Stockholm den 28 oktober 2014

Detta datum kommer jag från och med nu förknippa med en i det närmaste religiös upplevelse. I samma andetag kan jag tillägga dagens datum och kalla det andligt också - den 28 oktober 2014.

Divine

Den 28 oktober 2014 fick jag för första gången höra Pearl Jams Stockholmsspelning. En spelning jag missade, men i detta nu lyssnar på och Pearl Jam tar åter upp mig på en nivå där änglar måste finnas. Jag lär se dem om jag öppnar ögonen. Men det gör jag inte. Jag njuter av "Release".

Oh, dear dad, can you see this now

I am myself, like you somehow

I'll wait up in the dark for you to speak to me

I'll open up release me, release me, release me, release me

Vi ses

Man kanske skulle...

...börja med att starta sina lektioner med ett par highfajvar och lycka-till-kramar...

Lars Ulrich släntrar fram genom spelargången och är på väg att äntra scenen på Ullevi. Han möts av en knytnäve som han boxar lätt tillbaka. Ni vet som hårda grabbar gör. Knytnäve mot knytnäve. Väl uppe möts han av en kärvänlig kram och sen är det dax för lite tjittjattande... Undrar vem han pratar med? Sin pappa? Manager? Arrangör? Jag vet inte. Men jag kommer att tänka på mitt jobb. Lärare. Tänk om jag - när jag är på gång till lektion - skulle knytnävas lite, kramas och highfajva? Hmmmm... För naturligtvis tjittjattas det. Vanligtvis om... Ja, vad som helst i princip. Frånvaro, närvaro, vab, vad man åt igår, träning idag, snygga skor... You name it. Men inget knytnävande och kramisar.

Och det är precis det Metallica är på gång att göra. Ett gig, ett kneg, ett arbete. Just i det tillfällen och med den insikten så avromantiserades hela metallgrejen för mig. "Fan!" tänkte jag, "De ska ju bara och jobba."

Lars Ulrich går fram till James Hetfield och ger honom en kram - Hetfield ser inte ut att gå in i kramen utan kollar lite runt omkring sig. Ni vet, sådär som folk kan göra när de dansar tryckare, men den ene partnern kollar samtidigt omgivningen efter någon som han/hon hellre vill dansa med. Sen avslutar Ulrich kramen med att klappa Hetfield på magen (maggen) - Hetfield kollar ner på magen och smeker den ömt.

Sen spelas "Call of the Ktulu" upp och bandet glider in på scen.

Och öppnar med "Hit the lights"...

Åh jävlar!!! Metall!!! It´s alive!!!

allas eder egen H.M.Hellberg

Råmangelös

...eller Kosmos-Kaos-Kosmos.



Bra är det i vilket fall som helst.

Foo Fighters och Led Zeppelin

Det här klippet hittade jag på Mattes sida



Tack Matte - vilka rysningar.

Längtan går i vågor

I varje fall när det gäller musik. Tror jag i varje fall. För dryga fyra år sedan kom Pearl Jam ut med ett självbetitlat album. Givetvis sprang man benen av sig till närmaste skivkrängare (el. alt. typ cdon) och inhystade sitt exemplar. Man snabbade sig med att lägga in alstret i iPoden och sedan bara lyssna. Typ några gånger... Typ tre... Eller nåt... Jag vet inte... Det KAN bero på att på samma dag så släpptes TOOLs 10.000 Days och hjältarna från Seattles platta kanske glömdes bort - i varje fall så måste den hamnat lite i skymundan. Jo, så måste det vara. Så här i backspegeln (rearviewmirror) kan man kanske säga att jag då längtade mer på TOOLs platta.

Och nu. Ett sug efter Pearl Jam som man aldrig känt på mången dag bara infinner sig. Ny platta på gång och man bara längtar. Backspacer. Mumma. Den 21 september. Ställ klockan. Måste boka på nätet. Surfa nätet. Kolla förhandstankar. Avfärda skitsnacket och älska de goda recensionerna. "Åh, härligt! De har spelat in plattan på eget skivmärke..."

Och sen glömmer man boka på nätet. Va fasen!!!

Ok, jag får den några dagar senare än väntat. Jag kan ju lyssna på Spotify. Fast ändå inte. Man vill ju inte fuska. Man vill ju känna fokus.

