whirlpools hemsida - men det handlade tydligen om någon reservdelsgaranti - vad det nu kan vara.)

Tiden bokades till klockan ett denna onsdag. Jag berättade för mina kollegor vad jag ämnade göra och drog mig hemåt. Och väntade... Och väntade... Och väntade... Klockan kvart över två behagade snubben komma. Ingen ursäkt - ingenting. Några förklarande ord om vad han trodde att det var för fel - termostaten - och sedan satte han igång. Efter en kvart var han klar och när jag frågade om de skickar fakturan så svarade han: "Fler och fler vill betala på det sättet." Då funderar jag lite grand på att det kanske inte blev så dyrt eftersom många då tydligen betalar kontant och jag kanske har så mycket pengar på mig. Så jag frågar alltså...

The answer: Ettusensjuhundraåttio kronor.

Jädrar! (Även om jag i princip hade så smått räknat med den summan - men det sista som flyr en...)

När han gick kändes det som att i hans "Tack å hej." även sades något annat: "Trodde du att det skulle bli billigt? Glöm det, grabben." Och på hans rygg tyckte jag att det stod Veni, vidi, vici.

I varje fulla fall är i det ändå äntligen väldigt skönt att slippa kylskåp modell balkong.

Vi ses.

Brynäs-Mora 7-2

Spelar grabbarna så som de gjorde ikväll mot Mora i en eventuell framtida kvalserie så är jag inte direkt orolig.

Vi ses.

Salt och vinägerchipsen

Ja? Vart tog de vägen?

Namninsamling.

Vi ses.

Ja...

...det var väl på tiden. Nu när persiennerna är fixade så var det väl dax för något annat. Nu har kylskåpet gått sönder också. Antagligen kompressorn och det vågar inte ens en hängiven anhängare av trial and error sig på.

"Surt!" sa Bill. "Bittert!" sa Bull.

Vi ses.

1408

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - Stephen King är en otrolig författare. Hans karaktärbeskrivningar och miljöskildringar i de flesta romanerna tycker jag är riktigt bra - lysande faktiskt - och allt som oftast så gör han mig inte besviken. Undantag finns naturligtvis - Cell till exempel tyckte jag var rätt så kass.

I Kings noveller hinner han dock inte med de djuplodande beskrivningarna med. Jag antar att han istället måste lägga 173 procents vikt vid storyn - takten och tempot får väl aldrig stanna av. Det finns ingen tid till grundliga skildringar om huvudpersonens liv och karaktärsdrag eller noggranna beskrivningar av staden som lever omkring huvudpersonen - dess historia eller liknande. Det får läsaren ta del av mellan raderna...

"1408", som ingår i novellsamlingen Everything´s eventual, var riktigt spännande och riktigt bra uppbyggd. King tappar aldrig tempot utan han driver på och ökar farten hela tiden. Novellen handlar om författaren Mike Enslin som tjänar sitt uppehälle genom att skriva rysliga berättelser om de hemsökta ställen som finns i vår värld (bl.a. Draculas slott i Transylvanien). Upplägget är att hans ska sova en natt på stället som antas vara hemsökt eller på annat sätt känt för rysligheter. Titlarna på böckerna han skriver heter alltid något i stil med Ten most haunted graveyards eller Ten most haunted castles... Mike Enslin håller nu alltså på att skriver en bok om de tio mest hemsökta hotellrummen, där rum 1408 på The Dolphin i New York är det tionde och sista. Fyra skrämseltummar får novellen.

Och nu har jag sett filmen också. 2007 filmatiserades novellen och jag kände att jag direkt måste se den. Med favvosen John Cusack i huvudrollen som Mike Enslin kan den inte vara helt usel. Och det var den inte - den var riktigt bra... På sina ställen riktigt ruggig. Tre tummar - mestadels på grund av att den faktiskt blev lite seg - speciellt i slutet då manusskrivarna verkat vilja fylla i det där tomrummet som finns mellan raderna i novellen.

Vi ses.

För information

Chandler och Monica kommer in i sin lägenhet. Där står Phoebe framför ett jättestort blått presentpaket och utbrister glatt och halvhysteriskt:

- I bought you a present.

Varvid Chandler svarar:

- Oh my god! Where did you hide it?

Helt otroligt kul!

Victory!!!

