By the way

Jean-Marie Gustave Le Clézio - säger det er något?

DN:s kulturredaktion

DN:s kulturredaktion droppar i diskussionen kring litteraturpriset namn som Hertha Müller, Inger Christensen, Don Delillo och Thomas Pynchon. Den sistnämnde benämner DN:s Jonas Thente som världens mest kände författardoldis. Jo, tjenare. De är alla säkert bra... Men...

Svaret... Det får vi imorgon.

Nobels litteraturpris 2008

Imorgon så är det dags. Horace Engdahl kommer ut från sin kammare och aviserar årets vinnare av Nobels litteraturpris. Vem kommer att sälla sig till den eminenta gruppen där man bl.a. hittar Selma Lagerlöf, Pär Lagerkvist och Toni Morrison. Och vi får inte glömma Kenzaburo Oe, Naguib Mahfouz eller Dario Fo. Och vad tror ni? Kommer Gert Fylking stå utanför dörren tillsammans med alla journalister och ropa "Äntligen!"?

Jag kollade expekt.com och hur deras odds såg ut och klara favoriter är kändisar såsom Adonis och Philip Roth. Jo, tjenare. Jag kollade på Bokus för att se om jag kände igen något de skrivit. Icke. Vad jag försöker säga är att den som måste få Nobels litteraturpris är Astrid Lindgren - då är jag nöjd. Postumt, men ändå. Denna kvinnas bidrag till litteraturen är bortom allt förstånd.

Först efter det kan jag vila - nöjd och glad. Jag menar dock inte att de som erhållit priset tidigare inte skulle vara värda det. Tvärtom. Men ingen är mer värd det än Astrid. Hon är världsbäst. När hon har fått det så är det fritt fram för Pim, Kim eller Pelle att erhålla det. I mitt tycke i varje fall.

Dylan ger förresten 2500 sek om man satsar en tia.

Vi ses.

Jag tar snällt plats...

...i hyllningskören. Jag har inte tyckt att Stieg Larssons böcker har varit något vidare. Jag har i princip tyckt att de varit för släpiga och pratiga och inte direkt kommit till skott. Och när de väl gjorde det så var det över på några sidor. Det enda ljus i dessa böcker har då varit då karaktären Lisbeth Salander varit med - udda och oförutsägbar. Så tyckte jag när jag hade läst Män som hatar kvinnor och Flickan som lekte med elden. Men nu sällar jag mig alltså till hyllningskören.

Jag har nu läst den tredje och avslutande berättelsen i Milleniunserien - Luftslottet som sprängdes - och mina åsikter är helt motsatta. Vilken bok! Inte en tråkig stund. Lisbeth Salander tokdominerar och levererar i vanligt ordning och denna gång är hon inte tvungen att bära handlingen framåt på egen hand (så att säga). Vilket gör LSS till en höjdare som slår de båda föregångarna med hästlängder.

Fem hårdrockstummar till avslutningen i Milleniumserien - Luftslottet som sprängdes.
Vi ses.

1408

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - Stephen King är en otrolig författare. Hans karaktärbeskrivningar och miljöskildringar i de flesta romanerna tycker jag är riktigt bra - lysande faktiskt - och allt som oftast så gör han mig inte besviken. Undantag finns naturligtvis - Cell till exempel tyckte jag var rätt så kass.

I Kings noveller hinner han dock inte med de djuplodande beskrivningarna med. Jag antar att han istället måste lägga 173 procents vikt vid storyn - takten och tempot får väl aldrig stanna av. Det finns ingen tid till grundliga skildringar om huvudpersonens liv och karaktärsdrag eller noggranna beskrivningar av staden som lever omkring huvudpersonen - dess historia eller liknande. Det får läsaren ta del av mellan raderna...

