På väg mot evigheten...

Försiktigt, försiktigt har jag vandrat framåt. Försiktigt, försiktigt. Det har varit tyst. Det har varit i det närmaste ljudlöst… Lågmält… Och sedan går det upp för mig. Nu är jag närmare femtio än fyrtio. Jag har fyra år kvar, sedan är jag femtio. Det är inte det att jag räds det. Att jag känner att jag inte vill – snarare tvärtom. Jag är redo. Det är helt okej, jag vill fylla femtio. Men det har gått så fort och ändå har jag gått försiktigt fram. Tyst och ljudlöst och lågmält. Försiktigt. Jag är närmare femtio än fyrtio. Hur coolt är inte det…

Vi ses.

Man kanske skulle...

...börja med att starta sina lektioner med ett par highfajvar och lycka-till-kramar...

Lars Ulrich släntrar fram genom spelargången och är på väg att äntra scenen på Ullevi. Han möts av en knytnäve som han boxar lätt tillbaka. Ni vet som hårda grabbar gör. Knytnäve mot knytnäve. Väl uppe möts han av en kärvänlig kram och sen är det dax för lite tjittjattande... Undrar vem han pratar med? Sin pappa? Manager? Arrangör? Jag vet inte. Men jag kommer att tänka på mitt jobb. Lärare. Tänk om jag - när jag är på gång till lektion - skulle knytnävas lite, kramas och highfajva? Hmmmm... För naturligtvis tjittjattas det. Vanligtvis om... Ja, vad som helst i princip. Frånvaro, närvaro, vab, vad man åt igår, träning idag, snygga skor... You name it. Men inget knytnävande och kramisar.

Och det är precis det Metallica är på gång att göra. Ett gig, ett kneg, ett arbete. Just i det tillfällen och med den insikten så avromantiserades hela metallgrejen för mig. "Fan!" tänkte jag, "De ska ju bara och jobba."

Lars Ulrich går fram till James Hetfield och ger honom en kram - Hetfield ser inte ut att gå in i kramen utan kollar lite runt omkring sig. Ni vet, sådär som folk kan göra när de dansar tryckare, men den ene partnern kollar samtidigt omgivningen efter någon som han/hon hellre vill dansa med. Sen avslutar Ulrich kramen med att klappa Hetfield på magen (maggen) - Hetfield kollar ner på magen och smeker den ömt.

Sen spelas "Call of the Ktulu" upp och bandet glider in på scen.

Och öppnar med "Hit the lights"...

Åh jävlar!!! Metall!!! It´s alive!!!

allas eder egen H.M.Hellberg

Observation

Tycker att Darin gör en riktigt bra cover på Coldplays "Viva la Vida". Men frågan varför poppar ändå upp i huvudet?

Vill du lära känna dina grannar?

Flytta därifrån!

Jag har observerat något riktigt intressant nu under denna tid som min flyttprocess har pågått. De människor man tidigare bara hälsat på som hastigast när man sprungit upp eller ner för trapporna då man varit på väg till jobbet eller annat - de människorna har man nu lärt känna i och med att man flyttat därifrån.

Underligt egentligen. Fast kanske så jädra typiskt svenskt. "Honom kan jag snacka med. Han flyttar ju - inga krav." Eller vad tror ni?

Vi ses.

SJ - hur tänker de egentligen?

På lördag sticker jag iväg till Falköping för att fira tre 40-åringar. Jag svingar in mig på SJ för att boka en biljett. Väl där så upptäcker jag att första klass är billigare än andra klass. Taget! Men hur tänker de egentligen. Underligt.

Vi ses.

Hmmmm...

Man har nog blivit lite äldre... Speciellt då man upptäcker att de säljer biljetter till 40+:are på Arvikafestivalen för det facila priset av 195 enkronor. Gammal som man nu är så hade man ju inte synen med sig så att man upptäckte det i lagom tid. 195 sek för en kväll är ju i princip inget om man jämför... 495 sek kvällen tror jag ett normalpris låg på. The Hellacopters för sketna 195 hade varit mumma.

Men som sagt... Det upptäcktes ju försent och en annan är ju ingen festivalmännisika och behöver därmed en förberedelsetid på typ en sådär fjorton dagar.

Bevistar antagligen Koriander då Peter Seipen gäst-dj:ar istället. Det är tryggt. Inga överraskningar. Fast först Piteå. Mormor har fyllt nittio och morsan kliver in i 70-talet. Heder.

Vi ses.

Och nu då?

Jag tror att flugan som hade bosatt sig mellan mina fönster är död och flugit iväg till de sälla insektsmarkerna. Cause of Death - The Cold.

Igår - söndag - var det vackert väder, solsken och promenad i ett vårvackert Marieberg. Barn lekte och tjoade och det verkade som varje människa hade ett leende på läpparna.

Idag då??? Hur är det nu då? Snöigt och blåsigt. Små ispartiklar gjorde vildsinta kamikazeraider mot ansiktet och gjorde så mycket skada det bara gick när jag cyklade hem nu i morse. Nu tittar jag ut genom fönstret och ser knappt grannhusets tak. Det yrar och blåser alltså rätt rejält.

Vår!!! Kom tillbaka!!! Sparvarna, tranorna vid Hornborgasjön och de små blommorna behöver dig! Jag behöver dig! Vi behöver dig!

Vi ses.

Idag då?

Sitter och sysselsätter mig med lite kvalitativ läsning. Läsflödet störs av ett litet, litet ljud. Ett litet dunk mot rutan. Sedan ett till. Jag vänder mig om och ser årets första fluga - fångad mellan fönstrena i min balkongdörr. Dunk, dunk, dunk...