Och sen så dimper den ner i lådan. Pearl Jams nya... Backspacer. Jag tar försiktigt upp plasten. Luktar lite på konvolutet. Det är något speciellt med nya plattor. Mmmm, luktar sådär fint... Snabbt, in med skivan i datorn, ladda in i iPoden och sedan lyssna...


En kompis skrev i ett mail att den har en lite brötig och punkig framtoning, men att den mot slutet doftar sympati. Eller mer riktigt, den blir sympatisk. (Lite taget ur sitt sammanhang och stämmer väl inte riktigt med kompisens andemening kring skivan i stort.) Men jag vet inte. En platta (eller kanske rättare - låtar) av Pearl Jam som är sympatisk? Sympatisk???

Hmmm - jag måste säga vacker. Även de brötigt punkiga låtarna är vackra. Som blå röken som slingrar upp från en cigarett - vackert och skitigt.

Sen fylls mina öron med "Just Breathe"... Och himlen öppnar sig. Oooh, vad vackert. En smäktande akustisk gitarr, Jeff Aments snygga basgång som äntrar scenen en bit in i låten, Eddie Vedders smäktande röst och en refräng som bara...

Fem hårdrockstummar av fem möjliga.

Vi ses.

Återkommer...

Vi ses.

The Cover Project

Jag är helt inne i mitt musikforskningsarbete. Jag vänder ut och in på varenda cover jag har i mitt musikbibliotek. Vem har skrivit den? Är det den som skrivit låten som gjort ursprungslåten? Är det den jag tror? Och om inte… Vem är det då? Frågor, frågor, frågor. Och det är hur kul som helst.

Och helt plötsligt händer det… Out of the blue (höhö) snubblar man över det skotska bandet Deacon Blue. Jag diggade dem rätt rejält vid den tiden då 80-talet bytte namn till… Ja, 90-talet. Helt enkelt fantastiskt bra. De släppte bland annat en helt otrolig live på VHS (ni vet det där som fanns way back when) som hette The Big Picture. En livevideo som man fixade att spela in på en C90-kassett (ni vet det där som fanns way back when) och gick och diggade i sin freestyle (ni vet det där… ja, just det ja).

Första gången jag stötte på Deacon Blue tror jag var när tv-programmet Bagen huserade på teven. Låten ”Wages Day” blev för mig en riktig kioskvältare. Höjdaren blev dock låten ”Dignity” – speciellt live – då hela publiken öppnar låten med skön sång och sångaren Ricky Ross tackar med orden ”Great singing, great voices, you beautiful people.” Ooooh, det går jag loss på. Publikisk skönsång.

Vi ses.

Den här tiden på året...

...så är det det dax för starten på det årliga projektet. Varje år så mixtrar vi på jobbet ihop varsin samlingsplatta med ett speciellt tema och ger exemplaret i julklapp till kollegorna. Skojigt värre och för varje år blir det svårare och svårare. Eller? Årets tema är bästa covers. Och det är ju det som gör det lurigt. En riktig nagelbitare. Det finns så många BRA covers där ute i musikdjungeln. Och då snackar jag alltså inte om hela jämrans skivor med Westlife eller Backstreet Babies (eller vad de nu heter). Huga... Det svåra denna gång är antalet - jag får bara ta med tolv låtar. TOLV! Det finns ju typ minst tolv görbra covers bara på Lennons "Imagine" som lätt skulle fylla hela plattan. Om det nu inte var nog så tipsade kollegan Björn om sajten www.coversproject.com där alla (nästan i varje fall) covers finns listade. Covers som artisten framfört som andra artister komponerat och covers som andra artister framfört som just artisten komponerat. (Eeeeeh? Hur blev det? Vettigt?)

Nåja.

Vi ses.