Jag har märkt med oönskad tydlighet att ett dåligt samvete inte lagar persienner... Under en jädra lång tid så har persiennesnörena varit obefintliga i mitt stora fönster här hemma och resultatet har då varit att dessa alltid varit nere. Detta faktum har varit en källa till dåligt samvete och jag har upptäckt att detta samvete alltså inte lagar persienner. (Precis samma samvete som vägrar ta bort tandsten mellan tänderna - men det är en annan historia.)

Idag har jag rått bott på det dåliga samvetet och mina persienner. Dessa är nu fixade. Lite pill och lite learning by doing och trial and error ledde fram till seger. Jag skall inte hänga upp mig på svordomarna utan bara njuta av segern.

Vi ses.

Brynäs part two

Tre välförtjänta poäng. Vinst över Södertälje borta med 3-4. Puuuuh!!!

Brynäs

Det sista som flyr en är hoppet.

Våga vägra kvalserien - denna hemska källa till nervöst sammanbrott.

Södertälje ikväll...

Ett vårtecken!

Klockan sju i morse ringde min väckarklocka. Den första tanken - som är en fråga - som slår mig är ju naturligtvis den om varför i hela hälsingland jag ställt klockan. Jag har ju lov! Sen kommer jag på det. Golf! Jag och Lilljohan har bestämt att vi ska ut till Sommarro och spela deras Pay and Play-bana. Man får lira där - mitt i vintern. Den 25 februari 2008 är det alltså så milt att man kan sticka ut och lira golf. Ska man bli lite skrämd kanske?

Nå!!! Med det faktum att golfpremiären gick av stapeln så infernaliskt tidigt medförde nog att H.M. inte hann att bli nervös. Ett gott humör och lite gott kaffe gör underverk. Och vilket väder! Lite kyligt - men ack så friskt!

Lilljohan slår ut först... Ett glimrande slag. Jag tror det blev en greenträff. Sen är det H.M:s tur - jag plockar fram klubban för dagen - järnsjuan - och peggar upp... Först ett provslag och kliver sedan fram till bollen... kollar balansen (och en jädra massa annat) - lugn bakåtsving och sedan... Missar jag bollen... Sväljer lite ilska - biter ihop och gör om hela proceduren och sedan... Klonk (eller nåt). En bra första träff även om den drar en vid sväng åt höger - en slice tror jag det kallas. Resten av rundorna gick enbart i dur faktiskt. Bra bollträffar avlöste varandra. Schyssta inspel - mindre bra puttar. Men va sjutton gör det. Golfpremiär den 25 februari! Rackarns kul!

Vi ses.

Spinning!!! Spinning???

En snubbe från träningscentrat nJoy här i Karlstad ringde för en tid sedan - det visade sig att min gode vän Patrik anmält mig som träningssugen och säkert ville komma och träna på stället. (Att Patrik dessutom vann hockeybiljetter för att han anmält flest personer hör väl till en annan historia.) Nå... Jag förklarade snällt för mannen som ringde att jag inte är den mest träningsmotiverade och disciplinerade människan i världen och pekade på att det nog inte var något för mig. Samtidigt som jag avskyr styrketräning. Kan man hitta någon tråkigare sysselsättning som man frivilligt utsätter sig för och samtidigt betalar en stor summa pengar för? "Nä!" sa jag. "Jag tycker bättre om att ta ut cykel och glida över asfalten ett par tre mil." Då nappade han direkt och tyckte att jag skulle komma och provköra spinning vid något tillfälle. Gratis. Jag var fast! Inmålad i ett hörn. Samtidigt som jag kände att det kunde vara kul. Och gratis är ju gott.

Väl där så visade grabben runt mig i lokalerna och det visade sig att de - utöver spinning och styrketräning - hade boxningspass, afrikansk dans, relax och spa m.m. Riktigt fina lokaler. Efter rundturen så var det dags för spinning - Patrik hade även han anmält sig till passet så jag kände mig inte ensam. Jag satte mig på cykeln och provtrampade lite - en sprudlande glad dam hälsade oss välkomna och startade entimmaspasset med att uppmana oss att värma upp och lära känna hojjen. Efter dryga 10 minuter bar det av. Och jag tror att jag var övertänd - för under det första fem minuterna tog jag i utav bara h-e och när vi till slut fick sätta oss på sadeln igen - jepp, man skulle stå och cykla - så hyperventilerade jag. Trettio sekunders vila och sedan upp och trampa igen. "Hushåll med krafterna, Magnus, hushåll!" hörde jag en inre röst säga. Och jag löd - jag hade inget annat val. Lugnt och stilla... Tramp, tramp, tramp... Efter ytterligare fem minuter var det vila - och jag reste mig inte mer...