"1408", som ingår i novellsamlingen Everything´s eventual, var riktigt spännande och riktigt bra uppbyggd. King tappar aldrig tempot utan han driver på och ökar farten hela tiden. Novellen handlar om författaren Mike Enslin som tjänar sitt uppehälle genom att skriva rysliga berättelser om de hemsökta ställen som finns i vår värld (bl.a. Draculas slott i Transylvanien). Upplägget är att hans ska sova en natt på stället som antas vara hemsökt eller på annat sätt känt för rysligheter. Titlarna på böckerna han skriver heter alltid något i stil med Ten most haunted graveyards eller Ten most haunted castles... Mike Enslin håller nu alltså på att skriver en bok om de tio mest hemsökta hotellrummen, där rum 1408 på The Dolphin i New York är det tionde och sista. Fyra skrämseltummar får novellen.

Och nu har jag sett filmen också. 2007 filmatiserades novellen och jag kände att jag direkt måste se den. Med favvosen John Cusack i huvudrollen som Mike Enslin kan den inte vara helt usel. Och det var den inte - den var riktigt bra... På sina ställen riktigt ruggig. Tre tummar - mestadels på grund av att den faktiskt blev lite seg - speciellt i slutet då manusskrivarna verkat vilja fylla i det där tomrummet som finns mellan raderna i novellen.

Vi ses.

Böcker bestämda

Nästa bokcirkelsammankomst är inbokad och de böcker vi skall läsa är också spikade.

Joseph Conrads Mörkrets hjärta - en resa in i Afrikas (och människans?) inre och Pär Lagerkvists Dvärgen - en studie i ondska.

Oooh vad spännade och kul.

Vi ses.

Grå själar

Jag har aldrig sett vare sig skitstövlar eller änglar. Ingenting är bara svart eller bara vitt, det är det gråa som vinner. Det är samma sak med människorna som med deras själar... Du är en grå själ, vackert grå, som vi alla...

Jag fick en otroligt vacker bok i julklapp. Vacker, men samtidigt hemsk. Miljön för handlingen i Grå själar av Philippe Claudel är en liten fransk stad endast några kilometer från fronten under det första världskriget. Ett litet samhälle där det dagliga livet pågår nästan som vanligt, trots kanonmullret och de sårade soldaterna som fyller sjukhuset. En tioårig flicka hittas död och det visar sig att hon blivit mördad och vi får följa polismästarens berättelse kring mordet.


Grå själar är lågmäld. Stilla. Vacker. Gripande. Romanen flyter så sakteliga fram som en liten å. Sakta, sakta, långsamt, långsamt rinner den fram. Grå själar är en mjuk roman om brott, skuld och moral. Och då jag säger mjuk menar jag att författaren aldrig hastar handlingen framåt, utan han stannar istället upp och ser sig om. Och det han ser berättar han för läsaren. På ett otroligt vackert sätt. Romanen får fyra lågmälda och stillsamma tummar som sådär fint är vända uppåt.

Ibland såg jag prästen framför mig [...]. Händerna fulla med okända blommor, en hatt i kolonialstil och en ljus prästrock vars nedre fåll pryddes av en girland av torkad lera. Han var upptagen med att titta på hur det varma regnet föll över de glänsande skogarna. Jag såg honom le. Alltid le. Jag vet inte varför.

Vi ses.

Catch 22 - the discussion

I fredags samlades sex "lärda" herrar hemma hos Lilljohan för att diskutera Moment 22 av Joseph Heller. För ett par tre fyra månader sedan kom Björn med den ypperliga idén att vi skulle forma en bokcirkel. En bokcirkel där vi kan käka gott, dricka gott och sedan ha en god konversation kring en bok som vi tillsammans valt.

Med Gubbröra som förrätt och till varmrätt serverades det gratinerade Cannelloni bl.a. fyllda med vitlökskryddad lammfärs. Gudagott. Efter middagen påbörjades diskussionen och en annan hade nöjet att få öppna diskussionen och dessutom hålla i den. Vid det här läget berättar Björn att han INTE läst ut boken. Han hade bara hunnit läsa 140 sidor... Ursäkterna gick åt det hållet att hans engelska upplaga av boken försvunnit och att han inte fått tag på en ny osv osv. Vad tycker vi om det? Buuuuuh! Jaja, han är snäll ändå.