Vi ses.

Vad skönt!!!

Stod och pratade med en kompis igår. Vi diskuterade ditt och datt. Vi snackade om dåliga knän och innebandyspel. Vi berörde jobbsituationer - både nya och gamla...

När vi sagt "Hej och ha det bra!" och jag gick vidare mot det mål jag först haft för handen så slog det mig. Under hela den tid som vi pratat så stod kompisen och rökte... Och jag tänkte inte ens på det. Tanken om att jag också skulle vilja röka flög inte ens genom hjärnan. En föredetta rökare tycker att det är riktigt skönt.

Vi ses.

Salt och vinägerchipsen

Ja? Vart tog de vägen?

Namninsamling.

Vi ses.

Just nu...

...väcktes jag ur en långväga tankeresa. Satt med vänster pekfingerknoge lätt vilande mot min underläpp och var helt borta i tankarnas värld. Absolut helt fjärran från det yttre.

Vi ses.

Hörde jag rätt?

Det är tisdag och jag går och pysslar lite i lyan. Ni vet... Sprättar kuvert, bläddrar i böcker och plockar ur diskmaskinen. Om dryga veckan är det dags att åka upp till Stockholm och kolla in The Cure på Hovet. Så det känns naturligt att greja lite med Robert Smiths stämma i bakgrunden. Och så plötsligt mellan två låtar så hör jag det... En viss fågelsång... Eller??? The Cure kör igång igen och jag letar upp fjärrkontrollen och stänger av för att lyssna ordentligt. Då, precis då, börjar grannen borra...

Vi ses.

Mot våren i 170 knyck

Woooooosch!

Sitter nu framför datorn och kontemplerar över jobbet så smått. I två dagar har man jobbat. Två ynka dagar och man har redan fått en klar känsla av hur det kommer att gå... Fort! Riktigt fort. 170 knyck! Minst. Jag brukar hälsa eleverna tillbaka från jullovet med orden att imorgon är det sommar. En del elever tycker det är lite kul - andra tycker man är en mes (eller båda och). "Vad löjlig du är!" Senare säger oftast eleverna - glatt överraskade (och då speciellt treorna) - att man hade rätt. "Vad fort våren gick!"

Vi ses.

Work again...

Oj vad fort det gick! Det känns som det var igår som man vandrade från julavslutningen i Betlehemskyrkan. Men vid ytterligare en check av almanackan så har det faktiskt gått 16 dagar. Jullovet är slut. Inga fler vardagssovmornar - på ett tag i varje fall. Ja, ja... Det ska bli skönt med vardag igen... Tror jag.

Vi ses.

Jag blir så trött...

...när jag lägger ner energi och ödslar med min dyrbara tid på detta sätt. Men jag kan inte låta bli! Jag berättade i ett tidigare inlägg om att det var så förb. synd om Kiefer Sutherland när han skulle krypa in och avtjäna sitt rattfyllestraff. Kontentan av det inlägget var väl: Rätt åt dig, din jävla idiot.

Nu får man en rapport om att det är så väldans synd om denne person, då han är tvungen att tvätta hemlösas sängkläder. "Han måste ha på sig gummihandskar för att göra det, det är ingen vacker syn." Stackars Kiefan måste dessutom duscha TVÅ gånger. Så äckligt är det.

Men va fan!!!

Vi ses.

Jaha. Honom är det då synd om...

Har en liten lugn torsdagkväll. Under ständigt återkommande hostattacker - där jag samtidigt passar på att tycka synd om mig själv - sitter jag och slötittar på Two and a half men och slentriansurfar. För att försöka besvara min tysta fråga om det är något schysst på teve ikväll så dansar jag in på tvplaneten.se och kollar dagens tablå. Jag hinner inte kolla vad som är på burken för min blick fångas istället upp av en nyhetslänk. En nöjesnyhetslänk... Nu sitter Kiefer i fängelse. Men va fasen... Har de förväxlat Kiefer Sutherlands rollkaraktär i 24 med den verklige Kiefer? Så tänker jag i varje fall - lite för snabbt.

Det visar sig att Kiefer - Julia Roberts gamle boyfriend - har åkt dit för rattfylla (rätt åt honom - jävla idiot) och på grund av att manusförfattarna i Hollywood strejkar så har de fått senarelägga inspelningen av den sjuttielfte säsongen av 24. Och eftersom Kiefer - som gjort en otrolig rollprestation som hockeyfrillebärande vampyr i The Lost Boys - då inte har något att göra så tidigarelägger han sin dom. 48 dagar i fängelse - han har alltså vandrat upp till fängelset och helt sonika checkat in. Som det vore ett jävla hotell. Inte sjutton har han funderat på att de kanske har någon form av planering kring internerna. Det som gör mig riktigt less i detta ärende är att artikeln verkar spruta ur sig någon form av "tyck-synd-om-honom-budskap". Kiefer kommer att få fira julafton, nyår och - hör och häpna - sin födelsedag i fängelset. "Ååååh, vad synd det är om dig... Skyll dig själv din jävel!" Men för att strö salt i såren kring hans hemska situation är att han får avtjäna sitt 48 dagar lååååååånga straff i egen cell. Och det förväntas faktiskt att han skall vara med och jobba i tvätten eller köket berättar hotellchef... Förlåt... Fängelsechefen. Förväntas? Förväntas... Inte skall... Utan förväntas.

Och vad som gör mig riktigt riktigt riktigt förbannad är att jag ödslar tid på denne idiot. Och hosta har han säkert inte och röker gör han säkert och han får säkert sin medfångars efterrätt och massage på morgonen.

Fan, nu blev jag bitter.

Vi ses.