Helt slut... Efter sketna tjugofem minuters biking. Helt slut... Resten av passet ägnade jag mig åt att konditionscykla. Ibland funderade jag på att ställa mig upp och försöka spinna på - men nej...

Det vore kul att fortsätta spinna och se hur (om) man utvecklas, men... Disciplin och motivation... Och så var det dyrt också.

Vi ses - säkerligen på ett fik någonstans.

Just nu...

...väcktes jag ur en långväga tankeresa. Satt med vänster pekfingerknoge lätt vilande mot min underläpp och var helt borta i tankarnas värld. Absolut helt fjärran från det yttre.

Vi ses.

Frågetecken

Frågan har ställts tidigare av flera olika sorters människor. Den har även ställts av mig - flera gånger.

Vilket behov tillfredsställs genom att skapa en massa datavirus? Varför denna destruktivitet?

En annan fråga som fanns i mitt huvud idag - speciellt under 45 minuter - var: Är tandhygienister sadister? Naturligtvis vet jag att de inte är det. (Hoppas jag.) Men under de 45 minuter som jag låg där - hjälplös - var mina lår så spända att jag i detta nu känner en viss träningsvärk och den molande värken i käken. Och inte nog med det - jag ska tillbaka för att riva av underkäken om en månad. The Horror, the Horror. Hade jag inte fått möjligheten att skölja munnen med en smärtstillande flour så hade jag nog... Jag vet inte. Glidit över tandläkarstolen varje gång det gjorde ont. Tack för smärtstillande flour... Och tack till den blå himlen som jag såg utanför fönstret...

Men jag har lärt min läxa - nu är det definitivt dags för tandtråd. Jag har märkt att mitt dåliga samvete inte kan rengöra mellan mina tänder och tandstensskrapning är alltså inte kul.

Vi ses.

The Cure på Hovet

Där satt man... En välklippt snubbe som är på väg in i de fyrtio. Alltså - man satt där... Bland medelålders snubbar och snubbor och bland kidsar och kidsor. Några unga Robert Smith-wannabees vandrade snällt förbi och några åldrande gothare - som i ett sista desperat försök antagligen ville återminnas en svunnen tid - en känsla som de inte haft sedan mitten av 80-talet.En tid då de tappert stod längst fram vid scenen och svårmodigt bangade till "The Figurehead". Antagligen gick de hem efter denna konsert i ett behagligt svårmodigt lyckorus...

Konserten var alltså bra - jädrigt bra! En underbar början som "peakas" av att The Cure bara tre låtar in i setet gör så att jag tänker att det här är för bra för att vara sant. "Lovesong" följs av "Pictures of You" som följs av "Lullaby" - alla tre från The Cures enligt mig bästa album från 1989 - Disintegration. Efter en och en halv timme så är jag beredd att ge Robert Smith & Co fem tummen-uppar. För sedan visade det sig att man blev mätt. Det blev till och med skränigt och jag kände att jag inte ens kunde njuta av "Boys don´t cry". De höll på för länge - tre jämrans timmar. Det var mycket för en blivande 40-taggare.

Så de får "bara" fyra tummisar. Men jag lovar... Kommer The Cure till Sverige igen så är det ett givet besök. Och kanske har de en t-shirt till H.M. då. En utan en massa datum och annat på. En snygg, estetisk och ren konsert-t-shirt vill jag handla då. Inte en massa bjäfs...

Vi ses.

Tårkanalen fylls..

Medans jag igår satt och försökte bli av med ett virus i datorn så ägnade jag ett halvt öga åt filmen Armageddon. Bruce Willis och den evigt usle Ben Affleck var med... Och i slutet känner jag att tårarna är på gång.

Jobbigt! Lipa till en Ben Affleck-rulle...

Vi ses.

Poker anno 2008

Igår - fredag - så gick den årliga pokerturneringenav stapeln. Vinnare?

LILLJOHAN

Grattis gubben.

Ikväll då? The Cure på Hovet!

Vi ses.