Men hur gick diskussionen? I princip kom vi fram till att boken inte var något att hänga i granen. Jag tror dock att det var någon som gav den en fyra. Underligt... Det var nog Pata...

Sedan spelade vi kort.

Vi ses.

Tisdag

Wooooosch!

Inte blir man omkörd här inte.

På fredag är det dax... Då ska äntligen den eminenta och namnlösa bokklubb man gladeligen blivit medlem i ha sitt första intellektuella möte. På fredag skall vi äntligen träffas och få lägga pannan i djupa veck och diskutera antikrigsklassikern Moment 22 av Joseph Heller. Eftersom en annan har flest högskolepoäng inom området litteraturvetenskap så har man fått äran att vara ansvarig för diskussionen. Min första tanke är då... Hur sjutton kan man hålla en i en god diskussion kring en bok som var så usel? Jaja.... Det löser sig. Man kan ju alltid plocka fram några tänkvärda citat och sedan säga några svåra ord som man aldrig fattat.

Kul kommer det bli i varje fall.

Vi ses.

Ett paket

Jag fick ett paket från Bokus idag. Det var min julklapp till mig själv. Min nördjulklapp. Stephen Kings - vahettere nurå... - magnum opus The Dark Tower har kommit ut i serieform. Produktion? Jajemen - Marvel Comics. Företaget som ligger bakom serier såsom Spider Man och X-men.

Det var lite utav en högtid här uppe vid PigCreek då jag öppnade paketet och andaktsfullt slog upp de första sidorna i den inbundna serieboken. Fattar ni! Inbunden. Hur läckert som helst.


Vi ses.

Disappointed

Har precis läst ut Stephen Kings Cell. Det skulle vara en skräckis i riktig Stephen King-anda läste jag någonstans. Jovars. Öppningen är riktigt bra. Efter ett, par, tre sidor så har en massa zombies klivit in i handlingen och det verkar vara en bok i högt tempo och med lite nervkittling. Cell handlar om en dag då hela världen går åt - ja, helt enkelt - helvete. Det är dagen då alla mobiltelefoner sänder ut en puls som gör att människan blir till en aggressiv zombie. Inte en sån där slöis som man stött på i flertalet filmer. Utan en bärsärkazombie. Vi får följa Clay - som hatar mobiler - i hans strävan att hitta sin son innan denne svarar i mobilen. På sin väg träffar Clay på några andra personer som också har klarat sig från mobilernas effekt. De slår följe...

Konceptet var ju lite spännande. Vad skulle hända om någon bestämde sig för - och hade tekniken till - att sända ut en puls via mobilen till människan. En puls som skulle medföra att människan går tillbaka till ett stadium där bara våld finns. Ingen tanke, inga känslor, ingenting... Bara våld.

Ja, vad mer finns att säga annat än att boken inte var bra. Det känns som King har slentrianskrivit en halvschysst skräckis. Jag har länge tyckt att Kings signum har varit hans person- och miljöskildringar - man lär verkligen känna personerna han skriver om och man befinner sig verkligen mitt i scenariot. Men här har han inte lyckats alls. Vad synd.

Boken får två hårdrockstummar av fem möjliga. Lite besviken faktiskt.

Vi ses.

Nu måste jag läsa!

Tomas Tranströmers diktning har stått i min hylla och samlat damm alltför länge.

Nu är det fasen-i-mig dax!!!

Lyssna!

Dagsljuset träffade ansiktet på en som sov.
Han fick en livligare dröm
men vaknade ej.

Vi ses.

Moment 22 av Joseph Heller

Då var man äntligen klar med den...

Min vän Björn kom för en tid sedan med den briljanta idén att vi ska forma en bokklubb. Resten av gardet blev eld och lågor... Vi läser en bok och sedan samlas vi och samtalar kring den, avnjuter lite god mat och god dryck och trivs. Jajemen, en bländande idé. Efter lite mailande fram och åter så enades vi kring den gamla antikrigsklassikern Moment 22 av Joseph Heller. För egen del tyckte jag att det var ett gott val, då boken har legat på min "måste-läsa-lista" väldigt länge.