Örongodis

Kleerup featuring Titiyo - Longing for Lullabies

Att be en låt om ursäkt

Det är rätt fantastiskt faktiskt. Hur en låt kan förändras på ett sätt som gör att man tappar andan. En sång som man tidigare hört en hel massa gånger, en sång som man (ursäkta uttrycket) nästan kräks över. Man tycker den är usel, kitchig och… ja, fast ändå lite trallvänlig och kul, men likväl dålig. Sen får man höra en cover - en lågmäld version av låten där man helt plötsligt lyssnar på texten. Man ser låten. Den växer upp framför en och blir en mogen, individuell varelse. Låten jag talar om är ”We´re not gonna take it” av Twisted Sister. Ni kommer kanske ihåg den – ni som minns 80-talet alltså (ni andra får youtuba den) – fem spacklade pudelrockare med Dee Snyder i spetsen, som producerade fram en rätt kul musikvideo.

Vi skrattade, headbangade lite, smygrökte och återgick till den mer mogna (läs: pretentiösa) symfonrocken - och då handlade det naturligtvis om gamla Genesis med Peter Gabriel bakom micken. Inte det nya med Phil Collins – han skulle sköta trummorna hävdade vi förnuftigt och bestämt. Plattor som Wind and Wuthering och A trick of the tail kunde dock singla igenom vår sovringsprocess, men där gick gränsen. Jojo, noga var det.

Nå! ”We´re not gonna take it”… Jag sitter och arbetar (läs: kollar OS) och plötsligt får jag höra en vän stämma sjunga: “We´ve got the right to choose and there ain´t no way we´ll lose it. This is our life, this is our song.” Låten blir till. Den svenska gruppen Hellsongs har gjort en otroligt vacker platta med hårdrockscovers och man bara smälter. Och att få vara med om att be en gammal söndermobbad pudelrockslåt om ursäkt är inte varje dag. All respekt till Dee och grabbarna. Jag lovar, jag kanske köper en t-shirt.

Vi ses.

En splajdans iPod

Min gamla iPod har nu för evigt valsat in i de sälla mp3spelarjaktmarkerna. Upprepade försök att få liv i den genom att applicera den mot en hård yta visade sig vara fruktlösa. När jag lyssnade på den stackarn arbeta fick man bara några swischswisch-ljud och sedan... Tystnad.

Så en ny är införskaffad för de små slantarna man sparat i en whiskeyburk. Liten, smäcker och tungt svart. Och klart mycket bättre batteri...

Detta måste vi fira!!! Och varför inte med en de-tio-bästa-låtarna-just-nu-lista (ingen ranking).

Pearl Jam - Dead Man - En av världens bästa låtar som avslutar en av världens bästa filmer.
Slipknot - Psychosocial - Nytt och blytungt från de maskerade grabbarna från Iowa.
Lars Winnerbäck - Söndermarken - Killen berättar en historia som leder mig tillbaka till Falköping och smygrökandet i kröken.
Incubus - Here in my room
Alter Bridge - Blackbird
Clutch - Gullah
Machine Head - A farewell to arms
Thin Lizzy - Cowboy Song
RENT - Life Support
The Himalayans - Round Here

Fasen vad pretto jag känner mig.

Vi ses.

En kaffe och lite Slipknot

Till min glädje upptäckte jag att Slipknot i dagarna släppt en ny schysst låt - "Psychosocial". Metal av den riktigt tunga divisionen. Mumma. Vandrade glatt in på youtube och kollade in musikvideon - maskerade rockare - som tagna ur en Stephen King-bok - ger uttryck för sin vrede (tror jag). Farliga killar... "Och det är ju det du gillar" som Cona sa, "lite rädsla..."


Tankarna går lite sökt till de häringa SAW-filmerna. Jag har nu kollat ettan - riktigt mysigt hemsk. Smart som attans. Fylld av självförtroende började jag kolla tvåan. Stängde av efter typ tre minuter. TRE MINUTER. Under dessa minuter fick man se en kille som har en form av björnsax runt halsen. Man får veta att om han inte klarar sin uppgift så kommer denna björnsax slå igen. Med den insikten hittade jag stoppknappen rätt snabbt.

Vad är det för sjuka människor som kommer på detta? Och varför är jag så nyfiken? Vill jag bli så skrämd?

Vi ses.

Happy song

Plankad från Peters blogg. Enjoy.



Vi ses.

Ståpäls

Vi ses.

Såhär på kvällskanten...

...kan jag meddela att Brolle Jr är en nyfunnen pärla. Oh vad bra! Vad glad jag blir när jag finner artister som man tidigare aldrig sneglat åt och upptäcker att det finns en del material som man kan se som nytt, tanka in i iPoden och bara njuta.