Jädrar vad bra!!!

Bergevin Brothers - Fired up, Ready to go

Broddar någon???

Jag har en liten undring... Är jag för ung för broddar?

Väderomställningarna under den senaste tiden har gjort att balanssinnet verkligen ställts på prov. Det är ju görhalt och det känns som om man vore Bambi den gången då det lilla rådjuret var ute på hal is. Under mitt halkparerande i morse på väg till jobbet funderade jag lite på om man skulle ta och leta reda på mina gamla hockeyrör och skejta dit. Sen kom jag på det smärtsamma faktum att jag faktiskt är en gammal läderskrinnare - så den idén fick definitivt stryka på foten.

Men broddar...

Vi ses.

En ny ledare...

Visst är det kul med listor och det är ju alltid roligt att kolla vilka låtar som spelats mest på iPoden. Och nu har vi en ny ledare...

1. Pearl Jam - Dead Man - 224 spelningar (5-175)
2. TOOL - 10.000 Days - 218 (1-201)
3. TOOL - Pushit - 212 (2-198)
   
4. Depeche Mode - Blasphemous Rumours - 184 (4-177)
5. Hootie and the Blowfish - I Go Blind - 184 (3-181)
6. The Cure - Disintegration - 180 (6-174)
7. Elton John - Someone saved my life tonight - 174 (8-166)
8. Foo Fighters - My Hero - 172 (7-167)
   
9. Pearl Jam - Black - 169 (oplac.))
10. Temple of the Dog - Hunger Strike - 162 (9-157)

Och grabbarna i Pearl Jam har intagit förstaplatsen och känner jag mig själv och mitt musiklyssnande rätt så är de där för att stanna. Det är lite kul att se att det är en viss bredd på lyssningen. Det gör mig glad - att man inte helt och hållet är insnöad på ett och samma spår. Up and coming är ett gäng grabbar från Götet - In Flames. Lite svenskt vore en frisk fläkt... Nu när Anna Ternheim blivit "utslagen".

Vi ses.

Plura och Carla

Vi var på Koriander igår för att kolla in Plura och Carla - brödraparet från det underbara bandet Eldkvarn. Naturligtvis kom vi lite sent så vi missade en av mina favoritlåtar - "Tennsoldater" från plattan Himmelska dagar från 1987. Deras absolut bästa platta dessutom.

Denna kväll stod Plura och Carla på scen och körde ett akustiskt set. Jag blev i princip direkt varse om att jag inte blev lika förtjust som jag hade förväntat mig. Jag kom snabbt fram till slutsatsen att jag gillar dem bättre när de pluggat i elgitarrerna. Men, men... I det stora hela helt ok. En trea i betyg. Pluras texter är ju alltid värda en femma - vilken berättare!!!

Sen tyckte jag nog att det var lite för mycket tjöt och bröt i lokalen så att grabbarnas musik fick kämpa med sorlet från gästerna. Men det är ju inte deras fel. Jag tycker att det är en jädra brist på respekt mot bandet. Och även mot de gäster som är där för att verkligen lyssna.

Det var bättre förr faktiskt. På Malibu vid Skara Sommarland. Det var röj det.

Vi ses.

Februari

Fjärde punkteringen på två månader. Det är definitivt dags för en rotrenovering av mitt cykelbakhjul.

Vi ses.

Eddie Vedder - Guaranteed

Ingenting är omöjligt

Efter bara tre dagar på läkarlinjen blev cp-skadade Victoria Webster uppmanad att sluta. Men hon vägrade att göra avkall på sin dröm. DN Söndag träffade Sveriges första legitimerade akutläkare.

Saxat ur Dagens Nyheter den 27 januari 2008

Vi ses.

Hörde jag rätt?

Det är tisdag och jag går och pysslar lite i lyan. Ni vet... Sprättar kuvert, bläddrar i böcker och plockar ur diskmaskinen. Om dryga veckan är det dags att åka upp till Stockholm och kolla in The Cure på Hovet. Så det känns naturligt att greja lite med Robert Smiths stämma i bakgrunden. Och så plötsligt mellan två låtar så hör jag det... En viss fågelsång... Eller??? The Cure kör igång igen och jag letar upp fjärrkontrollen och stänger av för att lyssna ordentligt. Då, precis då, börjar grannen borra...

Vi ses.