Öppningen är klockren - eller rättare sagt - de första två meningarna.

Det var kärlek vid första ögonkastet.
Första gången Yossarian fick se fältprästen blev han vilt förälskad i honom.

Härligt. Bra. Men sedan...

Moment 22 i boken handlar om att det enda sättet att bli frikallad från militärtjänst är att vara galen. För att slippa militärtjänstgöringen måste man ansöka om detta. Och när man ansöker om frikallelse så antas man vara livrädd och eftersom detta är en sund reaktion är man följaktligen inte galen. Och den som är galen... Ja, den ansöker ju inte. Det blir alltså ett typ av cirkelresonemang, som innebär att det är omöjligt att bli frikallad. En paradox... En motsägelsefull sanning...

De första 100-150 sidorna är en plåga. Ett virrvarr av personer susar förbi. Man har inte en chans att få grepp om dem - samtidigt som Heller driver det byråkratiska hårklyveriet till sin absoluta spets. När man tycker att det börjar likna lite sans och vett - eller rättare sagt - Heller börjar berätta en historia - då avslutas kapitlet och det hoppas över till nästa byråkratiska hårklyverimoment. Det är efter ca 150 sidor som båten slutar kränga och svänga och det börjar bli en viss linje i historien. Men den är inte intressant... Den blir aldrig det...

Kan det vara så att det cyniska i boken inte chockar oss längre. Vi möter så mycket cynism idag så att vi knappt märker den. Den har blivit en del i vår vardag. Kan det vara så? Vad synd i så fall. Vad hemskt.

Vi ses.

En liten hyllning till Lisbeth Salander

För en tid sedan kämpade jag mig igenom Stieg Larssons andra bok om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander - Flickan som lekte med elden. Boken handlar om trafficking och prostitution och om hur tidskriften Millenium planerar att publicera en bok om nämnda handlingar och i denna då rätteligen hänga ut flera personer som varit delaktiga i dessa brottsliga, vidriga och avskyvärda gärningar.

Flickan som lekte med elden är som sådan en ögonbrynshöjare. Stieg Larsson har haft en möjlighet att driva jakten mot sexförbrytarna en snäpp högre. Men istället stannar han vid huvudpersonernas problem och hur de försöker lösa olika gåtor - eller mysterier. Mycket energi och kraft lägger Stieg Larsson ner på att beskriva sökandet efter Lisbeth Salander. Ett sökande (eller jakt om man så vill) som engagerar de flesta - polisen, Mikael Blomkvist och brottslingarna. Men det är Lisbeth Salander man längtar efter. Det är Lisbeth som man vill träffa och få ta del av hennes göranden. Hur tänker hon? Hur kommer hon handla? Man (jag) struntade högaktningsfullt i hur de andra lade upp sökandet. Detta doppar Larsson i en 600-sidig seg sörja som inte blir bra förrän de sista 100 sidorna då alla trådar knyts ihop. Och till och med där har han knutit ihop dem så snabbt så att man knappt fattade vad som hände. Fick han slut på papper månne? De enda två skäl till att jag tog mig igenom boken var:

1. Jag ville faktiskt veta hur det gick - tro det eller ej.
2. LISBETH SALANDER

Redan i den första boken - Män som hatar kvinnor - så tyckte jag att tjejen var riktigt speciell. Hon var udda - fast på ett härligt och normalt sätt tyckte jag. Hon brydde sig inte - men ändå så fanns hon där när det gällde. Hon brydde sig - fast hon tyckte själv att det var underligt beteende. Hon besitter ett otroligt rättspatos - fast hon tolkar rätt och fel i enlighet med sig själv och hennes tankar. Hon är en paradox helt enkelt - eller? I den andra boken är hon jagad. Men tror ni hon blir panik och rädd? Nähedu - på ett underbart analytisk, effektivt och lugnt sätt tar hon sig an problemen. Bara hur hon tar sig an två tuffa HD-killar är världsklass. Jag skulle kunna nämna hur många händelser som helst, men det skulle väl förstöra läsupplevelsen helt och hållet (om det jag skrivit inte redan har gjort det - sorry i så fall). I Lisbeth har Larsson målat upp en otroligt intressant karaktär.
Två dansbandstummar går till boken Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson.
Fem hårdrockstummar går till protagonisten Lisbeth Salander.
Vi ses.

