På väg mot evigheten...

Försiktigt, försiktigt har jag vandrat framåt. Försiktigt, försiktigt. Det har varit tyst. Det har varit i det närmaste ljudlöst… Lågmält… Och sedan går det upp för mig. Nu är jag närmare femtio än fyrtio. Jag har fyra år kvar, sedan är jag femtio. Det är inte det att jag räds det. Att jag känner att jag inte vill – snarare tvärtom. Jag är redo. Det är helt okej, jag vill fylla femtio. Men det har gått så fort och ändå har jag gått försiktigt fram. Tyst och ljudlöst och lågmält. Försiktigt. Jag är närmare femtio än fyrtio. Hur coolt är inte det…

Vi ses.

Nu måste jag samla mina tankar

I stadsdelen Glasberga i Södertälje skall kommunen bygga ett LSS-boende i området. Det vill inte en del av de personer som bor där. Vad jag läst (Aftonbladet 130731) så menar invånarna bl.a. att ett LSS-boende skulle sänka värdet på deras kåkar och deras barn skulle vara otrygga. En person dristade sig till att föra argumentet att det inte var bra - "Hur skulle dessa psykiskt nedsatta personer reagera om de träffade oss okända människor på gatan?". Jamen va fint - vänd på det bara. "Vi vill ju inte skrämmas." Är det det du menar? En person pratar om att sälja för att det går ju inte att bo i ett sånt område - man måste ju bo i ett "riktigt" område.

Var är det frågan om? Är folk så jävla rädda? Vilken brist på medmänsklighet och omtanke. Vilken brist på mänsklighet. Är det så svårt att vara hygglig och schysst och vara medveten om sina egna brister. Att i sin okunskap möta en annan människa och säga: "Hej, jag heter Magnus. Vad heter du? Jag skulle vilja lära känna dig. Vill du lära känna mig?" I mötet blir man till. (Buber) Att se och bli sedd.

I min enfald så tror jag att rädslan släpper när man lär känna någon. Man får veta vem han eller hon är. Namnge och bli namngiven.

Att man visar kärlek. För det är ju aldrig fel att tycka om någon. Vem som helst.

Samma tänk kan man applicera (vilket ord i detta sammanhang) på våra nyblivna svenska medborgare (och de i väntan). Runt varje krök känns det som att man stöter på fördomar. När man minst anar det kommer ett påstående om att de började slåss för att de ser olika på sin religion. Men herregud! När jag hörde det så frågade jag personen som sade det om knivslagsmålet mellan två lokala kändisar också berodde på deras religiösa synsätt och hur de tolkade Jesus.

Jag stötte på en person som i en diskussion om religion och livsåskådning vräkte ur sig att en muslim (tror fan han sa Muhammedan till och med) inte tror på Jesus.
- Jo, det gör han, sa jag.
- Nä, inte som Guds son.
- Nej, men som en profet. Tror du på Jesus som Guds son?
- ????
Tystnad.
- Vad har det med saken att göra!

Perspektiv och nyanser. Jag vet inte om jag gjort mig förstådd, men jag har fått ur mig det mesta. Nu ska jag ut och krama folk... Jag ska i alla fall säga hej!

Vi ses.

It´s been a while

Det är semester... Otroligt skönt, efterlängtat och förtjänat. Har inte ens funderat på blogg och bloggande på... Ja... Ett år kanske. Men idag damp det ner ett mail, där någon tackade för en intressant blogg. Vad trevligt och kul att någon gör ett litet avtryck, som gör en glad och som dessutom kickar igång en något. "Man kanske ska köra igång bloggen igen?" är en tanke som spinner in i huvudet.

Sedan går tankarna över till Staind och "It´s been a while" och jag trycker på iTunes och börjar lyssna på In Flames senaste Sounds of a Playground Fading. Hepp! Hur gick det tankeflödet?

allas eder egen H.M.Hellberg

Frågetecken

Frågan har ställts tidigare av flera olika sorters människor. Den har även ställts av mig - flera gånger.

Vilket behov tillfredsställs genom att skapa en massa datavirus? Varför denna destruktivitet?