Vi ses.

The Cure på Hovet

Där satt man... En välklippt snubbe som är på väg in i de fyrtio. Alltså - man satt där... Bland medelålders snubbar och snubbor och bland kidsar och kidsor. Några unga Robert Smith-wannabees vandrade snällt förbi och några åldrande gothare - som i ett sista desperat försök antagligen ville återminnas en svunnen tid - en känsla som de inte haft sedan mitten av 80-talet.En tid då de tappert stod längst fram vid scenen och svårmodigt bangade till "The Figurehead". Antagligen gick de hem efter denna konsert i ett behagligt svårmodigt lyckorus...

Konserten var alltså bra - jädrigt bra! En underbar början som "peakas" av att The Cure bara tre låtar in i setet gör så att jag tänker att det här är för bra för att vara sant. "Lovesong" följs av "Pictures of You" som följs av "Lullaby" - alla tre från The Cures enligt mig bästa album från 1989 - Disintegration. Efter en och en halv timme så är jag beredd att ge Robert Smith & Co fem tummen-uppar. För sedan visade det sig att man blev mätt. Det blev till och med skränigt och jag kände att jag inte ens kunde njuta av "Boys don´t cry". De höll på för länge - tre jämrans timmar. Det var mycket för en blivande 40-taggare.

Så de får "bara" fyra tummisar. Men jag lovar... Kommer The Cure till Sverige igen så är det ett givet besök. Och kanske har de en t-shirt till H.M. då. En utan en massa datum och annat på. En snygg, estetisk och ren konsert-t-shirt vill jag handla då. Inte en massa bjäfs...

Vi ses.

Jädrar vad bra!!!

Bergevin Brothers - Fired up, Ready to go

En ny ledare...

Visst är det kul med listor och det är ju alltid roligt att kolla vilka låtar som spelats mest på iPoden. Och nu har vi en ny ledare...

1. Pearl Jam - Dead Man - 224 spelningar (5-175)
2. TOOL - 10.000 Days - 218 (1-201)
3. TOOL - Pushit - 212 (2-198)
   
4. Depeche Mode - Blasphemous Rumours - 184 (4-177)
5. Hootie and the Blowfish - I Go Blind - 184 (3-181)
6. The Cure - Disintegration - 180 (6-174)
7. Elton John - Someone saved my life tonight - 174 (8-166)
8. Foo Fighters - My Hero - 172 (7-167)
   
9. Pearl Jam - Black - 169 (oplac.))
10. Temple of the Dog - Hunger Strike - 162 (9-157)

Och grabbarna i Pearl Jam har intagit förstaplatsen och känner jag mig själv och mitt musiklyssnande rätt så är de där för att stanna. Det är lite kul att se att det är en viss bredd på lyssningen. Det gör mig glad - att man inte helt och hållet är insnöad på ett och samma spår. Up and coming är ett gäng grabbar från Götet - In Flames. Lite svenskt vore en frisk fläkt... Nu när Anna Ternheim blivit "utslagen".

Vi ses.

Plura och Carla

Vi var på Koriander igår för att kolla in Plura och Carla - brödraparet från det underbara bandet Eldkvarn. Naturligtvis kom vi lite sent så vi missade en av mina favoritlåtar - "Tennsoldater" från plattan Himmelska dagar från 1987. Deras absolut bästa platta dessutom.

Denna kväll stod Plura och Carla på scen och körde ett akustiskt set. Jag blev i princip direkt varse om att jag inte blev lika förtjust som jag hade förväntat mig. Jag kom snabbt fram till slutsatsen att jag gillar dem bättre när de pluggat i elgitarrerna. Men, men... I det stora hela helt ok. En trea i betyg. Pluras texter är ju alltid värda en femma - vilken berättare!!!

Sen tyckte jag nog att det var lite för mycket tjöt och bröt i lokalen så att grabbarnas musik fick kämpa med sorlet från gästerna. Men det är ju inte deras fel. Jag tycker att det är en jädra brist på respekt mot bandet. Och även mot de gäster som är där för att verkligen lyssna.

Det var bättre förr faktiskt. På Malibu vid Skara Sommarland. Det var röj det.

Vi ses.

Eddie Vedder - Guaranteed