Jag tar snällt plats...

...i hyllningskören. Jag har inte tyckt att Stieg Larssons böcker har varit något vidare. Jag har i princip tyckt att de varit för släpiga och pratiga och inte direkt kommit till skott. Och när de väl gjorde det så var det över på några sidor. Det enda ljus i dessa böcker har då varit då karaktären Lisbeth Salander varit med - udda och oförutsägbar. Så tyckte jag när jag hade läst Män som hatar kvinnor och Flickan som lekte med elden. Men nu sällar jag mig alltså till hyllningskören.

Jag har nu läst den tredje och avslutande berättelsen i Milleniunserien - Luftslottet som sprängdes - och mina åsikter är helt motsatta. Vilken bok! Inte en tråkig stund. Lisbeth Salander tokdominerar och levererar i vanligt ordning och denna gång är hon inte tvungen att bära handlingen framåt på egen hand (så att säga). Vilket gör LSS till en höjdare som slår de båda föregångarna med hästlängder.

Fem hårdrockstummar till avslutningen i Milleniumserien - Luftslottet som sprängdes.
Vi ses.

En liten hyllning till Lisbeth Salander

För en tid sedan kämpade jag mig igenom Stieg Larssons andra bok om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander - Flickan som lekte med elden. Boken handlar om trafficking och prostitution och om hur tidskriften Millenium planerar att publicera en bok om nämnda handlingar och i denna då rätteligen hänga ut flera personer som varit delaktiga i dessa brottsliga, vidriga och avskyvärda gärningar.

Flickan som lekte med elden är som sådan en ögonbrynshöjare. Stieg Larsson har haft en möjlighet att driva jakten mot sexförbrytarna en snäpp högre. Men istället stannar han vid huvudpersonernas problem och hur de försöker lösa olika gåtor - eller mysterier. Mycket energi och kraft lägger Stieg Larsson ner på att beskriva sökandet efter Lisbeth Salander. Ett sökande (eller jakt om man så vill) som engagerar de flesta - polisen, Mikael Blomkvist och brottslingarna. Men det är Lisbeth Salander man längtar efter. Det är Lisbeth som man vill träffa och få ta del av hennes göranden. Hur tänker hon? Hur kommer hon handla? Man (jag) struntade högaktningsfullt i hur de andra lade upp sökandet. Detta doppar Larsson i en 600-sidig seg sörja som inte blir bra förrän de sista 100 sidorna då alla trådar knyts ihop. Och till och med där har han knutit ihop dem så snabbt så att man knappt fattade vad som hände. Fick han slut på papper månne? De enda två skäl till att jag tog mig igenom boken var:

1. Jag ville faktiskt veta hur det gick - tro det eller ej.
2. LISBETH SALANDER

Redan i den första boken - Män som hatar kvinnor - så tyckte jag att tjejen var riktigt speciell. Hon var udda - fast på ett härligt och normalt sätt tyckte jag. Hon brydde sig inte - men ändå så fanns hon där när det gällde. Hon brydde sig - fast hon tyckte själv att det var underligt beteende. Hon besitter ett otroligt rättspatos - fast hon tolkar rätt och fel i enlighet med sig själv och hennes tankar. Hon är en paradox helt enkelt - eller? I den andra boken är hon jagad. Men tror ni hon blir panik och rädd? Nähedu - på ett underbart analytisk, effektivt och lugnt sätt tar hon sig an problemen. Bara hur hon tar sig an två tuffa HD-killar är världsklass. Jag skulle kunna nämna hur många händelser som helst, men det skulle väl förstöra läsupplevelsen helt och hållet (om det jag skrivit inte redan har gjort det - sorry i så fall). I Lisbeth har Larsson målat upp en otroligt intressant karaktär.
Två dansbandstummar går till boken Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson.
Fem hårdrockstummar går till protagonisten Lisbeth Salander.
Vi ses.