En annan fråga som fanns i mitt huvud idag - speciellt under 45 minuter - var: Är tandhygienister sadister? Naturligtvis vet jag att de inte är det. (Hoppas jag.) Men under de 45 minuter som jag låg där - hjälplös - var mina lår så spända att jag i detta nu känner en viss träningsvärk och den molande värken i käken. Och inte nog med det - jag ska tillbaka för att riva av underkäken om en månad. The Horror, the Horror. Hade jag inte fått möjligheten att skölja munnen med en smärtstillande flour så hade jag nog... Jag vet inte. Glidit över tandläkarstolen varje gång det gjorde ont. Tack för smärtstillande flour... Och tack till den blå himlen som jag såg utanför fönstret...

Men jag har lärt min läxa - nu är det definitivt dags för tandtråd. Jag har märkt att mitt dåliga samvete inte kan rengöra mellan mina tänder och tandstensskrapning är alltså inte kul.

Vi ses.

Broddar någon???

Jag har en liten undring... Är jag för ung för broddar?

Väderomställningarna under den senaste tiden har gjort att balanssinnet verkligen ställts på prov. Det är ju görhalt och det känns som om man vore Bambi den gången då det lilla rådjuret var ute på hal is. Under mitt halkparerande i morse på väg till jobbet funderade jag lite på om man skulle ta och leta reda på mina gamla hockeyrör och skejta dit. Sen kom jag på det smärtsamma faktum att jag faktiskt är en gammal läderskrinnare - så den idén fick definitivt stryka på foten.

Men broddar...

Vi ses.

Utsikt från ett fönster

Jag hade ett projekt på gång igår. Ja, i ärlighetens namn så är det projektet fortfarande levande idag också. Projektet gick ut på att fixa limresterna på mitt badrumsgolv. En gång i tiden lade jag ut en inte alltför torr badrumsmatta på golvet och det har man fått äta upp. Mattan fastnade. Den satt stenhårt och igår tröttnade jag rätt rejält och ryckte bort mattan - kvar på golvet fanns alltså limresterna (eller vad det nu kan vara). Där har man legat och skrubbat och fortfarande inte fått bort det - men det tar sig.

Nå... I mitt vandrande och pysslande runt i lägenheten på PigCreek så stannade jag upp ett flertal tillfällen på exakt samma ställe och där förlorade jag mig helt i mina tankar. Ibland så kan man hitta det där stället med stort S - det där stället som man inte kan slita sig ifrån utan blir stående och tittar på den utsikt som Stället bjuder på. Jag har alltså ett sånt ställe i min lägenhet. Det är mitt köksfönster som vetter ut mot den plats där Norrstrandsgatan och Ulvsbygatan möts. Särskilt när det är vinter tycker jag att det är otroligt vackert och väldigt drömlikt... Eller verkligt... Eller... Det känns nästan som om man ser en tavla eller att man ser en scen ur en bok man läst. En bok av Per-Anders Fogelström eller Hjalmar Söderberg. Fast det händer oftast bara på kvällen (och på vintern tror jag) - då gatlamporna tänts och snön reflekteras och lyser upp området. Man förlorar sig för en stund.

Vi ses.

2008 är här

2008 är inte gammalt. 40 timmar och 54 minuter om man ska vara exakt. Sitter just nu med laptopen på mina lår och känner värmen strömma ur den. Christian Kjellvander strömmar ut ur högtalarna - kaffekoppen inom ett obekvämt avstånd och nu tänkte jag att det var dags att göra en liten betraktelse av 2007. Jag hade en dunderidé om denna betraktelse - en härlig intresseväckande början, en hjärtlig mitt och en klockren knorr på slutet. Men först tänkte jag att jag skulle ringa ett par arbetssamtal - man måste ju passa på nu när man är ledig (hoppas de man ringer inte är det) - och sedan några till vänner och bekanta... Några önskningar om god fortsättning vill man ge till de som inte fick SMS:en på nyårsnatten. Jag fick X antal "meddelandet kunde inte levereras".

Och nu är idén helt försvunnen...

Vi ses.

GOD JUL

Nu går vi i sakta mak mot ljusare tider. Årets mörkaste dag är förbi och solen kommer nu att gå upp i öster lite tidigare för varje dag. Underbart. Det firar vi genom att rikta våra blickar mot ett litet stall i Betlehem - där en liten parvel vid namn Jesus föddes för cirka 2000 år sedan. Denna parvel växte upp och kom med det speciella budskapet att man duger som man är och om man bara försöker göra gott så är det väl värt. Han tillade också det enkla budskapet att man skall vara schysst mot sin nästa. Enkla tankar - men det verkar vara så svårt att följa. Visst vore det väldigt kul om alla gjorde det. Se bara på Karl-Bertil Jonsson...