Att välja glädje

Året var 2004 och jag blev medlurad på bio av en kompis. Det var en film jag inte hört talats om och jag var lite skeptisk. När jag ska gå på bio så ska det vara filmer som jag har gjort en noga kritisk betraktelse av... Man vill ju inte köpa grisen i säcken. Det hade man ju erfarenhet av när vi gick på filmfestivalen i Karlstad och köpt just en "grisen-i-säcken"-biljett och blev bjudna på Nio millimeter med (trumvirvel) Paolo Roberto i huvudrollen. Huga. Det var inte bra. Inte alls. Filmen var usel. Jag tror dock inte Paolo kunde göra något åt det. Inte ens Al Pacino skulle ha räddat den.

Denna film som vi nu skulle gå på var Så som i himmelen. Frågorna haglade. En svensk film? Av Kay Pollack? Kan det vara bra? Pollack har väl inte gjort något bra (öööh) sedan... Ja, 70-talet? Är inte han en mästare på att spegla det svenska svårmodet? Visar han inte genom sina filmer ett dystert samhälle? Är det inte en sån där film som känns svartvit fast den är i färg?

Ack vad jag bedrog mig. Ack vad glad jag var över att få se detta mästerverk. Så som i himmelen handlar om den världsberömda dirigenten Daniel som av sjukdom tvingas trappa ner. Han beslutar sig då för att flytta till sin barndoms Norrland och bosätta sig där. Det är ganska lugnt i byn, speciellt på vintern. Alla känner alla och nyheter sprids snabbt som vinden. Daniels liv och kärlek är musiken och han inbjuds till att lyssna och ge råd till den lokala kyrkokören. Han tar sig an denna kör med dess brokiga skara av olika individer.

Igår började jag läsa en bok av Kay Pollack - Att välja glädje. Linda tipsade om och lånade mig boken och hade det inte varit för hans underbart vackra film (och Lindas tips) så hade jag nog stannat vid att bara kolla framsidan. När jag läser en bok brukar jag i vanliga fall hoppa över förordet i boken. Jag anser att de oftast att de är lite tråkiga och överpretentiösa. Men med Att välja Glädje var det annorlunda. Pollack börjar förordet med att berätta något... En historia... En del av hans liv... Inte något om att forskningen genom åren har varit där och där och här och här. Han börjar med att berätta en historia... "För ungefär tjugo år sedan upptäckte jag att jag hade blivit uppfostrad och lärd att det berodde på andra människor, och olyckliga omständigheter, när jag inte mådde bra, när jag inte kände mig glad och lycklig. Det var de andras fel!"

Oooops! Där hade han mig. Jag var fast. Denna bok kommer jag att riva igenom snabbt tänkte jag. Med nyfikenhet, värme och glädje kommer jag att läsa sida upp och sida ner. Jag läser hungrigt vidare och möter då en uppmaning från Pollack: "Läs i boken. Läs sakta. Lev med innehållet." Läs sakta... Sakta... Hur ska jag kunna göra det? Det han skriver är ju så bra! När jag läser jag vidare så inser jag vad han menar. Man måste stanna upp, fundera, läsa vidare, fundera, diskutera med en vän, läsa om. Att välja glädje handlar om att växa och utvecklas. Att man i mötet med andra människor kan lära... Ja, utvecklas till en tryggare, modigare, spontanare, lyckligare och mer kraftfullare människa.

"Jag tror att människans naturliga tillstånd är glädje. Att leva i glädje är för mig definitionen på att leva ett meningsfullt liv."