Böcker bestämda

Nästa bokcirkelsammankomst är inbokad och de böcker vi skall läsa är också spikade.

Joseph Conrads Mörkrets hjärta - en resa in i Afrikas (och människans?) inre och Pär Lagerkvists Dvärgen - en studie i ondska.

Oooh vad spännade och kul.

Vi ses.

Grå själar

Jag har aldrig sett vare sig skitstövlar eller änglar. Ingenting är bara svart eller bara vitt, det är det gråa som vinner. Det är samma sak med människorna som med deras själar... Du är en grå själ, vackert grå, som vi alla...

Jag fick en otroligt vacker bok i julklapp. Vacker, men samtidigt hemsk. Miljön för handlingen i Grå själar av Philippe Claudel är en liten fransk stad endast några kilometer från fronten under det första världskriget. Ett litet samhälle där det dagliga livet pågår nästan som vanligt, trots kanonmullret och de sårade soldaterna som fyller sjukhuset. En tioårig flicka hittas död och det visar sig att hon blivit mördad och vi får följa polismästarens berättelse kring mordet.


Grå själar är lågmäld. Stilla. Vacker. Gripande. Romanen flyter så sakteliga fram som en liten å. Sakta, sakta, långsamt, långsamt rinner den fram. Grå själar är en mjuk roman om brott, skuld och moral. Och då jag säger mjuk menar jag att författaren aldrig hastar handlingen framåt, utan han stannar istället upp och ser sig om. Och det han ser berättar han för läsaren. På ett otroligt vackert sätt. Romanen får fyra lågmälda och stillsamma tummar som sådär fint är vända uppåt.

Ibland såg jag prästen framför mig [...]. Händerna fulla med okända blommor, en hatt i kolonialstil och en ljus prästrock vars nedre fåll pryddes av en girland av torkad lera. Han var upptagen med att titta på hur det varma regnet föll över de glänsande skogarna. Jag såg honom le. Alltid le. Jag vet inte varför.

Vi ses.

Glas...

...är bra ha för att dricka kallt gott vatten ur. Glas är bra att ha som fönster så man kan titta på naturen utan att det - kanske - regnar på en. Glasögon är också bra att ha - så att man till exempel kan läsa den där härliga boken.

Glas är inte bra när det ligger på marken. Krossat glas. Tredje punkteringen på två månader. Jag blir så trött.

Vi ses.

Nagelbitare...

...som vanligt. Sverige spelade handboll mot Ungern och var piskade till att ta poäng för att ha chans att få vara med och slåss om en kvalplats till OS. Första halvlek? Ja, inte var den bra - grabbarna gör inte mål. I pausvilan ligger vi under med 14-16. Men andra... Briljant spel under en tiominutersperiod. Vi leder ett tag med fyra mål. Sen då? Troll i bollen är väl den kommentar som ligger närmast. Inte ett mål - tror jag - förrän det är fem sekunder är kvar. Slutresultat 27-27.


Oooooh att det alltid ska bli så svettigt och nervöst när det handlar om handboll. Och det kanske är just därför man älskar sporten. Nagelbitningen till trots.

Vi ses.

Catch 22 - the discussion

I fredags samlades sex "lärda" herrar hemma hos Lilljohan för att diskutera Moment 22 av Joseph Heller. För ett par tre fyra månader sedan kom Björn med den ypperliga idén att vi skulle forma en bokcirkel. En bokcirkel där vi kan käka gott, dricka gott och sedan ha en god konversation kring en bok som vi tillsammans valt.

Med Gubbröra som förrätt och till varmrätt serverades det gratinerade Cannelloni bl.a. fyllda med vitlökskryddad lammfärs. Gudagott. Efter middagen påbörjades diskussionen och en annan hade nöjet att få öppna diskussionen och dessutom hålla i den. Vid det här läget berättar Björn att han INTE läst ut boken. Han hade bara hunnit läsa 140 sidor... Ursäkterna gick åt det hållet att hans engelska upplaga av boken försvunnit och att han inte fått tag på en ny osv osv. Vad tycker vi om det? Buuuuuh! Jaja, han är snäll ändå.

Men hur gick diskussionen? I princip kom vi fram till att boken inte var något att hänga i granen. Jag tror dock att det var någon som gav den en fyra. Underligt... Det var nog Pata...

Sedan spelade vi kort.

Vi ses.