Man märker att det är julafton imorgon. Det är tomt på gatorna - bilarnas lyktor lyser med sin frånvaro - människorna har parkerat utmed trottoarerna. Ljusets högtid är här. Elljus och stearinljus.

Efter att ha avnjutit ett litet julbord med bl.a. lax och skinka och som avslutning en efterrätt bestående av apelsinklyftor och tomtegubbar som vi doppat i chokladfonduegrytan. En riktig höjdare!!!



Till sist vill jag återigen önska er en riktig God Jul. Så ses vi väl i mellandagarna, med årslistor, statuskollar och allt vad det nu kan bli.

Vi ses.

Våga vägra att inte vägra snooze

Ett av flera underbara ting. Att på morgonen få ligga kvar i sängen och morna sig... Larmsignalen på telefonen ringer - man trycker på snooze och ligger kvar. Sträcker lite på sig... Och somnar om.

Sen larmar telefonen igen.

"Vafan!" tänker man. Jag snoozade ju nyss. Det är något fel. Jag trycker på snooze och somnar om.

SEN LARMAR TELEFONEN IGEN!

Nu snackar vi konsekvens här. Orsak-verkan. Om man trycker på snooze, så kommer larmet att ljuda igen. Exakt nio minuter senare. (Varför nio?) Man är ju inte direkt en raketforskare på morgonen. Den logiska (och enkla) orsak-verkan-tanken slår en inte. Man drabbas av trafikstockning i hjärnan och har otroligt svårt att koppla ihop den ultimata tanken bakom telefonens agerande:

Larmet är till för att du skall gå upp och det är du själv som sagt till det att göra som det gör.

Vilken underbar uppfinning. Snoozen alltså... I varje fall nu... På kvällen. Timmar ifrån nästa världsmästerskap i snoozning.

Vi ses.

En liten observation

Jag var iväg och tränade på Nautilus idag. Ja, jag vet - kors i taket. Och det ÄR så tråkigt. Man kommer dit och sätter sig på en cykel - höjer volymen på iPoden för att slippa skvalet från den kommersiella radiokanalen - och hojjar på. Under den lilla cykelturen så sitter man och tittar sig omkring. Höger, vänster, upp och ner. Idag fick jag syn på något som fick mig att småle - en fråga dyker upp i mitt inre...

Varför är kaklet på botten av barnbassängen gult?

Vi ses.

Den inre resan

Man får syn på livet först från fönstret i en tågvagn som susar fram genom landskapet. Och med "Throw your Hatred Down" i hörlurarna. Jag tänker på åren som har gått, vad jag har framför mig, på mina nära, och på alla frågor jag aldrig kunnat svara på. Bästa partiet i "Throw..." är sista refrängen. Kram P

Det är så vackert så man gråter. Den inre resan - a journey into your inner self. Man minns SJs reklam där man ser en man titta ut genom fönstret. Vagnarna dunkar mot spåret. DunkDunk - DunkDunk - DunkDunk - man passerar förbi en vägbom - plingplingpling. Man förlorar sig ut i tankarnas värld då man ser det (oftast) vackra landskapet susa förbi. Man ser träd, kor och hus. Hus som är vackra och idylliska. Sådär vackert svenskt - rödmålade med vita knutar. Kossor som är på väg till lagårn för sin kvällsmjölkning. Små nedlagda stationshus och en ensam korvmoj - med en massa människor framför. Man ser ljus i fönstret långt bort. Snön kan ligga vit och mörkret har sedan länge fallit och man ser det där ljuset i fönstret där människor lever. Lagar mat, ser på tv, samtalar. Som Petter säger i sitt SMS: Man tänker på vart man är på väg, vart man varit och de frågor man aldrig kunnat besvara... Man lyssnar på det sånger man tycker om och tänker på de man älskar...

Boden 2006. Snart kommer konduktören för att meddela att man blir själv i sovkupén ända till Stockholm. Oooh vad härligt. Ensam med sina tankar, sin bok, Pearl Jam och Tool. Och det ljuvliga landskapet som kommer att segla förbi... Den inre resan.

Vi ses.