Vi ses.

Black House

Nu har jag äntligen läst ut Black House av Stephen King och Peter Straub... Igen... För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men vilken bok det är.

I Black House tas läsaren med till den på ytan idylliska staden French Landing i Wisconsin. Där härjar en seriemördare som pressen döper till The Fisherman och han förgriper sig på barn, dödar dem och äter deras kött. Polisen är desperat och kallar in den pensionerade kriminalaren Jack Sawyer. Jack är inte vilken polis som helst. Redan i The Talisman (1984) var han den trettonårige pojken som fick som uppdrag att ta sig från USAs östkust till västkusten och till det svarta huset (inte samma) för att hämta den magiska talismanen som inte bara kunde rädda hans döende mor men också hennes dubbelgångare i parallellvärlden Territorierna.

Nu är hans uppdrag minst lika riskabelt. The Fisherman ger sig tillkänna genom att skicka honom ett paket med en avskuren barnfot i en sko. Jack Sawyer - som försöker leva en skyddad tillvaro, fri från brott - ger sig av till Territorierna på en oförsonlig mördarjakt och inser snart att bakom The Fisherman finns en än ondskefullare figur: The Crimson King.

Svarta huset är en rik och mångbottnad fantasyroman med skräckinslag och referenser till så "udda" storheter som Charles Dickens, Edgar Allen Poe, jazz, baseball och Kings egen romansvit The Dark Tower. Som vanligt - när det gäller både Straub och King - så får läsaren ta del av ett väl genomarbetat persongalleri - ett persongalleri som man VERKLIGEN lär känna. Ta bara personer som den ultracoole Henry Leyden - en musik- och litteraturdiggande radiopratare. Och ej att förglömma en jäkel på att klä sig snyggt, addera till detta faktumet att han är blind. Eller mc-gänget The Thunder Five - ett ölbryggande, öldrickande och högintellektuellt gäng med Beezer S:t Pierre som ledare. Bara för att nämna några av karaktärerna.

Två andra lästips från coachen är också Peter Straubs Ghosts och, naturligtvis, Stephen Kings The Shining (en bok som jag till en början inte vågade läsa - men den som väntar på något gott...).

Vi ses.

Lästips

den som vandrar om natten av Marianne Fredriksson

den som vandrar om natten handlar om två pojkar och deras liv i Rom runt tiden för Jesu födelse. Den ene pojkens mor och far är rika romare och den andre pojkens mor är slavinna i den rika familjen. Den romerska modern blir steg för steg galen och det är slavinnan som de båda pojkarna tyr sig till och blir uppfostrade av. Detta leder till att den romerska modern blir svartsjuk och säljer slavinnan till ett slavskepp. En händelse som blir traumatisk för de båda pojkarna, så traumatiskt för den romerske pojken att han slutar se. Han blir blind. Den rika familjen står rådvill och beslutar sig för att sända efter kaldéern Anjalis - en vis man som kommer från ett område i Arabien. (Kaldéerna är - enl. boken - för övrigt kända för att ha bringat gåvor till en liten pojke i Betlhem för 2000 år sedan.)

den som vandrar om natten handlar alltså om de två pojkarna och deras fortsatta levnadsöden. Den handlar om kaldéern Anjalis och hur han nått den plats han är i då vi lär känna honom. Den handlar om hur ondska kan drivas framåt i en värld utan medkänsla - samtidigt handlar den om kärlekens makt och helande förmåga.

Jag sträckläste den som vandrar om natten. Den var (är) underbart vacker. Jag tycker att Fredriksson har ett otroligt levande språk och på ett ypperligt sätt tar hon med oss tillbaka till romarriket och vi får leva sida vid sida med huvudpersonerna. När jag läst klart den så visste jag inte om jag skulle börja gråta för att den tog slut, kasta den i väggen för att jag blev förbannad för att den tog slut eller helt enkelt börja läsa om den.

5 hårdrockstummar av 5 möjliga